Arvet efter Aleister Crowley

1942 premiärvisades Frieda Harris målningar för Aleister Crowleys tarotlek. En samling otroligt suggestiva bilder skapade efter Crowleys minutiösa anvisningar. Aleister Crowley visste precis hur han ville ha dem, men Harris överlägsna talang gjorde dem till det mästerverk de är.

När leken offentliggjordes hade Crowley fem år kvar att leva, och han var med sina snart 70 år märkt av det hårda liv han levt med både excesser i sprit och droger, ett extensivt resande och ett antal strapatsrika bergsbestigningsexpeditioner i Alperna och Himalaya.

Aleister Crowley var förutom författare och filosof även konstnär, och det var om den delen av hans livsverk som Carl Abrahamsson föreläste på Konsthögskolan i Stockholm igår.

Crowley började måla på allvar ganska sent i livet, efter 40-årsåldern. Hans bildkonst var en förlängning av hans arbete med utformandet av magiska ritualer, och sträcker sig från skisser till oljemålningar och naturligtvis anvisningarna för tarotleken. Abrahamsson beskriver hans måleri som ”hellre än bra” och det är naturligtvis en varierande kvalitet på verken. Vissa målningar i olja på duk är underbara, annat som graffitin på väggarna i huset Crowley hyrde på Sicilien – ”The Abbey of Thelema” – tydligt åstadkomna av en mindre nykter konstnär.

Psykedeliska droger var en viktig inspiration, och Crowley har en förkärlek för komplementfärger och överhuvud starka färger i sin konst.

Det är måleriet som står i centrum för föreläsningen på Konsthögskolan, en i en serie om esoteriska inslag i konsten under våren, men naturligtvis kommer Carl Abrahamsson in även på de centrala delarna i Aleister Crowleys filosofi. Det är en njutning att lyssna på en föreläsare som är så kunnig i sitt ämne. Även om det märks att Abrahamsson har lagt sig vinn om att hålla en neutral ton vet naturligtvis alla med lite insikt i den här världen att han själv varit extremt influerad av Aleister Crowley, inte minst i sitt arbete med Thee Temple Ov Psychick Youths Skandinavienavdelning på 80-talet.

Aleister Crowleys livsverk är en ganska tung anrättning att svälja på fastande mage, mycket är väldigt svårtillgängligt och kretsar kring ritualmagi och komplexa system som exempelvis kabbala. Annat är mycket enkelt och lättbegripligt, som hans extremt koncisa oavhängighetsdeklaration Liber Oz, fem punkter för ett frihetligt liv som förebådar såväl hippierörelsen som libertarianismen.

Helt centralt för Crowleys filosofi, ännu mer än friheten, är viljan. Hans världsberömda och ständigt misstolkade devis ”Do what thou wilt shall be the whole of the Law” betyder inte ”gör vad du känner för och skit i lagarna”, utan handlar om att individen ska komma fram till sin sanna vilja och agera efter den.

En urvattnad variant på den trossatsen förekommer naturligtvis i varenda förnumstig självhjälpsbok, det speciella med Crowley var dels hans frihetlighet, dels de metoder han utarbetade för att efterleva sin princip. Samtliga ritualer med all deras utstuderade mumbo-jumbo handlar till slut ändå om att fokusera och uppnå de mål man bestämt sig är de sanna. Den som inte känner för att åkalla en eller annan ande i en komplicerad ritual hittar säkert andra metoder.

Psychic TV, Peter Christophersons och Genesis P-Orridges projekt efter att de splittrat Throbbing Gristle, handlade i hög grad om att sprida en version av Crowleys princip. ”Message from thee Temple” som avslutar albumet Force the Hand of Chance, är en mycket välformulerad programförklaring.

Psychic TV var kärnan i rörelsen Thee Temple Ov Psychick Youth, en löslig organisation för andlig utveckling i Crowleys fotspår. Genesis P-Orridge anser att han upplöste TOPY tidigt 90-tal, men rörelsen finns kvar än i dag.

