När synten blev stor

synthbritannia
Inget gör grå betongförorter så vackra som den distans 100 mil hav och 30 år ger. Bilderna av det brittiska 70-talets tröstlösa tower blocks är en perfekt inramning till BBC4:s rykande färska dokumentär Synth Britannia.

Det var den miljö en generation brittiska musiker rörde sig i och tog inspiration från – de som hörde Kraftwerk 1975, slängde ut gitarrerna och skaffade förhållandevis billiga syntar på avbetalning. Eller byggde dem själva, som Joy Divisions Bernard Sumner eller Throbbing Gristles Chris Carter.

Exakt hur betongen, massarbetslösheten och den grå tillvaron i Hackney, Sheffield eller Basildon tog uttryck i musiken skiftade naturligtvis. Human League och Depeche Mode försökte fly vardagen och drömde om listettor, Throbbing Gristle och Cabaret Voltaire försökte beskriva det de såg och hörde omkring sig i ett Storbritannien statt i förfall.

Gemensamt var attityden till elektroniska maskiner som utgjorde ett brott med den rådande ordningen. Ett veritabelt skred som kan kännas otroligt avlägset nu när maskinen jag skriver detta på med rätt programvara kan användas för att producera mer avancerade saker än många av de här banden kunde i studion. Samtidigt är det lätt att känna igen sig än i dag i attityden från musikpressen som avfärdade syntmusiken som plastig, artificiell och oautentisk. I själva verket var det både lättare och svårare att göra något av värde med dåtidens maskiner.

Lättare, eftersom – som Daniel Miller påpekar i programmet – medan det krävdes av punkbanden att de kunde tre ackord kom en syntmusiker undan med att trycka på en knapp för att åstadkomma något intressant. Svårare eftersom maskinernas begränsningar innebar att det var komplicerat att göra själva musiken mer avancerad utan en hel maskinpark. En monofonisk synt kan bara spela en ton i taget, innan samplern tvingades den som ville spela ackord helt enkelt skaffa flera exemplar av samma maskin. Resultatet, för den som inte hade Keith Emersons resurser, blev ofelbart punkigt.

De tidiga syntbandens attityd till sina maskiner varierade. I ett gruppsamtal i Sounds från tidigt 1981 sammanför journalisten John Gill bland andra Human Leagues Phil Oakey, Genesis P-Orridge från TG och Boyd Rice för en tidvis hätsk debatt. Det var efter att Human League sparkat Martin Ware och tagit stegen mot popstjärnestatus, och Genesis P-Orridge har bara förakt för dem.

synthpic2
För första och antagligen sista gången: Boyd Rice och Human Leagues Phil Oakey på samma bild. Bakre raden: Karl Blake (Lemon Kittens), John Fothergill (Nurse With Wound), Paul (Two Daughters), Adrian Wright (Human League), Cosey Fanni Tutti (Throbbing Gristle), Phil Oakey (Human League). Främre raden: Boyd Rice, Danielle Dax (Lemon Kittens), Anthony (Two Daughters), Chris Carter (Throbbing Gristle). På golvet: Genesis P-Orridge (Throbbing Gristle).

Genesis deklarerar att Throbbing Gristle hatar ”synthesizers”, Cosey fyller i att hon tycker de som använder dem är lata. Det framgår allt tydligare att det de syftar på varken är ett garageportstort System 100 eller Chris Carters hemmabyggen utan de billiga keyboards som nyligen har börjat dyka upp. Ironiskt nog har Genesis tidigare i diskussionen hyllat Wasp för att den billiga lilla apparaten befriat musiken – och ännu mer ironiskt är naturligtvis hans totala omfamnande av acid house några år senare. 303:an var billig när den kom och ännu billigare när den plockades upp för en spottstyver av de första houseproducenterna.

Diskussionen, som utmynnar i ett gräl mellan TG och Human League visar med all tydlighet att det höll på att bildas två huvudfåror inom den tidiga syntmusiken – konstnärerna och popbanden. Detta trots att de fortfarande delvis låg på samma små indiebolag och från början kände sig som en del av samma scen. Mute Records gav ut både Depeche Modes tonårspop och Boyd Rice mörka experimentmusik, för att ta ett exempel.

Det blev, precis som Lemon Kittens Karl Blake förutspår i gruppdiskussionen, den urvattnade popmusiken som tog över. Human League och Depeche må ha varit hatade på sin tid, men deras hitsinglar är trots allt bra pop – särskilt om man ställer dem bredvid plågsamma syntförsök som Howard Jones och Thompson Twins.

Runt hörnet låg dessutom den revolution som billiga samplers med bra ljud innebar, och som egentligen kanske betytt ännu mer än syntpopen.

Vi går tillbaka till Soundsartikeln. Boyd Rice säger något mycket viktigt alldeles i början:

”Folk verkar vara för medvetna om att de jobbar med elektronik och de blir för involverade i elektronisk musik. Det blir som surfmusik eller nåt, som att sjunga om att surfa, eller om elektronik eller teknologi… Det verkar som att många låtsas antingen vara alienerade av teknologi, eller att de älskar teknologi.”

