Fascismen bortom mytbildningen

Tala om kultur i stället för ras, utmåla minoritetskulturer som skadliga för sammanhållningen i samhället och skylla arbetslösheten på invandringen. Receptet för fascismens återkomst lades för över tre decennier sedan. Henrik Arnstads nya bok Älskade fascism är både intressant och medryckande, men Arnstads maning till samling mot fascismen över hela höger-vänsterskalan har bara bäring i tider utan skarpa motsättningar i samhället.

Europa låg fortfarande i ruiner efter andra världskriget när fasciströrelsen tog sina stapplande steg mot comeback. 1951 hölls ett möte i Malmö med syfte att plocka ihop spillrorna och på sikt återupprätta fascismen. Värd var Per Engdahl, redan då en veteran och central gestalt inom den svenska fasciströrelsen.

Redan vid tiden för Malmömötet hade Engdahl klart för sig att rörelsen måste tänka nytt. Rasbegreppet var för belastat och behövde bytas ut. Kultur blev det nya kodordet.

62 år senare har den nutida svenska utlöparen av Engdahls initiativ för en ny fascism nått framgångar som 1930- och 40-talens djupt splittrade svenska rörelse bara kunnat drömma om. Då samlade man många aktivister, och med Tysklands framgångar i kriget kände de säkert framtidstro – men några vidare valframgångar fick inget av partierna innan den svenska demokratin gjorde en paus under kriget. Och när krigsåren var till ända 1945 var det också definitivt över för den blågula fascismen. För den gången.

Per Engdahls initiativ från 1951 utvecklades och förfinades av den franska intellektuella rörelse som kallats den nya högern, och som lät sig inspireras av 68-rörelsen och i synnerhet av den italienske marxisten Antonio Gramscis teorier om hegemoni och hur man bryter den. Den nya högerns chefsideolog Alain de Benoist hade inga höga tankar om det franska högerradikala partiet Front National när det grundades 1972, men partiet visade sig mycket skickligt på att anamma den nya strategin och det nya språkbruket.

I april 1979 formulerade Per Engdahl i Nysvenska rörelsens tidning Vägen framåt sin strategi för framtidens svenska fasciströrelse, och idéerna från Malmö 1951 och från den franska nya högern gick igen. Senare samma år bildade gamla nazister och yngre aktivister kampanjorganisationen Bevara Sverige Svenskt, som arbetade efter Engdahls strategi och som fick ett enormt genomslag där namnet i förkortning parkerade sig i folks medvetande. Inte minst i form av klistermärken och ymnigt förekommande skolgårdsklotter: ”BSS”. Som metapolitisk aktivism i den nya högerns anda var det föredömligt.

Efter ett tidigare misslyckat försök startade så 1988 ett fungerande parti ur BSS – Sverigedemokraterna. De hämtade sin första partiordförande från det nationalsocialistiska NRP och värvade sina gatuaktivister bland högerradikala skinheads. 22 år senare tog de plats i riksdagen.

Strategin känns fortfarande väl igen från Engdahl och BSS: Tala om kultur i stället för ras, utmåla minoritetskulturer som skadliga för sammanhållningen i samhället, skyll arbetslösheten på invandringen, och odla myten om att det finns saker man ”inte får säga i det här landet”. Särskilt om invandring.

Det är ett viktigt faktum att orienteringen bort från den öppna rasideologin och de övertydliga influenserna från tysk nazism inte är något som en ny generation utvecklat som en uppgörelse med gamla Tredje riket-nostalgiker – även om den motsättningen naturligtvis funnits – utan alltså kommer direkt från gammelfascisten Per Engdahl.

Härigenom har också Henrik Arnstad stöd när han i sin nya bok Älskade fascism argumenterar för att Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti. Han gör det stick i stäv med den etablerade statsvetenskapliga synen på hur fascism ska definieras, och utan att riktigt övertyga av egen kraft. Arnstad tar fasta på partiets rötter och dess mål, snarare än på om de syftar till att avskaffa den parlamentariska demokratin eller verkar för ett korporativistiskt ekonomiskt system. Sådant är inte definierande för fascismen, menar Arnstad. Fascister är egentligen ganska ointresserade av nationalekonomi. I stället är det nationalismen som är det grundläggande, eller med den flitigt citerade fascismforskaren Roger Griffins ord: ”en folklig ultranationalism inriktad på nationens återfödelse”. Det borgerligt demokratiska systemet behöver inte ersättas med en duce som håller flammande tal till nationen från sin balkong i fackelsken, däremot drar även dagens fascister utifrån sin radikala nationalism upp tydliga gränser för vilka som ska få rätt till inflytande i deras samhälle, och bekämpar ”splittrande” fenomen som klasspolitik och feminism.

Älskade fascism är fängslande läsning. Henrik Arnstad har lyckats skriva en bok som inte bara är intressant utan även medryckande på ett vis som gör det svårt att släppa den ifrån sig. En populärvetenskaplig pageturner som lyckas tillföra något nytt på ett – särskilt om vi räknar all litteratur om nazityskland – fullkomligt söndertjatat område.

