The Embassy tar ingen skit

Denna intervju publicerades ursprungligen 2002. Embassy ljög mig full om vad de jobbade med och så, men det blev ganska fint ändå.

Förra sommaren släpptes samlingen Benno Presents vol. 6: Panorama. Det är en alldeles utmärkt överblick över den mångfald som präglar den svenska indie-scenen av i dag, från introspektiv elektronika till spretig punk.

En låt som stack ut mer än de andra var ”Hurt” med göteborgsduon The Embassy. En lågmäld poplåt med annorlunda ljudbild och vad som verkade vara hundskall i bakgrunden. När Sneaky Feelings EP släpptes visade det sig att de andra tre låtarna höll samma höga klass. En självklar klassiker.

Snabbt började rykten gå om att detta var ytterligare en utlöpare på Broder Daniels släktträd, ett missförstånd som bottnar i att Johan Neckvall i The Embassys liveuppsättning spelade gitarr på BDs första två album.

I själva verket har The Embassy betydligt närmare släktskap med Easy, eftersom Fredrik Lindson var med i den nutida upplagan av det legendariska popbandet.

Nog för att han stått på scen med Henrik, Håkan, Theo och de andra också – alla som såg Broder Daniels legendariska spelning i Sen kväll med Luuk i höstas kunde se Fredrik spela tamburin på ”Shoreline”.

Den genialiska ljudbilden på ”Hurt” var närmast en olyckshändelse. Det var första inspelningen i producenten Björn Olssons studio. De märkliga djurlätena, som gjort att låten beskrivits som ”att vara i en djurpark på natten” är hundskall som förvrängts.

– Vi provade oss fram, säger Fredrik. Vi strävade aldrig efter att låta ”konstiga”.

Fredrik Lindson spelar gitarr och sjunger i The Embassy, Torbjörn Håkansson sköter programmeringen.

Den här duon tar musiken på blodigt allvar. Ingen kommer och säger åt de här killarna hur saker och ting ska skötas, det står klart efter en stunds samtal.

Det var bland annat därför Sneaky Feelings EP bara släpptes i 200 exemplar, även om det var den göteborgske nöjesprofilen och Dolores-mogulen Isse Samies påfund att den skulle pressas på extra dyr vit vinyl. Omslaget är textat med svart kajalpenna av Fredrik en dag när han tröttnat på att plattan blev så försenad.

The Embassy är mycket tveksamma till att gå den traditionella vägen för ett nytt popband. De vill inte bränna allt sitt material på ett album, de ger hellre ut sex spår åt gången och de är skeptiska till att turnera.

– Vi vägrar göra tråkiga saker, säger Fredrik. Och att turnera känns inte så lockande.

– De vi tar med på turnén är ju bara kompmusiker, deras motivation kan inte vara för evigt, fortsätter Torbjörn.

Fredrik:

– Det här är ju vårt liv, vi kanske hatar varandra i november, vi kan inte boka in en konsert i Avesta flera månader i förväg.

Torbjörn:

– Vi hatar varandra minst två dagar i veckan redan nu!

Det är svårt att inte imponeras av deras närmast fanatiska attityd till musiken. Det här är på allvar, ”inget jävla jobb” som de båda uttrycker det. Intrycket bleknar inte direkt när Torbjörn avslöjar att han slagit två personer på käften de senaste tre månaderna.

Jag vet inte om det var utslag av The Embassys hat mot falska popband, men det är i alla händelser ett hat de inte sticker under stol med.

Torbjörn:

– Vi är direkt fientligt inställda till vissa band.

Fredrik:

– Alla band som bara köper ett koncept!

Torbjörn:

– Folk lär sig en ny stil på ett halvår och tar till sig alla attribut. Så blir de med i gänget.

– Det är ett karriäristiskt sätt att tänka som finns i hela samhället. Sen slutar man lyssna på musik vid 30 och blir advokat istället…

Istället är det de bakåt i historien som hållit hårt på sitt oberoende som får The Embassys respekt. De nämner folk som Orange Juice eller Vic Godard och hans Subway Sect som inspirationskällor – även de aviga, egensinniga människor som vägrade göra saker och ting på någon annans villkor.

– Det var ett fritt skapande då, ett sånt jävlar anamma, säger Torbjörn.

Fredrik tillägger att av nutida band är det framför allt The Avalanches han gillar.

The Embassy är ett politiskt band. Man ska inte låta sig luras av att deras lågmälda popmusik skulle existera i något vakum, bara för att de inte skriker ut sina åsikter i texterna.

– Musiken är en reflektion av den vardag vi lever i, säger Torbjörn.

– All fruktansvärt meningslös musik som finns inspirierar oss, säger Fredrik. Det bubblar av hat inom en…

– Det känns som om samhället håller på att gå åt helvete, säger Torbjörn. Alla privatiseringar – det måste ju till slut leda till ett motstånd!

– Den här frustrationen över att det inte finns någon ansvarig, att det är marknaden som styr, fyller Fredrik i och jag tänker på det Billy Bragg sade när han spelade i Stockholm tidigare i år, om hur viktigt det är med accountability, att kunna hålla någon ansvarig.

De är märkbart stolta över att vara arbetare – Torbjörn är utbildad Java-programmerare men jobbar i hamnen och Fredrik är privatchaufför – och de kallar andra popband de ogillar för ”borgare”. Samtidigt lär vi knappast få höra något som ens påminner om plakattexter från The Embassy.

– Politiska texter är ganska ointressanta, säger Torbjörn. Ta ett band som McCarthy till exempel, de band ju upp sig genom att vara så konkret politiska.

Han fortsätter:

– Ett musikaliskt uttryck kan ju i sig vara en politisk handling. Man kan visa med en blick att man är på samma sida –kanske kan man det med en ljudbild också.

Annonser

En reaktion på ”The Embassy tar ingen skit

  1. Ping: Popvänstern revisited « Alamut – inget är sant, allt är tillåtet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s