Första cirkeln – the all singing, all dancing crap of the world | Alamut

Detta är första delen i en serie kommentarer till de olika kapitlen, cirklarna, i Det stundande upproret, en skrift av den franska gruppen Den osynliga kommittén. Kommentarerna ingår i ett läsecirkelprojekt, länkar till andra bloggar som deltar hittar du längst ner. Jag fyller på vartefter de publicerar.

An entire generation pumping gas, waiting tables; slaves with white collars. Advertising has us chasing cars and clothes, working jobs we hate so we can buy shit we don’t need. We’re the middle children of history, man. No purpose or place. We have no Great War. No Great Depression. Our Great War’s a spiritual war… our Great Depression is our lives. We’ve all been raised on television to believe that one day we’d all be millionaires, and movie gods, and rock stars. But we won’t. And we’re slowly learning that fact. And we’re very, very pissed off.

– Tyler Durden

1999 kom 2000-talets viktigaste film. Chuck Palahniuks Fight Club är en bra roman fram till precis innan det usla slutet, David Finchers film är ett mästerverk och precis som Gudfadern en av de där ytterst få filmerna som faktiskt är bättre än boken.

Det är ett kraftverk som driver sina turbiner på en gigantisk damm av ogråtna tårar, som alltid är på gränsen att svämma över.

– Det stundande upproret

Huvudpersonen i Fight Club (han har inget namn) lever ett liv i ensamhet i en anonym amerikansk storstad. Han har alla materiella tillgångar han behöver men inget livsinnehåll. Han kan inte sova på nätterna förrän han börjar gå på olika träffar där dödssjuka möts för att gråta ut mot varandras axlar. Det är den enda plats människor vågar komma varandra nära, vågar känna på riktigt. När någon tror att du kommer att dö snart lyssnar de på dig istället för att bara vänta på sin tur att tala, konstaterar huvudpersonen. När tårarna tillåts flöda finner han slutligen sinnesro.

You’re not your job. You’re not how much money you have in the bank. You’re not the car you drive. You’re not the contents of your wallet. You’re not your fucking khakis. You’re the all-singing, all-dancing crap of the world.

– Tyler Durden

När huvudpersonens lägenhet och alla hans älskade prylar brinner upp i vad som verkar vara ett attentat är han redo för steg två i sin utveckling. Tillsammans med Tyler Durden, en hyperintelligent och karismatisk machoman och fifflare, startar han en ny sorts självhjälpsgrupp – Fight Club, där män som han själv når bortom alienationen genom att tillfoga varandra fysisk smärta – vilket visar sig vara ett mycket effektivare botemedel mot den själsliga smärtan än att låtsas ha obotlig cancer.

Fight Club sprider sig i samhället, och under Tylers ledning utvecklas självhjälpsgruppen till en gerillarörelse mot den moderna världen – Project Mayhem. Med humoristiska sabotage varvar de upp mot den stora smällen, då skyskraporna som härbärgerar datorerna med alla människors kredikortssaldon sprängs i luften. Den stora nollställningen.

Tyler Durden stjäl vad han vill ha och bryr sig inte om materiella värden. Han söker upp människor som inte vågar försöka uppfylla sina drömmar och hotar dem till livet om de inte åtminstone försöker. Hans vision om det framtida samhället är radikal primitivism, där människor i djurhudar svingar sig i lianer mellan ruinerna av skyskrapor och odlar majs på övergivna motorvägar.

Fight Club är en mycket elak och intelligent satir över det moderna samhället, och även om de frågor den ställer är ärliga är det inte helt säkert att svaren är menade att tas på allvar. Tyler Durden är en skapelse i huvudpersonens undermedvetna som får eget liv och tar över. Han ska ses lika mycket som en satir över 80-talets ”mansläger” och all världens Anders Carlberg-typer som någon att verkligen lyssna på.

