Popvänstern – mjukishögern slår tillbaka

Denna recension publicerades ursprungligen 2004.

Det har ju snackats en massa den senaste tiden om Erik Zsigas bok Popvänstern. En representant för mjukishögern äntligen satt sig och skrivit ner allt det där som han och hans polare brukar gnälla om när de kommer åt. Ni vet, Teddybears var packade som babianer och hotade moderaternas samtliga väljare till livet i TV, Dennis Lyxén vill krossa kapitalismen fast han ger ut skivor och fd R’n’B-underbarnet Robyn har fräckheten att köra en BMW fast hon uttryckt vänsteråsikter. Och precis varenda jävel som spelar pop och syns i medierna är vänster. Orättvist.

Särskilt våldet brukar störa mjukishögern väldigt mycket, och alla käcka utrop i stil med “mata svinen med automatkarbinen” från folk vars främsta intresse är att röka gräs och skriva rim ska givetvis förstås lika bokstavligt som när nazister som faktiskt är ute och mördar folk tonsätter sitt hat och sjunger “ni ska få plikta med era liv” eller nåt. Något annat alternativ finns inte. Mjukishögern tar lika illa vid sig som snutar brukar göra när någon de brutit ner över motorhuven ropar nåt om att de ska dö.

Erik Zsiga har fått ordentligt med uppmärksamhet, och Timbro måste vara överlyckliga över att äntligen få ge ut en bok som någon bryr sig om. PR-makare må vara favoritsysselsättningen för Mufare när de blir stora, men det är förvånansvärt sällan nuförtiden de lyckas få någon uppmärksamhet för sina kampanjer. Nån som minns försöket att utnämna Ung vänster till “huvudfienden” istället för SSU? Eller den där sköna kampanjen för att öppna McDonald’s på Hornstull?

Att få in ett multinationellt franchiseföretag skulle nämligen ge en säkrare nattmiljö i området på ett sätt som simpla norskägda franchiseingföretag som 7-11 aldrig skulle klarat av, var tanken. Det är sant! Tror ni mig inte är det bara att gå ner och hänga en lördagnatt kring stängningsdags vid närmaste McDonald’s och insupa nattmiljön. Trygg som en Volvo!

Slutklämmen är underbar:
“Och du, historien visar att länder där McDonald’s är etablerade aldrig har gått i krig med varandra.” Näpp, men det händer ibland att de går i krig med andra länder där McDonald’s ännu inte är etablerade…

I alla fall, oftast går det inte så bra för de här kampanjerna. Muf lade ner kampanjen för Ung vänster rätt snabbt och Blondie Burger regerar fortfarande borta på Knivsöder. Den bästa moderatkampanjen på senare år måste ha varit den inför riksdagsvalet när de lade upp loggor, färgskalor och teckensnitt för sin valkampanj så folk kunde göra egna affischer. Det var det en hel del som gjorde, med lite olika sorters budskap…

Erik Zsiga framstår i jämförelse som värsta Michael Moore med tanke på genomslaget. Ja, på rätt många sätt får man väl säga – han jobbar med liknande metoder, det är gammal hederlig propaganda, sån Timbro skapades för att sprida. En gång i tiden var de riktigt skickliga också, Sture Eskilsson kunde sina saker.

Jag tänkte att det skulle vara ganska ointressant att bara upprepa vad alla andra redan tjatat om. De svepande generaliseringarna, den bristfälliga faktakollen, de ologiska argumenten (det är fel att tjäna pengar på något man är bra på om man samtidigt kritiserar det kapitalistiska systemet? Sen närdå? Man kan inte vara vänster om man har rika föräldrar? Nähä?) osv. Det räcker egentligen bra med att säga att Erik Zsiga gör mig munter och glad på det sätt som bara riktigt god lyteskomik kan.

“Sedan min bok Popvänstern släpptes i förra veckan har jag fått ta emot några argsinta käftsmällar i tidningsspalter och tv-diskussioner. Så brukar det alltid gå när man muckar med makten.” (Aftonbladet 24/6).

