I was looking for a job, then I found a job
Heaven knows I’m miserable now
The Smiths – Heaven Knows I’m Miserable Now
Mycket har sagts i Det stundande upproret om de mekanismer som bidrar till alienationen. Frågan är om inte lönearbetet är den enskilt värsta.
Det handlar inte bara om att sälja sin tid och arbetskraft, inte ens att vi gör det till rabatterat pris eftersom restid inte avlönas. Det är inte ens det i sig helt vansinniga att någon annan tar mervärdet – det går trots allt för ganska många utmärkt att svälja bara lönen är OK. Det handlar istället till väldigt stor del om lönearbetet som ideologiproducent och formare av identiteten – vare sig vi talar om en identifikation med arbetet, eller en identifikation i kamp mot det.
Jag minns hur förundrad jag var som tonåring såg en uppsagd femtiofemårig kvinna på ett privatiserat statligt verk tala med sorgsen stämma på TV om hur hemskt det var att inte få jobba kvar. Hon skulle ju mista alla sina arbetskamrater. Tillhörde hon alltså inga andra sociala sammanhang? Kunde hon inte träffa sina vänner utanför arbetstid?
Men troligare var att de inte hade en sådan relation, utan att det sociala livet skedde inom ramen för den trygga anställning hon säkert haft i 30 år.
Som säkert många som läser detta inte bara vet, utan känner med hela kroppen – shit ain’t like that anymore.
Den visstidsanställde är själva modellen av arbetaren som inte längre är en arbetare, som inte längre har ett yrke, men som säljer sina färdigheter där hon kan – och vars själva tillgänglighet också är en sorts arbete.
– Det stundande upproret
Yep, ah’ know that feelin’…
– Nastasia Kinski, Paris, Texas
Att situationen på arbetsmarknaden drastiskt försämrats för alla under 40 är inget vi behöver slå upp ett ”helsnurrigt franskt upprorsmanifest” för att vara medvetna om – det räcker att vara under 40 och inte tillhöra den lilla skaran ekonomiskt oberoende. Fasta, trygga jobb är något få kan drömma om, vilket inte nödvändigtvis innebär att vi inte jobbar. Snarare jobbar vi mer, för lägre löner, bara inte åt samma arbetsköpare år efter år och utan att riktigt veta hur vi ska få mat på bordet i övermorgon. När de fast anställda femtioplussarna tar sin sex veckors sommarsemester sitter vi kvar på kontoret – semesterersättningen behövs ju så väl om det inte dyker upp något nytt direkt efter den här visstidsanställningen.
Bemanningsföretagen gör att lojaliteten med arbetsköparen, även den som eventuellt kan byggas upp under en kortare anställning, upphör. Och oavsett vad bemanningsföretagen skulle önska, så ersätts den knappast med någon lojalitet till dem.
Den välutbildade medelklassmänniskan skaffar sig kanske en ersättningsidentitet som ”konsult”, och ser inhoppen som uppdrag som avlöser varandra. Den lågavlönade arbetaren i tjänstesektorn biter ihop och städar 50 hotellrum till på två timmar, och försöker undertrycka längtan att sätta eld på sängarna.
Det moderna samhället är byggt på lönearbete och går i hög grad ut på att skapa en så effektiv arbetskraft som det bara går. De moderna förorterna (de som byggdes under den moderna epoken, inte ”de nutida”) skapades för att arbetarna skulle bo på ett ställe, arbeta på ett annat, och konsumera på ett tredje. Till varje pris ville man undvika arbetarstadsdelar intill fabriken, där arbetskamraterna även var grannar och ett arbetaruppror skulle behöva nedkämpas på arbetarnas hemmaplan.
Arbetslinjen lever ännu som tradition och i politiska slagord, men betyder allt mindre. Lever jag på a-kassa kan jag känna en oro för att den ska dras in, men ingen skam över att jag inte arbetar ihop pengarna. Lika lite om jag tvingas leva på socialbidrag – det är den låga ersättningsnivån och trakasserierna från tjänstemännen som bestämmer över bidraget som utgör obehaget, inte formen av inkomst.
Arbetsköparna har naturligtvis ett intresse i att vi accepterar att arbeta till så liten lön som möjligt, staten av att betala ut så lite ersättningar som möjligt, så den lönearbetande medelklassen kan hållas på gott humör med skattesänkningar. Men bakom detta finns naturligtvis insikten att en växande reservarmé av arbetslösa kan permanentas till den grad att de börjar hitta andra sätt att sysselsätta sig. Dels innebär det att svartjobb och kriminalitet ökar, men också att arbete i sig förlorar sitt värde utom som ren inkomstkälla.
In my life, why do I give valuable time
To people who don’t care if I
Live or die
The Smiths – Heaven Knows I’m Miserable Now
De styrande behöver sina lydiga arbetare, som mår dåligt av att gå ”sysslolösa”. Vägrar de må dåligt och hittar annat att göra måste de sättas i åtgärder som i sig ska likna arbete så mycket som möjligt – vilket naturligtvis bara spär på hatet.
