I rymden kan ingen höra dig gråta

Detta är något av det mest rörande jag läst på mycket, mycket länge.

Annonser

Svenskt Näringsliv presenterar: Alice i Underlandet

Walt Disney har ungefär samma rykte inom underhållningsbranschen som Microsoft inom datorbranschen – det jättestora företaget som gärna skulle äta upp alla konkurrenter och som förföljer minsta försök till copyrightintrång. Minns hur Disneys advokater jagade Charlie Christensen och Galago för Arne Anka på 80-talet. Deras filmer är sockersöta pekoral, nuförtiden inte ens tekniskt eller konstnärligt nyskapande.

Tim Burton har å andra sidan utmärkt sig som en udda och genialisk särling, som skapat fantastiskt skruvade filmer, vare sig det handlat om dockfilm, gotisk skräck eller barnunderhållning. Oftast med Johnny Depp i huvudrollen – på gott och ont.

Depp är suverän som Edward Scissorhands, som klentrogne New York-detektiven Ichabod Crane i Sleepy Hollow, och som Michael Jackson-like Willy Wonka i Kalle och Chokladfabriken. När hans hattmakare i Alice i Underlandet ska sträckas ut från en biroll till en av huvudrollerna blir resultatet mest Willy Wonka en gång till, med en aning till kapten Jack Sparrow-tics (Pirates of the Caribbean är ännu en Disneyproduktion vi gärna hade sluppit).

På papperet ser det naturligtvis perfekt ut. Tim Burton tar sig an Alice – vad kan gå fel? Tim Burton gör i själva verket en uppföljare till Alice 13 år senare – OK, fortfarande kul. Alla intressanta tolkningar av Lewis Carrolls böcker har en tonårig Alice oavsett vad som sägs i manus. Kolla bara Disneys meskalintrippade animerade klassiker från 1951 – huvudkaraktären är inte sju år gammal. Tim Burton gör en fri tolkning av Lewis Carrolls sagovärld med en tjugoårig Alice i produktion av Disney med alldeles för mycket Johnny Depp – nu börjar klockorna ringa som om någon kanin är väldigt försenad till sina viktiga uppdrag vid hovet.

Burton och hans uppdragsgivare lyckas tvätta bort i stort sett alla drogreferenser i en berättelse som vimlar av svampar, kakor och drycker med bizarra effekter. Kolmasken bjuder inte på svamp, och hans rök är irriterande, WTF? Där 1951 års animerade Alice ökar i tempo och grafiskt alltmer närmar sig ett kaleidoskop ju närmare finalen vi kommer, tappar Burtons Alice i sense of wonder ju längre den segar sig fram mot en mycket onödig slutstrid mellan ont och gott.

Även alla tillstymmelser till de sexuella undertoner som varenda Alicetolkning utom kanske Disneys animerade är full av saknas här. Det skulle ju annars vara den mest uppenbara poängen med en fullvuxen Alice, men Disney är Disney.

Den historia Tim Burton berättar istället för Lewis Carrolls saga är den klassiska om gott och ont i ett krigsdrabbat sagoland där hjältinnan som bara råkat hamna där visar sig vara den som ska dräpa draken. Det enda som är det minsta originellt är att drakdödaren är en kvinna, men Alien kom trots allt sent sjuttiotal så…

Så Alice tar kontroll över sitt liv (och accepterar samtidigt sitt öde), dräper draken men vantrivs ändå i Underlandet. Det är i den verkliga världen de riktiga utmaningarna ligger framför henne – hon ska göra karriär som företagare!

Och inte vilken företagare som helst, hon ska göra en pionjärinsats som brittisk entreprenör i Kina. För den som har den minsta koll på hur engelsmännen bedrev handel i den delen av världen blir slutet på Alice närmast parodiskt: Vi har inte bara matats fulla med 98 minuter liberala standardfloskler om att påverka sitt eget öde, att delta med liv och lust i den brittiska imperialismen är dessutom det självklara valet för en ung tjej som lärt sig trotsa drottningar, döda drakar och nobba oattraktiva friare. Kvinnor kan! Svenskt Näringsliv måste vara överlyckliga.

Det är sorgligt att Tim Burton gett sig i lag med Disney, men han har gått in i det hela med öppna ögon. Och det blir mycket svårt att ta karln på allvar i fortsättningen.

Mer om , , , ,

Årtiondets bästa filmer

Alla sammanfattar 00-talet just nu, jag är inget undantag. Det kom en hel hög bra filmer under decenniet, från hyperrealistiska dramadokumentärer till högklassig fantasy och underbara animerade filmer.

