My Favorite – omöjliga popstjärnor

My Favorite är ett alldeles underbart litet popband från Long Island, som varit okända alldeles för länge. Men nu får det vara slut på det.
Jag ringde upp Michael Grace Jr i New York.

In Impossible City
The impossible popstars sing

– ”Let’s Stay Alive”

Det finns saker som är totalt obegripliga. Man vrider och vänder på alla kända fakta men kan ändå inte få det att gå ihop. Ta det här till exempel: En popgrupp från New York med ett album och två EPs bräddfyllda med underbar musik bakom sig. Texterna är vackra och gåtfulla betraktelser över en generation som vägrar växa upp. Som inväntar ett obestämbart öde liggande på sina sängar med endast affischerna på väggarna som sällskap. Tonårstiden utsträckt till en obestämbar evighet.
Trots ett fantastiskt låtmaterial är gruppen fortfarande komplett okänd i större delen av världen. En handfull fans spelar dem för sina vänner och alla faller handlöst. Ändå verkar ingen känna till dem utanför de invigdas kretsar.

My Favorite från Long Island får klyschor som ”popmusikens bäst bevarade hemlighet” att plötsligt kännas relevanta. I dagens musikklimat finns utrymme för alla tänkbara inriktningar och vissa förmår inte uppskattas av fler än några få. De är för udda helt enkelt.

Men My Favorite är inte udda. Deras uppdatering av New Orders och Smiths åttiotal borde vara en angelägenhet för så många fler än den är i dag.

image

Michael Grace Jr lever inte direkt ett typiskt popstjärneliv. När han inte spelar eller skriver låtar arbetar han som konstlärare i New York. Hans texter lånar sina teman från barndomens fascination för detektiver och från katolska helgonlegender, något han fått med sig från uppväxten i en siciliansk familj på Long Island.

De senaste årens EP-trilogiJoan of Arc Awaiting Trial, A Cult of One och purfärska The Kids Are All Wrong baseras mycket löst på Jeanne D’Arcs öde. I Michaels texter får hon bli en symbol för unga vilsna människor av i dag.

The Kids Are All Wrong vandrar personerna i texterna omkring i världen efter Bomben. De lyser i mörkret och radioaktiviteten finns överallt omkring dem.

Vad är egentligen bakgrunden till atomkrigsreferenserna på nya EPn? Det känns mer som ett tema från sjuttiotalet…
– Innan våra spelningar är det en performanceartist som gestaltar Jeanne D’Arcs historia. Hela temat med kärnvapenkriget symboliserar hennes död på bålet.
– Jag vet inte, jag kanske längtar efter ett sätt att enas i döden. På samma sätt som Ronald Reagan var en buse det var lätt att ta ställning mot på åttiotalet, var kärnvapenkriget en enkel symbol för ett gemensamt slut.

”If it’s not love then it’s the Bomb that will bring us together”, alltså?
– Det gick en film på TV på åttiotalet som hette The Day After som handlade om överlevande efter kärnvapenkriget. Den blev ett trauma för alla amerikanska ungdomar, men samtidigt greps jag av samhörigheten hos de överlevande.

Det är mycket dödsromantik på EP-trilogin…
– Om jag hade en mer romantisk syn på döden förr har det förändrats nu. Sånger som ”Radiation” från nya EP:n pekar framåt, mot en fortsättning. Så det har definitivt skett en förändring jämfört med hur jag kände förut.

It’s a crazy world and you’re a messed-up kid
That’s why you’re my favorite and I believe in you

– ”Working Class Jacket”

Albumet Love At Absolute Zero som kom 1999 hämtar sin energi från samma källor som The Jam. Utan att förfalla till någon mod-kopia uttrycker Michael Grace Jr samma mytologiserande hyllning till The Young Idea som en gång Paul Weller. Det handlar om killen som rullar upp jeansen och rakar skallen, han har tiden framför sig och världen för sina fötter. Det handlar om tjejen som drömmer om Johnny Marr och Morrissey och tar på sig pappas arbetarjacka över sin balklänning när hon går ut och dansar för att glömma den fattiga vardagen för ett tag.
Om unga män vid sekelskiftet, när årtalen är det enda som har möjlighet att börja om på nytt. Om unga kvinnor som desperat jagar nästa fest.
Om omöjliga popstjärnor och den där förtvivlade längtan efter gemenskap och tillhörighet.

