Arvet efter imperiet

De blev kvar när Baltstaterna fick sin frihet. Men den rysktalande minoriteten har svårt att komma in i samhället. Daniel Wiklander har läst Kalle Kniiviläs Sovjets barnbarn (Atlas 2016).

För tredje gången återvänder journalisten Kalle Kniivilä i bokform till det forna Sovjetunionen där han en gång själv levde och arbetade. I Putins folk (Atlas, 2014) träffade han anhängare till Rysslands president långt från metropolerna St Petersburg och Moskva, i Krim tillhör oss (Atlas, 2015) talade han med Krimbor om halvöns uppgående i Ryssland.

I Sovjets barnbarn har turen kommit till de ryska minoriteterna i Estland, Lettland och Litauen. Hårda villkor för medborgarskap har lett till ett utanförskap som är en känsla hos vissa, men högst verkligt hos de framför allt äldre rysktalande som flyttade till Baltikum för arbete på 1980-talet och bara några år senare fann sig i ett nytt land där de inte alltid var välkomna, och där Estland och Lettland satte hårda språkkrav som villkor för medborgarskap.

Kalle Kniiviläs tre böcker om olika aspekter av arvet efter Sovjetunionen kan läsas
i en svit. Formen är likartad, Kniivilä sitter ner vid vanliga arbetande ryssars och andras köksbord och redovisar samtalen. Han döljer aldrig sin egen uppfattning, som i korthet är att det knappast var bättre i Sovjetunionen. Samtidigt låter han människorna komma till tals på deras egna villkor, och de får tala till punkt. Det innebär många upprepningar av åsikter och fraser som går tvärs igenom alla tre böckerna – klart jag stödjer Putin, han är ju vår president. Vi hade i alla fall bröd i butikerna, och inte var det så dyrt heller som det blev sedan, på 1990-talet. Den där Gorbatjov, han kom och förstörde.

Livet för rysktalande i Baltstaterna är inte särskilt gott, arbetslösheten är hög och attityderna från balterna naturligtvis varierande, men inte sällan negativ. Lasnamäe, ett stort betongområde i typisk sovjetisk stil med till största delen rysktalande befolkning utanför Tallinn, kallas av esterna för »olympiska byn«. Ja, en massa människor i träningsoverall som talar ett utländskt språk, blir förklaringen när Kalle Kniivilä frågar.

De balter som ser sina rysktalande grannar som »imperialister«, fast de i många fall bara flyttade inom samma union till dit jobben fanns, oroas i dag även för att de ska vara opålitliga vid en eventuell väpnad konflikt med Ryssland. Även här finns olika attityder hos dem Kalle Kniivilä talar med – vissa känner sig som medborgare i nationen de vuxit upp i och är beredda att försvara den, andra såg hellre en ny union med Ryssland. En och annan ytterkantspolitiker är mer militant motståndare till självständigheten.

Kalle Kniivilä kan i slutet av boken inte ge ett entydigt svar på om de rysktalande i Baltikum fortfarande är diskriminerade. Men det är svårare, om än inte omöjligt, att ta sig fram i samhället utan att tala det inhemska språket perfekt. I en undersökning från 2004 Kniivilä refererar identifierade sig 36 procent av de rysktalande letterna främst med Ryssland, liksom hela 41 procent av de rysktalande esterna – mot bara 6 procent i Litauen. Den mest troliga orsaken till den stora skillnaden? Litauen beviljade medborgarskap utan språkkrav.

Attityden som förs fram av en kvinna Kniivilä talar med, att om rysktalande som vuxit upp i Estland inte accepterar att de är »invandrare«, så kan de packa och dra, hjälper verkligen inte heller.

Dock har mycket hänt de senaste 10 åren, och 2014 var det bara fyra procent av de rysktalande i alla tre länderna som identifierade sig främst med Ryssland.

Kalle Kniiviläs tredje bok säger mycket viktiga saker om integrations- och assimilationspolitik, även sett frikopplat från baltstaternas väldigt speciella historiska bakgrund.

