Den fula klassen – om rednecks, hillbillies och ”white trash”

Det som amerikaner kallar ”ras” spelar fortfarande stor roll i USA. Därför ser vi ibland inte att klass också gör det. Fattiga vita på USA:s landsbygd avbildas ofta fördomsfullt som tandlösa, banjospelande byfånar – och är i viss mån också slavättlingar.

Det förs just nu en otrevlig kampanj bland rasister i USA, som går ut på att landets irlandsättade befolkning härstammar från människor som lidit av värre slaveri än afroamerikanernas förfäder. Dessa resonemang slängs i ansiktet på afroamerikaner som kräver bättre liv här och nu.

Att afroamerikaner löper betydligt större risk att skjutas till döds av polis än vita – för obeväpnade unga afroamerikanska män är den tjugo gånger större än för obeväpnade unga vita amerikanska män – är inget som bekymrar företrädare för den fula debatteknik som brukar kallas »whataboutism«. Rasisternas resonemang bygger dock på ett par korn av sanning. Det har funnits många vita i USA:s historia som har levt som slavar eller i slavliknande förhållanden.

Det samhällssystem som dömde alla med mörk hudfärg att vara bara slavar och inget annat infördes successivt mellan 1650 och 1700. Innan dess rådde ett slavsystem där både afrikaner och européer arbetade under fruktansvärda förhållanden i de nya kolonierna: Skinnet var ännu inte avgörande, och formellt tilläts enbart slaveri av hedningar – en kristen afrikan kunde teoretiskt bli fri – men i praktiken slavade otaliga kristna på tobaksfälten i Virginia.

Afrikanerna kunde friges, och slå sig fram som fria. För en liten minoritet blev detta verklighet. Majoriteten av de vita arbetarna var å andra sidan indentured servants, tjänare i skuld, som systematiskt skeppades från Europa. De hade ett slutdatum för sin ofrihet – om de överlevde så länge. Om de inte redan var skuldsatta i hemlandet, hade de på andra sätt rövats bort eller deporterats i till exempel Oliver Cromwells brutala etniska rensning av Irland där protestanter skulle ersätta katoliker.

Många dukade under på överresan, många dog av malaria eller andra umbäranden i den nya världen. Några överlevde sin tid som »tjänare«, och fick sedan klara sig bäst de ville. De utgjorde den första vita arbetarklassen i det som skulle bli USA.

Vita och svarta plantagearbetare gjorde ofta uppror tillsammans. Ett sätt att splittra dem var att låta slavstatusen följa med hudfärg istället för religion. En annan anledning till att bestämma att alla svarta skulle vara slavar var förstås att slippa frige folk som blev kristna. En tredje att det blev lättare att identifiera förrymda slavar när deras status syntes direkt på huden (innan hade brännmärkning inte varit ovanligt). Människor från Västafrika ansågs också klara klimatet bättre och därmed vara en bättre investering.

Från runt år 1700 fann sig fria ättlingar till afrikanska slavar i Amerika förslavade på nytt, och deras barn ärvde bojorna – och skulle fortsätta göra det i ytterligare över 150 år, innan industrikapitalismens produktionssätt övertrumfade slavekonomin i en sista blodig uppgörelse.

Den vita egendomslösa klassen fick å andra sidan lära sig hur de hade skinnet gemensamt med godsägarna, och högre status – på papperet – än afrikanerna deras fäder och mödrar delat arbetsdagarna på tobaksfälten med. Nu fick en del av dem en piska och en låg lön för att hålla slavarna i schack. Men de flesta fick ingenting, inte ens en ägare som kunde se dem som en investering han ändå måste underhålla i viss mån.

De vita, utfattiga hade få valmöjligheter. Expansionen västerut hade inte börjat, ursprungsbefolkningen hade ännu inte drivits bort från den bördiga prärien. Bortom »the frontier« fanns ännu ingen möjlighet för nybyggare att slå sig ner och muta in ett stycke land.

Så den som inte hade egendom fick gå hungrig, leva på tjuvjakt eller vad den kunde komma på. Ättlingarna till plantageägare och till de protestantiska minoritetsgrupper som flydde det religiösa förtrycket i Storbritannien bildade den nya världens aristokrati, de som kom att utgöra ledarskiktet i den nya federala republiken och som skulle kallas WASP:s – White Anglo-Saxon Protestants. De frigivna »tjänarnas« ättlingar må ha haft vit hud, men tillhörde inte denna styrande klass.