Love At Absolute Zero pendlade mellan hopp och förtvivlan. Det är en väldigt heroisk skiva, samtidigt som den bitvis är väldigt svartsynt. Ibland kändes det som att vi kunde hänga på oss gitarrerna och skapa kravaller, ibland var jag bara förtvivlad. Ta en låt som ”Let’s Stay Alive”, den är ju nästan absurt positiv, fast den egentligen handlar om att bara försöka hålla sig vid liv.

– EP-trilogin ifrågasätter heroismen på albumet. Personer som tjejen i ”Working Class Jacket” är ju inga vinnare egentligen.
– Vad som hände var att en massa människor bara försvann i slutet av åttiotalet, folk vi umgicks med i high school. Jag började fundera över var de tagit vägen.

Och kanske ligger de ensamma i något utkylt studentrum och stirrar i taket som huvudpersonen i ”L-P” från Joan of Arc Awaiting Trial. Eller vantrivs på en psykvårdsavdelning med piller som enda sällskap som i ”Le Monster” från A Cult of One.

Kanske förenas de för stunden i gemenskapen på ett fullpackat dansgolv.

When the dancefloor’s full
All the kids look so beautiful
When the dancefloor’s full
All the kids look indivisible

– ”Homeless Club Kids”

Jeanne d’Arc får vara huvudtemat för hela trilogin, och helgon som S:t Sebastian dyker upp i texterna. Michael erkänner dock att han inte direkt har järnkoll på de helgonberättelser han fick höra som barn.
– Jag tog avstånd från det under mer än tio år, och det har kommit tillbaka i mina texter först på senare tid. Jag kan delar av historierna, jag använder det mer som symboler. Och raden om att S:t Sebastian brutit alla sina löften och tar emot torskar i ett hemsökt hus är egentligen en hälsning till Belle And Sebastian

Vad? Handlar det om gruppen Belle And Sebastian?!
– Ja, de, precis som vi, tjänar pengar på att de lyckats pejla exakt hur melankoliska ungdomar kan känna sig. Så de förmedlar en känsla av gemenskap, men det handlar ju ändå till slut om att hora och sälja skivor…

Hur kommer det sig att ni lyckats så dåligt med det själva? Varför händer det aldrig någonting?
– Vi anstränger oss mer nu. Det fanns en tid när jag inte ville vara berömd, men inte nu längre.
– Nästa album ska handla om B-filmer och monster och vara betydligt mer lättillgängligt vad gäller temat. Vi räknar med att släppa det i slutet av året.
– Vi snackar till och med om att byta namn till något som fungerar bättre. Självfallet kommer våra trognaste fans att kalla oss sellouts, men vi får väl bjuda dem på middag eller nåt…

Tidigare publicerad på Bomben 22 april 2002

Lyssna på och köp Love At Absolute Zero här!

The Embassy tar ingen skit

Denna intervju publicerades ursprungligen 2002. Embassy ljög mig full om vad de jobbade med och så, men det blev ganska fint ändå.

Förra sommaren släpptes samlingen Benno Presents vol. 6: Panorama. Det är en alldeles utmärkt överblick över den mångfald som präglar den svenska indie-scenen av i dag, från introspektiv elektronika till spretig punk.

En låt som stack ut mer än de andra var ”Hurt” med göteborgsduon The Embassy. En lågmäld poplåt med annorlunda ljudbild och vad som verkade vara hundskall i bakgrunden. När Sneaky Feelings EP släpptes visade det sig att de andra tre låtarna höll samma höga klass. En självklar klassiker.

Snabbt började rykten gå om att detta var ytterligare en utlöpare på Broder Daniels släktträd, ett missförstånd som bottnar i att Johan Neckvall i The Embassys liveuppsättning spelade gitarr på BDs första två album.

I själva verket har The Embassy betydligt närmare släktskap med Easy, eftersom Fredrik Lindson var med i den nutida upplagan av det legendariska popbandet.

Nog för att han stått på scen med Henrik, Håkan, Theo och de andra också – alla som såg Broder Daniels legendariska spelning i Sen kväll med Luuk i höstas kunde se Fredrik spela tamburin på ”Shoreline”.