Genom normaliseringen av osäkra anställningsförhållanden försvinner också disciplineringen som arbetsveckan innebär. Vare sig du är arbetslös och lever som om varje dag vore söndag, eller frilansar och jobbar jämt, eller är timanställd i bemanningsbranschen och sitter och väntar på jobb varje dag, så lever du inte längre för helgerna. Den gamla arbetsveckan, som för länge sedan accentuerades av att dessutom avslutas med en veckolön som kunde supas upp med en gång, finns inte längre. Hejdå monday blues, hejdå TGIF! Cykeln av knegande – kemisk belöning – återhämtning och ångest finns inte längre.
Jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte själv vill ha en fast anställning. Jag skulle bli jätteglad, eftersom jag till att börja med skulle göra samma jobb för betydligt högre lön, och dessutom skulle slippa lägga undan så mycket för sämre tider. Men ännu gladare skulle jag bli för tillräckligt med pengar för att slippa arbeta. Sysselsättning finns ändå så det räcker och blir över.
Arbetets vidrighet ligger mindre i arbetet självt än i dess århundraden långa metodiska förstörelse av allt som inte är arbete, vår kännedom om våra områden och vårt yrke, av vår by, av kamp, av släktskap, vår känsla för platser, varelser, årstider, till sätt att göra och tala.
– Det stundande upproret
Naturligtvis återkommer Den osynliga kommittén till sin favoritkäpphäst, rotlösheten i det moderna samhället och den här samhörigheten vi alla tydligen ska känna till fosterjorden. Längtan tillbaka till det förindustriella samhället är synbarligen lika stark hos dem som hos de radikalkonservativa som finner djup mening i JRR Tolkiens sagor om piprökande och eftertänksamma hobbitar. Det räcker att läsa vad en sådan högerradikal tänkare som Julius Evola har att säga om det liberala samhällets arbetsmoral för att se parallellen:
In free-market economies, as well as in Marxist societies, the myth of production and its corollaries (e.g., standardization, monopolies, cartels, technocracy) are subject to the ”hegemony” of the economy, becoming the primary factor on which the material conditions of existence are based. Both systems regard as ”backward” or as ”underdeveloped” those civilizations that do not amount to ”civilizations based on labor and production”— namely, those civilizations that, luckily for themselves, have not yet been caught up in the feverish industrial exploitation of every natural resource, the social and productive enslavement of all human possibilities, and the exaltation of technical and industrial standards; in other words, those civilizations that still enjoy a certain space and a relative freedom.
…
The ancient corporative ethics shared this perspective: in this ethics the values of personality and quality were given priority, and the amount of work was always in relation to a specific level of natural needs and to a specific vocation. The fundamental idea was that work was meant not to bind man, but to free him and allow the pursuit of worthier interests, once the demands of existence were satisfied. No economic value was cherished enough to sacrifice one’s independence to it, nor was the quest for the means of subsistence deemed worthy to consume one’s entire life.
– Julius Evola – Men Among the Ruins
Citatet ovan är skrivet av en före detta SS-man, gammal rådgivare till Mussolini tillika portalfigur inom efterkrigstidens radikalkonservatism. Han väljer naturligtvis att blunda för historiska realiteter som livegenskap och slaveri, precis som man skulle kunna vänta sig av en ultrareaktionär halvfascist – men förutom det låter det ju ganska trevligt.
Det här är helt enkelt common ground för en massa olika civilisationskritiker, som lika gärna kan markera en reaktionär strävan till enklare tider (som hos Evola), som en progressiv lösning på problemen i det kapitalistiska samhället (som hos Den osynliga kommittén). Det säger jag inte för att misskreditera fransmännen enligt något slags fånig guilt by association, men mycket av deras ideal tangerar reaktionära ideologers.
Som jag redan varit inne på: Nej, jag anser inte att det trots alla umbäranden det medförde var i grunden negativt att den moderna staden med alla sina ”rotlösa” invånare föddes. Jag tror inte att alla människor nödvändigtvis hade varit lyckligare i små idylliska hobbitsamhällen.
Det otäckaste med arbete är faktiskt – förutom den tid och energi det kräver av oss utan att vi får annat än lite pengar tillbaka, utan att vi tillåts påverka dess innehåll – hur det formar våra identiteter och vår syn på samhället; inte urbaniseringen och det moderna; ”rotlösheten” i sig. Lösningen är heller inte en återgång till småskaliga bysamhällen, utan ett totalt maktövertagande inom produktionsapparaten, syftande till en permanent lösning av mervärdesfrågan och en långtgående automatisering av produktionen. Så befriar vi människan så hon får möjlighet att ägna sig åt värdigare intressen.
Läs även:
Skumrask – Det stundande upproret: Tredje cirkeln
Copyriot – Tredje cirkeln: Arbetet
Guldfiske – Tredje cirkeln: 77 är nära, 68 långt borta
Piagnoni – Barbarisk askes
Copyriot – Tredje cirkeln igen: Sociala medier som arbete
Lisa Magnusson – Det stundande upproret – Liv, hälsa, kärlek är utsatthet, varför skulle arbete utgöra undantag?
Andra om The Smiths, Morrissey, Julius Evola, bemanningsföretag, arbete, Det stundande upproret, The Coming Insurrection, alienation