Fattig vit arbetarklass kom så småningom att befolka hela USA, nya vågor av invandrare kom över från Europa – inte minst fler irländare, drivna på flykt av den svält Storbritannien underblåst för att hålla dem nere. Britterna började efter Förenta staternas självständighet för övrigt att skicka upproriska irländare, skottar och walesare som straffångar till Australien istället, men det är en annan historia.

Italienska och tyska arbetare tog med sig radikala traditioner hemifrån, inte minst till gruvdistrikten i Appalacherna. Sammandrabbningarna mellan arbetare och polis blev stundtals mycket blodiga.

Befolkningen i bergen i södra delen av Appalacherna intar en särställning bland ättlingar till européer i USA, i och med att de kommit att symbolisera allt deras gamla herrar i kolonierna hatade. I populärkulturen är de korkade, fördomsfulla, inavlade och ständigt fulla på hembränd whiskey.

Från banjospelarna och våldtäktsmännen i John Boormans kultfilm Den sista färden 1972, till Brad Pitts psykotiske »trailer trash«-mördare i filmen Kalifornia drygt 20 år senare, utgör »rednecks« eller »white trash« på vita duken ett latent hot mot den civiliserade vita världen. När Brad Pitt istället spelar den karismatiske sektledaren Tyler Durden i Fight Club från 1999, så har berättaren, en medelklassman i en toppmodern storstadslägenhet, försett sin stenhårde fantasifigur eller persona med inte bara primitivistiska framtidsvisioner om att leva i ruinerna av stora städer och likt de frigivna »tjänarna« i bergen klä sig i djurhudar, utan även en tjock landsortsdialekt.

Alternativt är fattig landsbygdsbefolkning människor det är okey att driva grovt med, som Peggy Bundys inavlade släkt från »Wanker County, Wisconsin« (ja, en del amerikaner fattar också det skämtet) i komediserien Våra värsta år. Den som vill framställa amerikanska fascister som i första hand korkade ser till att ge dem rejäla bilringar och den rätta bonniga sydstatsdialekten. Ska de framstå som smarta och farliga, som i American History X, castas istället en deffad och välartikulerad Ed Norton.

Någon gång kliver de fram i rampljuset på egna villkor, som rapparen Marshall »Eminem« Mathers, född i Missouri av en sjuttonårig mor och uppväxt med enbart henne i den döende industristaden Detroit, på samma slags uppställningsplats för husvagnar som Brad Pitts rollfigur i Kalifornia. Likt Guns’n’Roses sångare William »Axl« Rose, även han vit arbetarklass och född i en småstad av en tonårig mor under knappa förhållanden, har han blivit känd för nyckfullt temperament och åsikter som i bästa fall kan ses som … ogenomtänkta.

Liksom när det gäller arvet efter slaveriet kan situationen för dem med ursprung i USA:s fattigaste vita arbetarklass ändå inte jämföras med den för afroamerikaner. Eminem eller Axl Rose kan med hjälp av färgtonen på sin hud röra sig på gatan som de medelålders männen Marshall Mathers och William Rose, utan att löpa samma risk att skjutas av polis eller privata vaktbolag, och de kan köra dyra bilar utan att bli stoppade som misstänkta biltjuvar. Samtidigt finns föraktet där mot dem för deras ursprung – precis som Dolly Parton trots sitt rekord i listettor i USA och sin extremt framgångsrika låtskrivarkarriär fått finna sig i att bara ses som storbystad blondin från landet. Nog för att alla tre på olika vis spelat ordentligt på fördomarna också.

Föraktet finns i mycket högre grad mot dem som aldrig tagit sig ur husvagnslägren eller de nedstängda gruvstäderna i Kentucky och West Virginia, där ättlingarna till tobaksbaronernas »tjänare« kämpade för drägliga arbetsvillkor, och deras barnbarn nu säljer socialens matkuponger för halva värdet för att lägga pengarna på morfinpreparatet OxyContin.