Esoteriska sällskap och ritualmagi är, per definition, inte allas kopp te. Den kulturella underström som löper genom hela 1900-talet och in i vårt nuvarande sekel, och som innefattar konstnärer, författare och artister som Aleister Crowley, William S Burroughs, Austin Osman Spare, Kenneth Anger, Bryon Gysin, Psychic TV och mina personliga hjältar Coil är däremot något att utforska och inspireras av. Liksom naturligtvis detta stycke poesi:

Mer om , , , , , , , , ,

Annonser

Jag och Det Bästa

När jag var liten hade jag ofta tråkigt. När vi hälsade på mormor och morfar hade jag så otroligt tråkigt att det hade känts som om klockorna stannat – om det inte varit för den där antika pjäsen som stod i ett hörn och tickade olycksbådande.

Tick tack. Tick tack.

Det fanns bara en enda sak att göra hemma hos mormor och morfar, och det var att plöja högarna av gamla Det Bästa. Det Bästa heter på engelska Reader’s Digest, och den svenska utgåvan lovar rentav ”Det Bästa ur Reader’s Digest”. Créme de la créme av avkortade artiklar ur amerikanska magasin.

I USA skriver man långt. Längden på artiklar anges inte i tecken utan i ord, och författare av kurslitteratur påstås till och med få betalt per ord. Alla som pluggat på universitet och haft amerikanska kursböcker anar att det stämmer – alla upprepningar och sammanfattningar måste ju vara till glädje för någon.

Amerikanska magasin kännetecknas av sina väldigt långa artiklar, som i sig fostrat fram en rad journalister med litterära talanger – Tom Wolfe och Hunter S Thompson heter ett par av legenderna. Reader’s Digests affärsidé var alltså att förkorta dessa monster till artiklar.

Hunter S Thompson förekom dock knappast. De teman artiklarna i Det Bästa framför allt behandlade var småmysiga historier med husdjur i huvudrollen, referat av läskiga olyckor och konservativt färgade politiska reportage. Eller så minns jag det i alla fall.

Jag satt där på golvet hos mormor och morfar, hade tråkigt och läste avkortade artiklar om någon trofast och avliden beagle som sörjdes av sin husse. Det fanns ju inget annat i huset att läsa.

Detta ledde till att min mormor började inbilla sig att jag tyckte om Det Bästa, på riktigt. Så hon köpte prenumerationer och gav bort i julklapp. År efter år. Hade hon haft den minsta koll hade hon gett mig JRR Tolkiens samlade verk eller Pierre Christins science fiction-serie Linda och Valentin. Menmen.

Snart började terrorn. Inte nog med att det damp ner nummer efter nummer av den dammiga, småmysiga tidskriften, vars unkna konservatism stod mig mer upp i halsen ju äldre jag blev, jag blev också en måltavla för Det Bästas utstuderade reklamkampanjer.

Var och varannan månad dök det upp ett direktadresserat fönsterkuvert med ett matrisutskrivet brev riktat bara till mig! Det handlade om olika lotterier, jag hade egentligen redan vunnit, vad de nu begärde av mig var egentligen en ren formalitet, och som extra bonus skulle jag få någon tacky klocka eller penna i garanterat oäkta med skinande metall.

Som tur är hade jag föräldrar som satte stopp för alla reflexer att gå på bondfångeriet, men herregud. Så otroligt sunkigt. Jag har inte sett något liknande sedan dess – innan Postkodlotteriet satte igång för några år sedan. Nu är fönsterkuverten och de direktadresserade breven tillbaka in force.

Fast även om Postkodlotteriet vädjar till riktigt äckliga känslor av konkurrens mellan grannar (gäller ju att inte missa chansen, tänk om Olssons i femman glider upp med ny Merca och du står där med din gamla Opel, vavava??) så har det åtminstone ingen tydligare politisk agenda.

Det hade Det Bästa. Förutom Sovjetkommunismen (som naturligtvis inte går att försvara på en enda fläck, inte på 80-talet) var Muslimerna en bitter fiende. Det stod alltid en unken ”inte-utan-min-dotter”-arom om allt som behandlade Mellanöstern i tidningen, något min mormor skam till sägandes verkade lapa upp utan att fundera så mycket på saken.

Det Bästa finns tydligen fortfarande kvar, och har väl hittat nya generationer 50-plusare att bombardera med fönsterkuvert. Är ni någonsin hemma hos någon sådan och har tråkigt, leta för guds skull inte i tidningshyllan. Man vet aldrig hur det slutar.

Mer om ,