Här sätter han verkligen fingret på något viktigt. Oavsett hur häftigt det är att se livebilder på Kraftwerk i dokumentären, eller bara att se de gamla pionjärerna visa upp sina syntar, så är problemet Boyd Rice pekar på bara alltför välbekant. Antingen det är nostalgi hos de som är tillräckligt gamla, eller nyväckt fascination hos de yngre så är genrens självupptagenhet fruktansvärt motbjudande. Det borde vara grundregeln för all konstutövning att aldrig någonsin vara självrefererande – nog för att den bryts konstant. I fallet med elektronisk musikproduktion betyder det att den som – undantaget Kraftwerk – över huvud taget nämner sin utrustning i texter, låttitlar eller albumtitlar gör bort sig totalt. För att vara på den säkra sidan – undvik teman som har med teknologi att göra över huvud taget.

Syntar är lika lite som gitarrmickar eller trumskinn ett självändamål, utan medel för att uttrycka känslor. Den som inte begriper det kommer aldrig att vara något annat än en tekniknörd.

Angående BBC-dokumentären
BBC tar det här med tv-licens på blodigt allvar, och har blockerat filmen för tittare utanför Storbritannien. Vill man inte tanka filmen, går det att komma runt blockeringen genom att följa de här instruktionerna, som jag snodde från 99musik:

Jag tror inte att surfa på proxy för att titta på synthdokumentärer är olagligt, så här kommer en liten how-to!
(om det nu är det så får JGB helt klart ta bort den här informationen, jag tycker inte heller att sånt hör hemma här)
Jag googlade ”free+proxy+list” och fick fram en fungerande (och mycket snabb!) proxyserver.
IP: 93.93.128.50
PORT: 3128
Sen är det bar att i Firefox (vet inte hur det är med övriga) gå in i inställningar -> avancerat -> nätverk och klicka på [settings…] (hur firefox kopplar upp till nätet, eller något- Jag har allt på engelska)
Välj manual proxykonfigurering och fyll i HTTP Proxyn (IP:t ovan) och PORT, markera sedan använd denna proxy för alla protokoll and then you’re good to go!

Jag tror inte att surfa på proxy för att titta på synthdokumentärer är olagligt, så här kommer en liten how-to!

(om det nu är det så får JGB helt klart ta bort den här informationen, jag tycker inte heller att sånt hör hemma här)

Jag googlade ”free+proxy+list” och fick fram en fungerande (och mycket snabb!) proxyserver.

IP: 93.93.128.50

PORT: 3128

Sen är det bar att i Firefox (vet inte hur det är med övriga) gå in i inställningar -> avancerat -> nätverk och klicka på [settings…] (hur firefox kopplar upp till nätet, eller något- Jag har allt på engelska)

Välj manual proxykonfigurering och fyll i HTTP Proxyn (IP:t ovan) och PORT, markera sedan använd denna proxy för alla protokoll and then you’re good to go!

http://www.bbc.co.uk/iplayer/episode/b00n93c4/Synth_Britannia/

Mer om , , , , , , , , ,

Våga såga!

hootieNär jag var yngre och fortfarande var intresserad av musikjournalistik älskade jag att såga saker – skivor, konserter, filmer. Alltid sådana som förtjänade det, men det var många.

Jag ska inte påstå att jag nödvändigtvis var någon stjärna i sågningsbranschen, till exempelvis Per Bjurmans höjder kom jag aldrig. Hans recension av Hootie and the Blowfish album Musical Chairs som enbart bestod av orden ”Lars Leijonborg” är den fulländade, ideala sågningen, alla andra sågningar är bara som fladdrande skuggor på grottans väggar i jämförelse.

Ändå blev folk ofta sura, det är ju lite fult att såga. Man ska helst göra bättre musik eller filmer själv för att ha någon talan, liksom.

De senaste dagarna har folk tipsat, twittrat och på olika sätt uppmärksammat Jane Magnussons sågning av TV4-folkets misslyckade lunchrevy Nyhetsankorna på Berns i Stockholm. Sågningen hyllas som raffinerad och elak.

Alltså, jag tycker Jane Magnusson är grym. Hon har skrivit många bra grejer i DN och på andra håll, hennes tv-prylar är ibland snudd på genialiska. Ta bara den här om när Mat-Tina gör kokain:

Men ärligt talat, är det inte lite väl lätt att höjas till skyarna för att man är lite elak? Ingen kritik mot Jane nu, men beror inte hyllningarna av artikeln främst på att det är så ovant med riktiga sågningar?

Som hon skriver om Nyhetsankor borde ju varenda Beck-film, varenda ståuppare och varenda svensk kriminalroman behandlas. Nog för att Thomas Bodström fått pisk i spalterna, men det handlar ju egentligen om generalfel på genrenivå. Och ja, ni som gillar att läsa alla dessa svenska deckare, skrattar åt Özz Nüjen och inte kan sluta titta på trötta trötta Haber och Persbrandt i 30 filmer till är idioter. Om ni undrade. Jag är den där högdragna kultureliten som Göran Hägglund varnar för, det har jag ett Facebookquiz som bevisar.