Och föraktet är ömsesidigt. I valrörelsen 2008 var republikanerna, väl medvetna om att raskortet hade slagit tillbaka på dem själva, måna om att utmåla Barack Obama, med sitt toppbetyg från Harvard, som en del av den politiska och intellektuella eliten. Och att tillhöra en politisk elit som är hemtam i Washington är inget man tar poäng på i Kentuckys och West Virginias bruksorter. Båda partierna har gett och svikit löften till arbetslösa gruvarbetare, precis som de gjort till dem som fått gå från stålindustrin och från bondgårdar som inte längre burit sig.

I Martin Gelins bok Den amerikanska högern hävdar arbetarklassrepublikaner i West Virginia, att de matkuponger och welfare checks som introducerades av John F Kennedy i det uttalade syftet att hjälpa arbetslösa kolgruvearbetare bara permanentat fattigdomen. De må låta snarlika Fredrik Reinfeldt och Anders Borg i den gamla Alliansregeringen – men för just den landsända där de lever är det uppenbart att den amerikanska varianten av socialhjälp aldrig varit rätt lösning.

Manusförfattarna till säsong två av The Wire, en av de bästa skildringarna av amerikansk arbetarklass på senare år, lät den stridbare men korrumperade stuveriarbetarbasen Frank Sobotka uttrycka en känsla som många kunde känna igen:

»We used to make shit in this country, build shit. Now we just put our hand in the next guy’s pocket.«

I den mån den fattigaste delen av den vita arbetarklassen alls går och röstar i höst, är risken stor att de lägger sin röst på Donald Trump – en gestalt mycket lik en av tobaksbaronerna som drev deras förfäder i döden, eller kolbaronerna som skickade polis på dem när de krävde att slippa dö i gruvolyckor. Hillary Clinton är å andra sidan så insyltad i just det förhatliga Washingtonetablissemanget att hon knappast är ett alternativ.

Vinner Trump kommer de att få skulden. Det brukar de få. Samtidigt har ingen av de välutbildade, välbärgade WASP:sen som står beredda att peka finger på »hillbillies« i november gjort det minsta för att göra deras situation bättre. Så har det varit i snart 400 år.

Läs även: Svartmetall och stenkol – intervju med Austin Lunn/Panopticon

Skräck-rednecks på film:

Hillbillies eller rednecks är återkommande klichéer i amerikansk populärkultur. De är klantiga, korkade, allmänt vulgära med slafsiga vanor och incestuösa familjeband. De drivs med i komedier – eller utmålas som den ultimata ondskan. Här några exempel på det senare:

MOTORSÅGSMASSAKERN (1974, regi: Tobe Hooper) Kannibalfamiljen på Texas landsbygd kan vara det ultimata i redneck-skräck. Prata inte med bönderna, då käkar de upp dig.

EASY RIDER (1969, regi: Dennis Hopper) Enligt Peter Fonda var statisterna i sydstatshålan där man spelade in scenen där Jack Nicholson blir ihjälslagen precis lika obehagliga som de verkar i filmen. Om de goda i Easy Rider är frihetslängtande hippies och motorcykelmän, så är de onda som blir deras död utan undantag inskränkta, mordiska sydstatsbor.

THE HILLS HAVE EYES (1977, regi: Wes Craven) Wes Cravens kultskräckfilm från 1977 går lite utöver de vanliga stereotyperna, men grundtemat med en förvildad klan i vildmarken som attackerar människor som har oturen att komma förbi finns där.

TRUE DETECTIVE, SÄSONG 1 (2014) En av de mest omtalade HBO-serierna de senaste åren. Första säsongen är olidligt spännande – ända tills serien tvärt byter kurs de två sista avsnitten och det visar sig att mördaren är den sedvanlige inavlade bonnlurken. Ja, självfallet har han en incestuös relation med sin syster.

CARNIVÁLE, SÄSONG 2 (2005) I HBO:s serie från mitten av 00-talet är huvudpersonen Ben Hawkins en fattig bondpojke från the Badlands, som följer med ett resande tivolisällskap genom södra USA i depressionens 30-tal. Demonisering av fattig landsortsbefolkning är alltså inget som utmärker serien – förrän Ben träffar sina vansinniga kusiner och sin genomonda farmor ute i träskmarkerna i Södern. Men då är den å andra sidan grov. 