Fight Club har inte bara influerat uppkomsten av slagsmålsklubbar där amatörer utmanar varandra utan regler och handskar, utan även politiska grupperingar. När det stora fascistiska sociala centret Casa Pound i Rom startades i slutet av 90-talet, var det av unga män som hade tre saker gemensamt – intresset för kampsport, fascism och en fascination för de politiska dimensionerna i boken Fight Club.

Fight Club nämns inte med ett ord i Det stundande upproret (som däremot beskriver den historiska händelse som på sätt och vis förebådar Project Mayhem, det kinesiska Boxarupproret, med gillande), men parallellerna som kan dras är otaliga. Samhällsdiagnosen i Första cirkeln är snarlik, och även om huvudpersonen i Fight Club främst anfäktas av konsumtionssamhällets själsliga tomhet samtidigt som han har en hyfsad lön är han ganska ensam om det – de flesta i filmen jobbar i lågavlönade serviceyrken, på olika deltidsjobb, stjäl kläder från tvättomater och avlidna gamlingars matleveranser för att hanka sig fram.

Första cirkeln tar upp alienationen i samhället som den ter sig i Frankrike. Det stundande upproret är en väldigt fransk bok, och från en svensk synvinkel extra intressant eftersom den är en föraning om vad som är på väg. Vi har allting på plats även här, från en allt osäkrare jobbsituation och lönedumpning även för den lägre medelklassen, till massövervakning, oroligheter och våld i problemstadsdelar. Bara inte lika långt gånget eller riktigt lika hopplöst. Än.

Sökandet efter jaget, min blogg, min lägenhet, den senaste trendiga skiten, vem som knullar med vem, relationsdrama… vilka hjälpmedel som än krävs för att hålla fast vid ett ”Jag”! Om ”samhället” inte hade blivit en sådan definitiv abstraktion så skulle det betecknas av de existentiella kryckor som tillåter mig halta fram, den uppsättning av beroenden jag har skaffat till priset av min identitet. De handikappade är framtidens perfekta medborgare.

– Det stundande upproret

Listen up, maggots. You are not special. You are not a beautiful or unique snowflake. You’re the same decaying organic matter as everything else.

– Tyler Durden

Friheten att rycka upp sina rötter är en inbillad frihet, säger Den osynliga kommittén. Utan det som binder oss samman har vi inget att ta spjärn emot. Mot atomiseringen, det frikopplade jaget – en unik snöflinga i en lavin av andra unika snöflingor – ställer man gemenskapen i form av relationer, minnen, upplevelser, känslor, människor – banden som knyter oss samman och skapar vilka vi är.

Alienationen är lika gammal som industrisamhället, och de problem Den osynliga kommittén tar upp har formulerats många gånger tidigare. Ferdinand Tönnies välkända dikotomi Gemeinschaft och Gesellschaft ger återklang även här. En längtan från alienationen i Gesellschaft tillbaka till gemenskapen, Gemeinschaft, förenar många typer av civilisationskritiker, från fridsamma hippies och frireligiösa sekter till högerradikala amerikanska milismän och militanta primitivister.

Vilka de politiska lösningarna på alienationens problem ska bli, och exakt hur strävan efter den förlorade gemenskapen kommer att yttra sig, är omöjligt att sia om på förhand. Den osynliga kommittén har som vi kommer att se sina svar, den fiktive Tyler Durden hade sina och hans fans på Casa Pound står för ytterligare ett svar.

Läs även:

Copyriot – Jaget

Copyriot – Första cirkeln igen

Guldfiske – Manifestsommar

Lisa Magnusson – Det stundande upproret – I Am What I Am

Guldfiske – Första cirkeln: Unga brudar i liberalismens öken

Skumrask – Det stundande upproret: första cirkeln

Eval.nu – Den stundande studiecirkeln

Redundans – Konsten att rasera pyramider

Multitunes – The coming introduction

Filosofibloggen – Det stundande upproret, första cirkeln Del I

Commoniser – Første cirkel: Jeg’et der overvåger selvet