Så gör gärna Jane Magnusson till kulturchef på DN, eller (schystare mot Jane) på Svenskan. Men framför allt: Börja kalla drivorna av skit som passerar för populärkultur i Sverige vid dess rätta namn.

Uppdaterat: Och det tog inte många dagar innan Nyhetsankorna lades ner. Arrangörerna skyller på – Jane Magnussons recension!

Mer om , , , , , , ,

Det bruna filtret

fri_abbey_600

När Atlantis gav ut Lundasociologen Göran Dahls bok Radikalare än Hitler? satte man självklart en av Caspar David Friedrichs mest suggestiva målningar på omslaget. Temat är ett av Friedrichs vanligare, en gotisk klosterruin i granskog, men den nedgående, döende solen insveper landskapet och krucifixet i förgrunden i ett närmast sjukligt ljus, som om det silats genom ett brunt filter. Perfekt för bokens tema om de knäppare avarterna av tysk Blut und Boden-mystik och allmänt biodynamiskt flummeri som var viktiga ingredienser i de strömningar som skulle utmynna i nazismen.

För att symboliken inte skulle undgå ens den genomsnittlige Viasat History-tittaren kände sig omslagsdesignern dessutom nödgad att komplettera med en svastika på vit botten i nedre vänstra hörnet, som en annan Dick Bengtsson. Postmodernare än postmodernism.

Man får väl kanske ändå tacka för den förtydligande solsymbolen, eftersom Friedrichs romantiska artonhundratalsmåleri i sig naturligtvis inte har ett dugg med nazism att göra.

Kopplingarna görs ändå gång på gång när nu Caspar David Friedrich ägnas en utställningNationalmuseum. I Sverige verkar nämligen tysk kultur över huvud taget inte kunna betraktas utom genom det bruna filter som vår fixering vid nazismen utgör.

Jag är naturligtvis också fixerad vid nazism, själva tanken på hur ett land hanterar besvikelsen efter brakförlusten i första världskriget, monarkins fall och ekonomiskt kaos med att klä upp sig i historiens snyggaste uniformer, marschera i snörräta led och noggrannt och pedantiskt börja ta livet av stora delar av Europas befolkning är otroligt fascinerande. Det var också vad som gjorde Jonathan Littells De välvilliga till en av förra årets bästa romaner.

Men romantiken har bara i andra hand med detta att göra, och de konstkritiker som inte kan låta bli att se Friedrichs målningar, eller till och med hans stil genom ett brunt filter har med rätta hånats under de senaste månaderna.

Tidningen Axess redaktör Johan Lundberg framstår förvisso ibland som en självupptagen pajas, men i sitt försvar av den egna retrogardistiska utställningen Figurationer mot gälla utrop om ”nazism” hade han alla rätt.

Jag körde nyligen bil genom Sverige. Med i bilen fanns bland annat en vegetarian. Vi lyssnade under en körsträcka på delar av Wagners Rhenguldet och vid ett par tillfällen undslapp jag mig positiva kommentarer om Heidegger samt om motorvägar (inte minst i samband med en dåligt underhållen norrländsk Europaväg). Nu misstänker jag att Sydsvenskans läsare börjar dra öronen åt sig: vem är egentligen denne skribent; är han verkligen att lita på politiskt?

Det går helt enkelt inte att kräva att alla människor ska korrigera sin smak enligt modellen ”vad hade Adolf Hitler tyckt om detta? OK, då tycker jag tvärsemot”. Det vore nämligen att låta en liten nazist som varit död sedan över 60 år få alldeles för stort inflytande över våra liv.

Det senaste året har jag intresserat mig alltmer för neofolk, en musikstil som i sina största ögonblick är den musikaliska motsvarigheten till Friedrichs klosterruiner i tät granskog. Om artisterna beklagar att klostren raserats eller ej varierar nog. Det romantiska vemodet hos tyskar som Forseti och Darkwood når in i själen på samma vis som Friedrichs Aftonen, Munk vid havet eller de olika klosterruinerna. Säkert inget för envar, men heller ingen utpräglad naziestetik.

Skulle Hitler ha gillat det? Kanske. Fast han var väl mest inne på pompös opera. Skulle låtarna funka vid lägerelden på något ”nationellt” sommarläger? Säkert, men de bästa banden är också i flera fall de som tagit hårdast avstånd från nazismen – och av någon anledning låter åtminstone de svenska öppet högerextrema försöken i genren mer som en talanglös Dan Berglund än som något man orkar lyssna på, även om det gick att bortse från texterna.

Jag har inte tagit mig till Nationalmuseum än, men när jag gör det ska jag se utställningen med den här låten i lurarna:

Mer om , , , , , , , , , , ,