En version har tidigare publicerats i Ordfront Magasin nr 3/2016

Svartmetall och stenkol – intervju med Austin Lunn/Panopticon

enlarged and better

Austin Lunn, som alltid med ansiktet bort från kameran, här vid kanten av en sjö i Kentucky. Foto: Bekah Lunn.

Naturromantik möter arbetarhistoria, bluegrass möter black metal – Panopticon gör unik musik med inspiration från hembygden i Kentucky.

De flesta förknippar nog black metal främst med satanism, död och ondska. Men ända sedan genren växte fram i Skandinavien under tidigt 1990-tal har också naturromantik varit ett bärande tema.

I dag råder ingen brist på black metalartister som låter naturupplevelser stå i centrum, utan att alls beröra genrens andra ursprungsteman. Inte minst finns de i USA. Austin Lunn, som kallar sig Panopticon, går på albumet »Kentucky« från 2012 ännu ett steg längre när han hyllar den del av USA där han känner sig som mest hemma.

Här finns de kämpande gruvarbetarna i Harlan County, här finns den hisnande vackra naturen – och hotet mot den, gruvbolagen som i jakten på kol spränger bort bergstoppar i Appalacherna. Austin Lunn varvar ömsom brutal, ömsom vemodig black metal med rak bluegrass. Gamla strejkvisor från kolgruvorna får nytt liv när genrerna kraschar in i varandra.

– Jag är född och uppväxt i Tennessee, men flyttade till Kentucky när jag var några och tjugo. Det var den första plats där jag kände att jag hör hemma. Ju mer jag reser i världen, desto mer påminns jag om vilken unik plats Kentucky är, säger Austin Lunn på intervju via e-post.

– Jag ville tala om alla de problem delstaten ställts inför, och rent politiskt står kolet i centrum.

Austin Lunn har skänkt en del av intäkterna från albumet till »Kentuckians For the Commonwealth«, en organisation som arbetar för att förbättra miljön och den sociala situationen i Kentucky, och framför allt i det fattiga gruvdistriktet. En av de saker de vill förändra är kolutvinning där bergstoppar sprängs bort, så kallad MTM.

– Jag är inte mot gruvdrift i sig, säger Austin Lunn.

– Hur skulle jag kunna vara mot att folk försöker försörja sig i ett område där det finns så få jobb till att börja med? Men jag vill skydda miljön så gott det går, och hitta ett vettigt sätt att kombinera förnyelsebar energi med arbetstillfällen åt dem som påverkas av de här frågorna.

Bluegrass och country fanns med hela tiden under hela Austin Lunns uppväxt i Tennessee, men utan att han själv lockades av musiken. Han sökte sig till hård metal istället, för att nu som vuxen och bosatt i Minnesota i norra USA ha försonats med barndomens musik.

– I dag påminner den mig om släktingar som gått bort, om Södern. Det är trygghet och hemkänsla att ha med sig här uppe i norr.

Austin Lunn berättar att han när han arbetat i Europa stött på både fördomar och hån på grund av sitt ursprung i USA:s sydstater.

– Tänk dig då hur amerikaner i storstäderna försöker distansera sig från den fattiga landsbygden, från människor med mycket tuffare ekonomisk situation än de själva.

– Men några av de finaste människor jag känner kommer från riktigt utarmade platser. Omständigheterna har tvingat dem att växa, att mogna som människor. Styrkan hos dem är helt fantastisk. Men det är en del av Amerika som du inte får se i media.

Läs även: Den fula klassen – om rednecks, hillbillies och ”white trash”

Fakta:

PANOPTICON startades 2007 och är Austin Lunns soloprojekt, även om han tagit in gästmusiker på vissa album.

Austin Lunn bor sedan 2012 i Minnesota och driver ölbryggeriet Hammerheart, uppkallat efter ett album med svenska kultbandet Bathory, tillsammans med sin svåger.

Nu i sommar släpps »Revisions of the Past«, ett dubbelalbum med omarbetade versioner av Panopticons första två album, »On the Subject of Mortality« och »Social Disservices«, på Bindrune i USA och Nordvis i Sverige.

Daniel Wiklander

Tidigare publicerat i Ordfront Magasin nr 3/2016