Här är de tio bästa:

10. Donnie Darko
Den här filmen hade inte behövt alla tidstypiska poplåtar för att placera sig omisskännligt i 80-talet. Stämningarna som byggs upp och skildringen av Donnies accelererande psykos gör den till det mästerverk den är.

9. Der Baader-Meinhof Komplex
Kritiken mot den här filmen är befogad, lika lite som boken den bygger på förklarar den på något begripligt vis Röda arméfraktionens drivkrafter, förutom att det ser väldigt häftigt ut att sno bilar, spränga saker och skjuta folk. Å andra sidan lyckas filmen verkligen med den uppgiften, stadsgerilla har aldrig varit sexigare.

8. Der Untergang
I Der Baader-Meinhof Komplex spelar Bruno Ganz terroristbekämparen Horst Herold, mannen som skaffade sig ett eget datoriserat furstendöme på BKA i Wiesbaden. I Der Untergang är han der Führer själv. En paranoid, nervsjuk gammal man i ett rike i totalt sönderfall. Den definitiva Hitlerfilmen.

7. Morvern Callar
Samantha Morton är lysande som missanpassad snabbköpskassörska i en film som är lika vacker när den skildrar skotsk vinter som spansk sommar.

6. Bloody Sunday
Brittiska soldaters massmord på fjorton obeväpnade demonstranter i stadsdelen Bogside i Derry, Nordirland 30 januari 1972 skildras utdraget och obarmhärtigt realistiskt. Som film om terrorns orsaker är den raka motsatsen till Der Baader-Meinhof Komplex. Konkretare och mer lättbegripligt kan det knappast bli.

5. This is England
Britterna har en alldeles särskild känsla för realism, och en kärlek till sina subkulturer som av någon anledning saknas helt i Sverige. En kärleksförklaring till skinheads som går rätt in i hjärtat.

4. Spirited Away
Hayao Miyazakis verkliga genombrottsfilm i västvärlden är en helt fantastisk sagoberättelse och något av det bästa tecknade jag sett på film.

3. Lord of the Rings-trilogin
JRR Tolkien skrev de ultimata fantasyromanerna, och Peter Jackson har gjort den ultimata fantasyfilmen. Ses helst i de förlängda DVD-versionerna, i en följd.

2. The Virgin Suicides
USA-premiär 1999, Sverigepremiär 2000. Därmed kvalar Sofia Coppolas hyllning till Peter Weirs Picnic at Hanging Rock in på den här listan. Så fantastiskt vacker.

1. Fight Club
Ja, den kom verkligen 1999, men överskuggar 00-talet så fullständigt att den självklart toppar en sådan här lista. Ett mästerverk och en av de där filmerna som faktiskt är bättre än boken.

Strax utanför: Old Boy (korridorscenen!), No Country for Old Men (garagerockfrisyren!), Battle Royale (Takeshi!), Pans labyrint (fascism och fantasy!), The Football Factory (kläderna!), Inglourious Basterds (uniformerna!), Harry Potter and the Chamber of Secrets (sagokänslan!), Charlie and the Chocolate Factory (Johnny Depp!), Eternal Sunshine of the Spotless Mind (galenskapen!), Watchmen (allt!)

Mer om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Överste Kilgores sista stöt

ApocalypseNow

Dagens stora diskussionsämne är naturligtvis helikopterkuppen mot vaktbolaget G4S värdedepå. Strax innan gryningen flög en BEL 206B med släckta strålkastare in och landade på taket till depån. Rånarna kom undan med en okänd men troligen väldigt hög summa i kontanter.

Polisen gissar på att helikoptern flögs av ett proffs, och det är väl bara att utbrista ”no shit, Sherlock!”

Rimligen är det INTE någon av Sveriges 350 aktiva helikopterpiloter som deltagit, istället kan man tänka sig någon med militär träning utomlands, kanske även stridsvana. Flyga med släckta strålkastare känns som något man sällan behöver göra i det civila.

Helikopterattacker är otroligt fascinerande, en helikopterstyrka i formation som flyger in i gryningen en enormt mäktig syn.

Morgonens fullkomligt spektakulära kupp gav mig en obändig lust att plocka fram Coppolas Apocalypse Now och helikopterscenen med Wagner på fullt blås. En av filmhistoriens vackraste uppvisningar i storslaget militärt våld.

Sedan drog jag mig till minnes att jag och en polare löste problemet med värderån – inklusive helikopterunderstödda – för ett par tre år sen.

