Morrissey – You Are the Quarry

Det har varit mycket snack om Morrisseys återkomst de senaste veckorna. I Sverige är det här en så laddad fråga, det märktes redan när Moz var här och spelade för ett och ett halvt år sedan. Rockjournalisterna gick i spinn, rockfansen gick i spinn, Peter Birro tältade utanför KB i Malmö för att få en plats längst framme vid scenen. I Stockholm fick konserten flyttas från Annexet till Hovet. Det var visst en del folk som var intresserade av att se den här grinige gubben som inte släppt ett album på fem år.

Inte för att det spelade någon roll att det inte kommit något nytt material på så länge, minnet av The Smiths sitter liksom kvar i en hel generation. Jag tillhör den och jag tyckte de lät genuint konstiga när jag råkade vinna Meat is Murder i en Aftonbladet-utlottning 1985. Men de sög sig fast på något sätt, via allsång på fjortisdiscon till Tracks-hiten “Panic”, och något i den där udda rösten och de absurt uppriktiga textraderna om ensamhet, längtan efter kärlek och funderingar på självmord sög sig fast på något sätt och ville inte släppa taget.

Perfekt musik för tonåringar, kanske mer cyniskt skräddarsydd för dem till och med – en låt som “Never Had No One Ever” betyder ju extremt mycket fram till den dag titeln slutar gälla, men kan den ha betytt lika mycket för Morrissey när han skrev den? För hans celibatimage är ju just en image, en perfekt variant på ett urgammalt tema – Morrissey står ovanför och bortom den vardagliga sexualiteten, den intresserar honom överhuvudtaget inte, påstår han, samtidigt som han är full av längtan efter – ja, vad egentligen? Frågan får hänga i luften, så kan människor projicera sin egen längtan på honom istället. Skulle han däremot komma ut skulle han ju bara vara ännu en bög i mängden.

När Morrissey släpper sitt nya album har det gått sju år sen det förra och ett och ett halvt år sedan Peter Birro hängde på låset till KB. Samma popjournalister har jagat upp sig till fradgande hyllningsraseri och vi har till och med fått en liten backlash med efterföljande kulturdebatt i Expressen. Som sig bör i sådana sammanhang talar båda sidor förbi varandra rakt ut i luften, unga tjejen Natalia klagar på gubbar, lite äldre manlige kritikern Andres försvarar artisten Morrissey och knäpper Natalia på näsan snett från ovan. Den hittills mest träffsäkra repliken är tonsatt.

Det borde vara uppenbart för alla att inget av det här mer än i andra hand handlar om den cd man kunnat ladda hem ett tag nu och som skivköparna säkert kommer att skicka till förstaplatsen på albumlistan i morgon. För det verkar inte direkt som det spelar så stor roll hur Morrissey faktiskt låter på 00-talet. Skivan är medelmåttig och trist producerad. Inte dålig, absolut inte, kanske till och med bättre än mycket som görs av artister som var på topp för snart 20 år sedan. Men få låtar står ut från mängden, och de som gör det avslöjar det allra största problemet – texterna.

I den enda svenska intervjun säger Morrissey att han skriver mer raka och direkta texter i dag för att det gör att fler människor förstår honom. Det är möjligt, men det tar samtidigt bort hela poängen med Morrissey.
 Texterna har alltid varit hans stora styrka, just genom att de genomgående är så pass litterärt högstående. Han har mutat in en alldeles egen nisch med sin speciella sarkastiska humor och brutala uppriktighet och referenser bakåt till ikonen Oscar Wilde och en massa annan brittisk litteratur. Nu sjunger han om att amerikaner är feta och dryga och låter mest som Michael Moore.

Det är inte det värsta, inte heller den platta hyllningen till Londonstadsdelen Camden. Riktigt lågt sjunker han i “The First of the Gang to Die”, en smetigt romantisk historia om en stackars gängmedlem i LA som hette Hector och som alltså var den första i sitt gäng som dödades. Snart som dokumentär på kanal 5.
I sitt tidigare esteticerande av muskulösa unga män ur arbetarklassen och deras subkulturer har Morrissey åtminstone behållit lite subtilitet och man har fått välja själv hur man ska pussla ihop låtar som “Suedehead”. “First of the Gang to Die” får mig däremot mest att tänka på svulstiga hyllningar till Ungdomen som tragiskt ryckts bort i förtid.

Skivans bästa spår, “Irish Blood, English Heart”, är också den mest problematiska. Den är nationalistisk på det där Anders Carlberg-sättet, sådär som han så gärna ville att Ultima Thule skulle vara och som de påstod att de var innan bluffen synades.

I’ve been dreaming of a time when
To be English is not to be baneful
To be standing by the flag not feeling shameful
Racist or partial

“Irish Blood, English Heart” dök upp i en liveversion förra hösten. Den ska antagligen tolkas som ett svar på anklagelserna om rasism i mitten på nittiotalet, när Morrissey sade nåt korkat om att fascistiska British National Party skulle bli mindre våldsbenägna om de fick chans att uttala sig i media. D’oh! Och det är klart, man kan förstå om han är angelägen att berätta att han bara är patriot och inte rasist.

Men jag trodde aldrig att han var något annat än förskräckligt politiskt naiv när han sade det där om BNP, och jag behövde verkligen ingen hyllning till flaggan med handen på hjärtat och klump i halsen för att ställa saker tillrätta. En person som ägnat större delen av sitt vuxna liv åt att skriva så förbannat smarta texter som Morrissey borde inte nedlåta sig till något så fånigt som nationalism. Men det blir säkert en hit under valet till Europaparlamentet i sommar. För att inte tala om när britterna ska folkomrösta om EU-författningen.

Fansen kommer säkert att lyssna sönder You are the Quarry och rockjournalisterna kommer att skriva reservationslösa hyllningar av Morrisseys spelning på Hultsfred om en knapp månad. Natalia Kazmierska och Andres Lokko kommer att fortsätta käfta i Expressen och Peter Birro kommer att tälta utanför Hultsfreds folkets park för att få en bra plats framför scen, tills han upptäcker att 20 000 pers till verkar ha fått samma idé. Mycket väsen för ingenting, som en annan gammal engelsk diktare uttryckte det.

Den här recensionen skrev jag 2004. Den har blivit aktuell igen med Moz vansinnesuttalanden om terrorattacken i Norge.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s