Slutpunkten – Sunn O))) på Fylkingen

Om tillgången på billiga personbilar med radio och ännu billigare bensin var det som framför allt formade den amerikanska ungdomskulturen på femtiotalet (och därigenom västvärldens ungdomskultur, via den amerikanska militärens närvaro i alla hörn av Väst), var det helt andra tekniska landvinningar som formade sextiotalets ungdomskultur, den vi fortfarande på många vis lever med. Framför allt tre – P-pillret, LSD och kraftfulla ljudanläggningar.

P-pillret möjliggjorde den sexuella revolutionen, LSD öppnade för nya sätt att uppleva konst och musik, och nya, kraftfulla ljudanläggningar innebar att musiken kunde dominera rummet på ett nytt vis.

Det handlar i det sista fallet, kort sagt, om bas.

Bas är den gemensamma nämnaren för rootsreggae, dub, disco, funk, modern dansmusik och metal. Popmusiken som skapades innan, säg, 1967 kunde förvisso skramla, skrika och gnissla, men den kunde inte få kroppen att vibrera. Den tidens dansmusik, vare sig vi talar om soul eller reggae, opererade främst i mellanregistret.

San Fransiscobandet Blue Cheer var naturligtvis inte ensamma om att spela tungt, The Who och Jimi Hendrix är två betydligt mer berömda exempel från samma tid. Däremot blev Blue Cheer kända inom den kaliforniska hippiescenen för att spela HÖGST. Ljudet från deras högtalarvägg förvandlade luften till färskost, för att ta ett berömt citat som tillskrivits bandets manager, fd Hells Angel-medlemmen Gut.

Det är just den egenskapen som tog rockmusiken ett steg längre, från The Sonics, Jimi Hendrix och The Whos experiment med rundgång och allmänt oväsen – ljudväggen blev något man kunde känna med kroppen. Musik för reptiler, för hörselskadade – och för folk som inte hade något emot att bli hörselskadade.

När Black Sabbaths gitarrist Tony Iommi och basisten Geezer Butler slog an de första ackorden på låten Black Sabbath, som inleder albumet med samma namn, skapade de musik som måste spelas högt för att komma till sin rätt. The Whos Live at Leeds eller MC 5:s Kick Out the Jams är två andra album som bör spelas på öronbedövande volym, men de larmar, det är rundgångstjut och annat oväsen i mellan- och diskantdelen av registret som inte alls kräver samma decibelnivåer innan man når maximal njutning.

Black Sabbath är något helt annat. Efter de två första albumen började Tony Iommi och Geezer Butler dessutom att stämma ner sina instrument rejält. Det berodde på att Iommi sedan han var 17 år har ett för gitarrister helt osannolikt handikapp – vänsterhänte Iommi förlorade fingertopparna på höger lång- och ringfinger i en arbetsplatsolycka. De flesta tonåringar med gitarrambitioner hade deppat ihop totalt över att ha förstört fingrarna på handen som håller greppbrädan, men Tony Iommi började experimentera med proteser, och från och med Master of Reality stämde han ner gitarren för att det skulle bli enklare att trycka ner strängarna. Plötsligt blev Black Sabbath ännu tyngre, och dikterade riktningen för all liknande rockmusik som kom efter dem.

Blytung musik har mäktiga fiender. Grannar hatar den, myndigheter förföljer den av omtanke om våra öron. Öron är naturligtvis ovärderliga organ, men dem kan man enkelt skydda med proppar. Förbud och decibelgränser drabbar däremot musiken.

Amerikanska Wolf Eyes spelning på Strand i höstas var en misslyckad tillställning. Det var sorgligt att se dem så vingklippta, svenska tillståndslagar och allmänna regler begränsade ljudnivån så att mycket av själva poängen med konserten försvann.

Fylkingen lever uppenbarligen under andra lagar, eller utanför dem, för när Sunn O))) framträdde igår fanns inga gränser alls.

Sunn O))), två skäggiga män i munkkåpor med varsin Les Paul, är idén om det tunga rockbandet destillerat till en grad där alla referenser till ”rock” försvunnit. Inget sväng, ingen groove, ingen rytm över huvud taget. Bara olika varianter på den allra första tonen på Black Sabbaths debutalbum genom ett berg av fyrtolvor som täcker hela scenen.

Kroppen vibrerar, kläderna fladdrar. Efteråt ringer öronen trots extra bra skydd. Någon nämner talet 135 decibel. Någon nämner att en ljudstyrka på över 155 decibel kan få hjärtat att slå oregelbundet. Vid 180 spricker trumhinnan, över 195 skapas inte ljud längre, utan chockvågor.

Stephen O’Malley och Greg Anderson drar ut sina gitarrdrones i bortåt 90 minuter. Luften smälter till en konsistens inte olik färskost. Människor i publiken upplever desorintering, trans. De darrar, svajar, lägger sig ner.

Sunn O))) är på sätt och vis slutpunkten på den väg den tunga rockmusiken tog efter Blue Cheer och Black Sabbath. Mycket brutalare går inte att spela utan att skada människor. Mycket enklare kan inte uttrycket bli.

Läs även: Copyriot om spelningen.

Mer om , , , , , , ,

Annonser

En reaktion på ”Slutpunkten – Sunn O))) på Fylkingen

  1. Ping: COPYRIOT | Gapa och låt basen slippa ut

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s