Polaren kläckte idén med att alltid ha helikoptrar med senaste spårningsutrustningen i luften. Kombinera med spårsändare i pengabehållarna så kommer inte grabbarna med de feta puffrorna och guldlänkarna särskilt långt. Dyrt såklart, men billigare än alla pengar som rånarna tar i dag. Fast det är förstås bara vad vi kom fram till över ett par öl.

DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD

Mer om , , , , , ,

När ironin inte biter

Inglorious Basterds

Quentin Tarantinos Inglourious Basterds är en enorm succé. Det är i och för sig inte överraskande, det är en briljant sitcom med lysande manus och naturligtvis blir det hela ännu bättre av att en stor del av aktörerna är uppklädda i SS-uniform.

Filmen, en remake av en italiensk b-film från 70-talet, är också en fullkomlig orgie i referenser. För ovanlighetens skull när det gäller Tarantino inte till lagom patinerad trash-kultur, utan till Leni Riefenstahls alpinistfilmer, tysk mellankrigsfilm över huvud taget, King Kong och den tyske indianboksförfattaren Karl May.

Titelns Inglourious Basterds är ett irreguljärt judiskt förband inom US Army som opererar bakom fiendens linjer i Frankrike 1944. De ägnar sig åt en extremt osannolik operation som inte går ut på sabotge och spaning för att underlätta för den allierade invasionsstyrkan, utan på att personligen döda så många tyska soldater som möjligt, för hand och med bollträn om nödvändigt. Offren skalperas.

Som tur är utvecklas filmen från denna grottmännisko-”München”-plot till en otroligt underhållande matinéfilm som samtidigt är en drift med 60- och 70-talets alla b-filmer med irreguljära allierade styrkor som iförda SS-uniformer pangar tonvis med nazister med Schmeissers.

Sammanlagt två personer i filmen ges någon form av djupare karaktär – en judisk biografägarinna och hennes pojkvän, resten är tvådimensionella figurer byggda för att skjutas ner. Detta inbegriper även The Inglourious Basterds, som förutom att vara extremt brutala och osympatiska även är ganska klantiga.

Det finns helt enkelt ett antal lager av kitsch, referenser och ironi i filmen, och det går helt enkelt inte att se den som berättelsen om ett gäng man ska jubla åt när de mördar tyskar.

Det är det naturligtvis risk att ganska många människor gör ändå, och jag undrar hur mycket problem  självmedvetenheten i modern underhållningsfilm faktiskt skapar för tolkningen av den. Sjuttiotalets ultrahårda ultrahögerfilmer som Dirty Harry och Death Wish-serien saknar ironi, Clintan och Charles Bronson är precis vad de ger sig ut för att vara. För att inte tala om Rambo.

Ställ dem mot exempelvis Inglourious Basterds, eller den påkostade skitfilmen 300. Det är inte på grund av sitt på ytan tokfascistiska budskap 300 fallerar, utan för att den är så förtvivlat tråkig. Det fascistiska budskapet går helt enkelt inte att ta på allvar med det skruvade formspråk filmen har, och samma är det med Inglourious Basterds primitiva hämndtema där varje tysk menig förtjänar att åtminstone få ansiktet sönderskuret. Specialstyrkan framstår mer som ett gäng östeuropeiska boneheads än en elittrupp, när de ristar in hakkors i ansiktet på sina fiender och slår ihjäl dem med baseballträn.

Samtidigt riskerar detta gå över huvudet på många biobesökare, precis som 300 både sågades och hyllades, alltefter personliga preferenser, av folk som missuppfattat den som en simpel fascistfilm.

Jag kommer att tänka på ett äldre exempel, långt bättre än 300 och en helt annan sorts film än Inglourious Basterds. Paul Verhoevens Starship Troopers fick skäll av mindre begåvade tittare som fick för sig att de sett en film med ett högerextremt budskap, medan vi andra hånskrattade åt deras oförmåga att förstå ironi och satir. Samtidigt satt en majoritet filmtittare och njöt av smaskig SF-action utan att reflektera över eventuella budskap alls. Huruvida det innebär att de ändå accepterade den spartanska krigarideologin som genomsyrar Verhoevens framtidssamhälle där alla i hela världen talar amerikanska är en öppen fråga.

Så tar de flesta antagligen även Inglourious Basterds, och går därmed miste om flera dimensioner i filmupplevelsen. För att inte tala om de högerextremister som tar tyskslaktandet på blodigt allvar – och samtidigt hyllar 300. På allvar.

Mer om , , , , , , , , , , , , , , , ,