Den genialiska ljudbilden på ”Hurt” var närmast en olyckshändelse. Det var första inspelningen i producenten Björn Olssons studio. De märkliga djurlätena, som gjort att låten beskrivits som ”att vara i en djurpark på natten” är hundskall som förvrängts.

– Vi provade oss fram, säger Fredrik. Vi strävade aldrig efter att låta ”konstiga”.

Fredrik Lindson spelar gitarr och sjunger i The Embassy, Torbjörn Håkansson sköter programmeringen.

Den här duon tar musiken på blodigt allvar. Ingen kommer och säger åt de här killarna hur saker och ting ska skötas, det står klart efter en stunds samtal.

Det var bland annat därför Sneaky Feelings EP bara släpptes i 200 exemplar, även om det var den göteborgske nöjesprofilen och Dolores-mogulen Isse Samies påfund att den skulle pressas på extra dyr vit vinyl. Omslaget är textat med svart kajalpenna av Fredrik en dag när han tröttnat på att plattan blev så försenad.

The Embassy är mycket tveksamma till att gå den traditionella vägen för ett nytt popband. De vill inte bränna allt sitt material på ett album, de ger hellre ut sex spår åt gången och de är skeptiska till att turnera.

– Vi vägrar göra tråkiga saker, säger Fredrik. Och att turnera känns inte så lockande.

– De vi tar med på turnén är ju bara kompmusiker, deras motivation kan inte vara för evigt, fortsätter Torbjörn.

Fredrik:

– Det här är ju vårt liv, vi kanske hatar varandra i november, vi kan inte boka in en konsert i Avesta flera månader i förväg.

Torbjörn:

– Vi hatar varandra minst två dagar i veckan redan nu!

Det är svårt att inte imponeras av deras närmast fanatiska attityd till musiken. Det här är på allvar, ”inget jävla jobb” som de båda uttrycker det. Intrycket bleknar inte direkt när Torbjörn avslöjar att han slagit två personer på käften de senaste tre månaderna.

Jag vet inte om det var utslag av The Embassys hat mot falska popband, men det är i alla händelser ett hat de inte sticker under stol med.

Torbjörn:

– Vi är direkt fientligt inställda till vissa band.

Fredrik:

– Alla band som bara köper ett koncept!

Torbjörn:

– Folk lär sig en ny stil på ett halvår och tar till sig alla attribut. Så blir de med i gänget.

– Det är ett karriäristiskt sätt att tänka som finns i hela samhället. Sen slutar man lyssna på musik vid 30 och blir advokat istället…

Istället är det de bakåt i historien som hållit hårt på sitt oberoende som får The Embassys respekt. De nämner folk som Orange Juice eller Vic Godard och hans Subway Sect som inspirationskällor – även de aviga, egensinniga människor som vägrade göra saker och ting på någon annans villkor.

– Det var ett fritt skapande då, ett sånt jävlar anamma, säger Torbjörn.

Fredrik tillägger att av nutida band är det framför allt The Avalanches han gillar.

The Embassy är ett politiskt band. Man ska inte låta sig luras av att deras lågmälda popmusik skulle existera i något vakum, bara för att de inte skriker ut sina åsikter i texterna.

– Musiken är en reflektion av den vardag vi lever i, säger Torbjörn.

– All fruktansvärt meningslös musik som finns inspirierar oss, säger Fredrik. Det bubblar av hat inom en…

– Det känns som om samhället håller på att gå åt helvete, säger Torbjörn. Alla privatiseringar – det måste ju till slut leda till ett motstånd!

– Den här frustrationen över att det inte finns någon ansvarig, att det är marknaden som styr, fyller Fredrik i och jag tänker på det Billy Bragg sade när han spelade i Stockholm tidigare i år, om hur viktigt det är med accountability, att kunna hålla någon ansvarig.

De är märkbart stolta över att vara arbetare – Torbjörn är utbildad Java-programmerare men jobbar i hamnen och Fredrik är privatchaufför – och de kallar andra popband de ogillar för ”borgare”. Samtidigt lär vi knappast få höra något som ens påminner om plakattexter från The Embassy.

– Politiska texter är ganska ointressanta, säger Torbjörn. Ta ett band som McCarthy till exempel, de band ju upp sig genom att vara så konkret politiska.

Han fortsätter:

– Ett musikaliskt uttryck kan ju i sig vara en politisk handling. Man kan visa med en blick att man är på samma sida –kanske kan man det med en ljudbild också.