Här beskrivs en rad av mellankrigstidens viktigaste fasciströrelser, och några ingrodda myter avlivas.

Fascismen har fått ett oförtjänt rykte som helt enkelt en militant yttring av en allmänt reaktionär strävan tillbaka till äldre tider, till ett samhälle innan ”syndafallet” ur radikalkonservativ synvinkel, det vill säga franska revolutionen 1789.

Men fjärran från att helt enkelt vara sentida avläggare till de reaktionära upprorsmännen i Vendée som reste sig mot den franska republiken 1793, stod mellankrigstidens fascister för en alternativ modernitet, menar Henrik Arnstad.

Fascister och monarkister hade en gemensam fiende i de liberala republiker som bildades i Europa efter första världskriget, men fascisternas relation till den konservativa högern var komplex och skiftande. Fascisterna ville inte ha tillbaka monarkin där den fallit, och var – i alla fall så länge de var militanta massrörelser utan formell politisk makt – radikala motståndare till borgerligheten. Det var också, i alla de länder där demokratin under dessa år gick under, för det mesta den konservativa högern som drog det längsta strået, i kraft av den uppbackning den åtnjöt från etablissemanget. Inte sällan med brutala utrensningar av de fascistiska konkurrenterna som följd.

Inbördeskrigets Spanien är ett exempel på detta. Falangisterna, Spaniens fascister, slöt upp på den konservative generalen Francos sida i kampen mot den demokratiska republiken. Falangistledaren José Antonio Primo de Rivera avrättades av republikanerna, och efter Francos seger upphöjdes han postumt till nationalhelgon och lades till vila i Valle de los caídos, det jättemaosoleum Franco lät slavarbetare från den förlorande sidan bygga utanför Madrid. Falangiströrelsen däremot, som varit en nödvändig bundsförvant under inbördeskriget, utmanövererades totalt efter kriget och kuvades slutligen med våld. Francisco Franco var inte det minsta intresserad av konkurrens från fascister i sin ultrakonservativa diktatur. Falangisterna ville uppvärdera den spanske arbetaren och vinna över honom från socialismen. Franco å sin sida var enligt Arnstad beredd att utplåna varenda industriarbetare i landet om det var vad kampen för kyrka och fosterland krävde.

En grundläggande skillnad mellan konservatism och fascism, skriver Arnstad, är synen på folket. Medan de konservativa helst ville att folket skulle lyda överheten, dö i dess olika krig och i övrigt sköta sig själva, så väntade sig fascisterna förutom lydnad ett aktivt och entusiastiskt deltagande i byggandet av ett nytt samhälle befolkat av en ny sorts människa. Fascisterna byggde ungdomsorganisationer, kvinnoorganisationer och så vidare för att engagera och inkludera breda lager i formandet av det nya samhället. Detta gjorde dem också på ett annat vis till konkurrenter med andra modernistiska rörelser, som socialdemokratin, vilket är en viktig pusselbit för att förstå ideologins lockelse i de länder där den blev en massrörelse.

Basen för fascistiska rörelsers verksamhet har alltid varit organiserat och brutalt våld mot socialister. I de fall man varit framgångsrik på detta område, och i de fall det borgerliga etablissemanget bedömt den osäkerhetsfaktor som en stor och segerrik fascistisk gaturörelse utgör som något att föredra framför en stor och segerrik militant arbetarrörelse, så har den fascistiska rörelsen kunnat inkassera även formellt politiskt inflytande. Inom den marxistiska historiska traditionen har man därför gärna velat framhålla fascismens funktion med facit i hand, som helt enkelt borgarklassens skyddskår i tider av social oro då kapitalismen utmanats av en militant arbetarrörelse. Den tolkningen är inte felaktig, men knappast uttömmande, och det är långt ifrån alltid så fascister själva har sett på saken när de gått ut i strid mot ”de röda”. Marxister har setts som splittrare av nationen, medan fascister strävat efter klassfred. Nationalismen har varit den grundläggande drivkraften. Men även det borgerliga etablissemanget med dess materialism och utsugning av arbetarna – en källa till klassmotsättningar – har setts som fienden.

När väl en fascistisk rörelse svingat sig till maktens höjder, i kraft av just sin duglighet som borgarklassens skyddskår, så måste dock kvarvarande idéer om en fascistisk revolution mot samma borgarklass rensas bort ur leden. En sådan omvandling från kamporganisation till salongsfähigt regeringsparti är inte sällan blodig, vilket utrensningarna inom det nationalsocialistiska partiet i Tyskland 1934 är ett välkänt exempel på. Henrik Arnstad påpekar också att Adolf Hitler sällan var intresserad av att samarbeta med radikala fascister i de länder som stödde Tyskland, utan föredrog auktoritära konservativa ledare av Francos typ – något som bland annat den ultraradikala rumänska fasciströrelsen bittert skulle erfara.