I en artikel på Aftonbladets debattsida beklagar sig Zsiga över de “hatattacker” han fått utstå. “Popvänstern” är nämligen inte bara politiskt naiva – det hade han kommit undan med (hej, Patrik Arve!) – utan dessutom giriga människor som ägnar sig åt våldsamma hatattacker. Det är den tes han till varje pris ska hamra in, alltså utsätts han för “hatattacker”. Att det lär bli en del mothugg om man fäktar vilt omkring sig mot alla från Mobbade Barn Med Automatvapen till Natalia Kazmierska och Linda Skugge borde han ju annars räknat ut kanske. Eller det är klart han har, men att beklaga sig om attacker i pressen är en del av dramaturgin, det fattar man ju då att han säger farliga sanningar när han blir så påhoppad.

På samma sätt är det en del av dramaturgin att fortsätta det absurda tjatet om att “popvänstern” bara är intresserade av att tjäna pengar. Ursäkta, men Lukas Moodysson undantagen – hur många av de utpekade är det egentligen som gjort några större pengar på att leverera ett vänsterbudskap? Har Timbuktu lyckats casha in på sin vänsterkritik av Göran Persson än? Har Promoe äntligen fått ihop till en Lexus med sina hyllningar till snatteri och graffiti? Vi snackar inte Rage Against the Machine här direkt. Fredrik Virtanen gör nog bra med deg som New York-korre för Aftonbladet, men tjänar han verkligen sina pengar på att vara “popvänster”?

Men att de är kåta på pengar, tvärtemot de principer som Zsiga verkar vilja pådyvla vilken kändis som helst som sagt något ofördelaktigt om Bush eller barnarbete i skofabriker, är alltså en av de teser som ska hamras in.

Det var någon som kommenterade debatten om Popvänstern med att det verkar som om boken gjort folk i “vissa kretsar” rädda. Tillåt mig tvivla. Däremot är det uppenbart att “vissa kretsar” – dvs Timbro – av någon anledning verkar ha blivit rejält uppskrämda av att så många popmusiker (och en regissör) uttrycker slentrianmäsiga vänsteråsikter.

Visst, jag hånskrattar också åt Lukas Moodyssons och Uje Brandelius kackiga vänsterklichéer, och jag är jävligt trött på hela Ordfront-Naomi Klein-Michael Moore-America Vera Zavala-geggan, men det innebär inte att man kan göra kritik av de religiösa fundamentalisterna som styr USA ogiltig bara för att en av de vettigaste demokratiska presidenterna i landets historia gav sig in i andra världskriget sedan japanerna bombat sönder halva hans flotta. Vilket Zsiga försöker göra i bästa Per Ahlmark-stil med snyftiga rader om alla “miljoner” amerikaner som “dog på Europas stränder” för att vi ska slippa käka surkål och ha löjliga lädershorts.

Vad det har med den amerikanska dumhögern av i dag att göra är inte helt lätt att inse. Hur den amerikanska dumhögern skulle ha utmålat Franklin D Roosevelt om han kandiderade till presidentposten i dag är å andra sidan inte svårt att föreställa sig.

Över huvud taget är inte mitt största problem med Erik Zsiga och liknande unga nyliberala mjukiskillar att de gapar på “popvänstern”, utan att kritiken känns så förbannat ohederlig. Att reagera mot popvänsterfenomen som dreadlocks, nycirkus och Bob Hansson måste inte vara fel, men det här känns verkligen som ytterligare ett propagandaprojekt för att misstänkliggöra något populärt man inte gillar, precis som Susanna Popovas attacker mot feminister och den amerikanska dumhögerns attacker på alla som inte tillhör den amerikanska dumhögern.

Ett tips till Zsigas uppdragsgivare är kanske att kolla vad det var som gjorde Timbropropagandan så framgångsrik på 80-talet. Var det gnäll på att Björn Afzelius drog in grova stålar på sina nasala och gråtmilda visor om Nicaragua, eller var det att Timbro och MUF faktiskt lyckades få kapitalism och fri företagsamhet att framstå som lite coolt, i alla fall hos ungdomar i den övre medelklassen? Vilken typ av propaganda är det egentligen som har störst utsikter att nå resultat på lång sikt, den som tjatar på om hur dåliga meningsmotståndarna är eller den som lyfter fram det egna alternativet?

Om man har nåt att komma med alltså.

Och starta ett jävla band då, goddammit!