Uppdaterad 130916: förtydligande om hur attityderna förändrats över tid rörande vilket land rysktalande identifierar sig med.

Tidigare publicerad i Ordfront Magasin nr 3/2016

Annonser

Spökplump i protokollet

Det ska vara en spökskrivare i år. Alla har en, det är precis som med städerskor, barnflickor och såna där praktiska ryskor som kommer på beställning när man behöver riktiga skitjobb utförda. Det är väl ingen som gör nåt själv nuförtiden!

Yrkesarbetande karriärkvinnor inom de så kallade ”fria yrkena” lanserade tjänstefolkets återkomst som nån sorts feminism – de skulle också få möjlighet att odla sin arbetsnarkomani precis som karriärmännen gjort i alla tider.

Nu visar det sig att även själva arbetet sköts av andra. Spökskrivare! Kvar blir kärnan – varumärket. Linda Skugge, Alexandra Pascalidou, Kurdo Baksi. När spökskrivaren fuckar upp och börjar sno artiklar ur amerikanska tidningar eller kommer med udda spekulationer om vem som spökskrivit böcker får så klart varumärket ta smällen. Men det är världslig sak, som Karlsson på taket hade sagt.

De böckerna skrev naturligtvis inte Astrid Lindgren, hon var fullt upptagen med att spökskriva Den gamle och havet åt Ernest Hemingway medan han spökskrev Bangs antikärnvapenapeller.

Linda Skugge spökskriver artiklar åt folk varenda vecka, skriver hon (eller ja, ni vet ju hur det fungerar) på Newsmill. Tanken på att låta Linda Skugge spökskriva något känns lite som att använda bitreducerare när man gör musik. ”Det här blev alldeles för bra och väldisponerat. Noggrann research också. Bäst att köra det en sväng genom Lindafiltret så det blir lite sköna glitchar, några faktafel och dålig stavningskoll.”

Den här texten skrev jag naturligtvis inte själv, den är spökskriven av Nikanor Teratologen som dock lejde ut jobbet på Christian Gergils. Christian hade fullt upp med hästarna så han krävde in en gammal tjänst från Dominika. Hon ville inte ställa in lunchen med Viggo och Monique, så det fick bli ytterligare en spökvända. Nu har jag fått en faktura från något som heter Skugge & Co…

Damn.

Rikets Sal har mer avslöjanden på spökskrivartemat.

Mer om , , , ,

James Ellroy tar nya vägar

Det var antagligen nödvändigt. Tanken på en tredje bok i Underworld USA-trilogin med samma språk, samma karaktärer, samma namndroppande av sextiotalskändisar och samma transkriptioner av telefonsamtal med J Edgar Hoover kändes underbar i teorin, under de långa år vi fick vänta.

De första 200 sidorna av Blood’s a Rover kändes å andra sidan mest som en upprepning. Been there, done that. Men sen…

   James Ellroy – Blood’s a Rover

   Random House 2009

James Ellroys stilbrott får den mycket inarbetade struktur hans roman vilar på att krackelera, den verklighet han byggt upp i de två föregående böckerna trasas upp i kanterna och genom små revor skymtas andra dimensioner.

Nytt för Ellroy är också karaktärer som inte känns en- eller möjligtvis tvådimensionella. Placeringen av antihjälten Crutch, den sexuellt hämmade tjuvtittaren som blivit privatdetektiv, i historiens mitt är ett befriande steg bort från alla dessa stenhårda cyniska män vars själsliga komplexitet främst markeras genom att de gör fläckvisa undantag i sin cynism eller eventuellt tafatt försöker gottgöra ett eller annat massmord.

Naturligtvis korrumperas Crutch minst lika mycket som alla andra manliga karaktärer i en Ellroyroman, men han är åtminstone en antihjälte man kan tro på, och inte bara ett råskinn med blodiga händer och ett pockande samvete.