Alltför ofta har historiker bara brytt sig om de fascistiska rörelser som förmått att för längre eller kortare tid skapa en totalitär stat – likt Mussolinis Italien eller Hitlertyskland. Flera andra europeiska rörelser fick stora framgångar utan att nå ända fram, och den verkliga styrkan med Arnstads bok är att han synliggör att även dessa rörelser självfallet haft enorm betydelse för det politiska livet i respektive land. När en militant organisation som den finska Lapporörelsen är så inflytelserik att den har informellt stöd av landets styrande och kan misshandla och mörda socialister som den vill och komma undan med det, försvinner inte påverkan den gör på ett samhälle bara för att rörelsen förbjuds.

På samma vis finns inte en chans att en så stark fascistisk rörelse som den franska på 1930-talet helt dör ut när den inte lyckas erövra makten. Naturligtvis innebar Tysklands ockupation att nazism blev något fult i Frankrike, men de underliggande strömningarna i samhället kan inte vare sig amerikanska landstigningstrupper, kult kring La résistance, eller förräderirättegångar råda bot på.

Under Algeriets befrielsekamp 15 år efter andra världskrigets slut bubblade högerradikalismen fram igen på allvar. Kriget fördes smutsigt och bittert från kolonialmakten med tortyr och övergrepp. 17 oktober 1961 kom kriget för en dag till Paris, då 200 algerier dödades när polisen öppnade eld mot en fredlig demonstration och dumpade skadade i Seine. Efter att Algeriet fått sin självständighet smidde förbittrade officerare i den underjordiska organisationen OAS planer på att mörda president de Gaulle och göra statskupp. Tio år efter förlusten av den nordafrikanska provinsen bildade en före detta främlingslegionär och torterare från Algerietkriget sitt eget högerradikala parti. Hans namn var Jean-Marie Le Pen, och i dag är Front National, som numera helt tagit till sig den moderna välputsade stilen, sedan över 20 år tillbaka en kraft att räkna med i fransk politik.

Det är i resonemanget om ideologiska strömningars långsiktiga påverkan på ett samhälle som vi hittar ledtrådar till hur vi ska tolka dagens svenska politiska utveckling. Det är möjligt att Sverigedemokraterna, om de klarar av att rekrytera tillräckligt med kompetenta kandidater som förmår följa partilinjen, parkerar sig på 10 procent av rösterna för lång tid framöver. Även om deras direkta politiska inflytande skulle vara begränsat, innebär det en stadigvarande högerradikal influens i det svenska samhället. Vi ser redan hur 1990-talets och det tidiga 2000-talets nationalsocialistiska rörelse mognat och nu konsoliderar sig i Svenskarnas parti – som också numera sent omsider anammat lärdomarna från Per Engdahl och friserat sitt språkbruk och dumpat uniformerna. Detta hade antagligen varit omöjligt utan Sverige­demokraternas framgångar.

Henrik Arnstad talar om att vi kan vara på väg in i ”fascismens århundrade” och manar till samling mot fascismen över hela höger-vänsterskalan. Ultranationalismen utövar en lockelse på många européer, menar han.

En högst befogad fråga är: varför dra gränsen just mellan fascister i Arnstads definition och alla andra? Det är naturligtvis ett faktum att fascistiska partier mycket sällan får något inflytande utan stöd från det borgerliga etablissemanget, så om samma etablissemang vägrar ha med dem att göra är det ganska kört för dem. Men att vädja till etablerade partiers anständighet låter sig bara göras i tider utan några skarpa motsättningar i samhället. Det kostar mycket lite för Fredrik Reinfeldt att hålla Sverigedemokraterna på armlängds avstånd, exempelvis. Det finns ingen militant arbetarrörelse att slå ned, och SD har för den delen inte ens en militant gaturörelse att göra det med. Deras radikala anhängare består som bekant främst av människor som spenderar en stor del av sin vakna tid med att uttrycka åsikter på internet.

En annan invändning är att västvärldens liberala demokratier är ganska bra på att ta hand om sig själva i dag. Det ska mycket till innan borgarklassen i Europa vänder sig till en militant fasciströrelse för beskydd, man har redan internaliserat många av de sidor av fascismen man haft nytta av under tidigare epoker. Det är inte på grund av fascistiskt inflytande vi i dag ser en utveckling mot militariserad polis, effektivare övervakning, inskränkningar i strejkrätten och interneringsläger för papperslösa – det sköter Arnstads demokrater själva, samtidigt som de upprätthåller en långtgående legitimitet genom att inte i onödan rucka på yttrandefriheten och föreningsrätten.

Det är självfallet högst befogat att vara orolig för utvecklingen i länder som Grekland och Ungern, där gatubaserade fasciströrelser har stort och växande inflytande. Men för Europa i stort kommer det allvarligaste hotet i dag från de etablerade institutionerna, som gång på gång visat hur lite de bryr sig om demokratin när det finns banker som behöver uppbackning. En batong i ansiktet gör samma skada även om det är en representant för en liberal demokratisk stat som svingar den.

Tidigare publicerad i Arbetaren 18 april 2013

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s