Nytt för Ellroy är också kvinnornas mer aktiva roll. De två främsta får förvisso nästan ses som principer snarare än individer – den milda pacifisten och modern ställs mot den äventyrliga och totalcyniska revolutionären. Båda två har en aldrig sviktande tro på socialismen, som det blir alltmer uppenbart genom boken att även Ellroy delar.

Naturligtvis är hela Underworld USA ett vänsterprojekt, men där de tidigare böckerna framför allt beskrivit samarbetet mellan polis, maffia, kapitalister och högerextremister som lett till våldsamma ingripanden i amerikansk politik på sextiotalet, finns i Blood’s a Rover den andra sidan, socialisterna, med på ett helt annat vis. Det ger boken en helt annan ton av hopp, som inte bara yttrar sig i överraskande handlingar från maktens hantlangare utan även pekar på existensen av ett konsekvent motstånd.

På svenska kommer boken att heta Oroligt blod, och översätts något otippat av serietecknaren och triviakungen David Nessle!

Andra recensioner: Sydsvenskan, Skumrask, The Independent

Mer om , , ,

James mutherfukkin’ Ellroy

JamesEllroy_200I dag släpps Blood’s a Rover, tredje delen i James Ellroys Underworld USA-serie, officiellt.

På The Cult, en sajt som drivs av Chuck Palahniuk – en annan genialisk skildrare av USA – kan man läsa en intervju med James Ellroy.

Blood’s a Rover is a historical romance. It’s a story of big people suffused with big ideas. It’s about the necessity of revolution, about political conversion. It’s about ideals at war and the extremity of love.

James mutherfukkin‘ Ellroy.

Manifestival

Författare är ett lustigt släkte. Samtidigt som de har tillräckligt mycket tro på sig själva för att inte bara skriva en roman utan även skicka på olika förlag manuset för att det ska ge ut det, så kan en smärre motgång decimera dem till små lipande femåringar.

OK, det finns naturligtvis undantag. Men de är få.

En annan sak författare (och kritiker) verkar gilla att ägna sig åt är metadebatter om Litteraturen. Nu senast går ett antal mer eller mindre kända svenska författare ut med ett Manifest i DN. De lovar att låta bli en massa dumheter, vilket låter himla fint om man bara skummar lite.

Inga nyckelromaner, inga deckare med griniga pensionsfärdiga poliser, inga romaner om historiska personer, inga form- och språkexperiment. Vad fint.

Naturligtvis får de mothugg av ett gäng författare som kanske inte producerat så mycket böcker om griniga poliser men desto mer formexperiment. Det vill de kunna fortsätta med. Och det är ju också fint. Om än lite töntigt, och – misstänker jag – rentav på uppmaning av DN:s redaktion. Det är ju så fräscht med kulturdebatt och författare som bitchar mot varandra, dessutom finns en enorm potential här – bröderna Birro och Raneloiden är ju inte ens inblandade än!

Den minnesgoda läsaren känner givetvis igen linjerna i debatten från en liknande härom året – experiment kontra Piratförlaget, kris för den svenska romanen och så vidare.

Fast de sade inte Piratförlaget då, utan ”Guillou och Liza Marklund”. Låt vara att den ene sitter på två stolar här, men det är naturligtvis förlagen det handlar om egentligen. Och det här första manifestet är mer än något annat en bön om att få sina icke-experimentella, icke-historiska, icke-självbiografiska icke-deckare utgivna. Skriver den sortens böcker gör de väl förhoppningsvis redan, tanken på svenska författare som mot sin vilja tvingas till språkakrobatik typ Martina Lowden eller redovisningar av sina privata nojor med alla inblandades riktiga namn kvar är för plågsam. För att inte tala om att med kniven mot strupen knattra fram nya deckare i småstadsmiljö.

De blir väl helt enkelt inte utgivna i den omfattning de vill, de som varken skriver de klyschiga deckare som marknaden efterfrågar eller de experimentella verk som får priser och hyllas av kritikerna. Tråkigt, men knappast värt ett manifest.

Det finns ju lösningar, liksom. Gå ihop och starta ett eget förlag är bara det första jag kommer på.

Mer om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,