Jag och Det Bästa

När jag var liten hade jag ofta tråkigt. När vi hälsade på mormor och morfar hade jag så otroligt tråkigt att det hade känts som om klockorna stannat – om det inte varit för den där antika pjäsen som stod i ett hörn och tickade olycksbådande.

Tick tack. Tick tack.

Det fanns bara en enda sak att göra hemma hos mormor och morfar, och det var att plöja högarna av gamla Det Bästa. Det Bästa heter på engelska Reader’s Digest, och den svenska utgåvan lovar rentav ”Det Bästa ur Reader’s Digest”. Créme de la créme av avkortade artiklar ur amerikanska magasin.

I USA skriver man långt. Längden på artiklar anges inte i tecken utan i ord, och författare av kurslitteratur påstås till och med få betalt per ord. Alla som pluggat på universitet och haft amerikanska kursböcker anar att det stämmer – alla upprepningar och sammanfattningar måste ju vara till glädje för någon.

Amerikanska magasin kännetecknas av sina väldigt långa artiklar, som i sig fostrat fram en rad journalister med litterära talanger – Tom Wolfe och Hunter S Thompson heter ett par av legenderna. Reader’s Digests affärsidé var alltså att förkorta dessa monster till artiklar.

Hunter S Thompson förekom dock knappast. De teman artiklarna i Det Bästa framför allt behandlade var småmysiga historier med husdjur i huvudrollen, referat av läskiga olyckor och konservativt färgade politiska reportage. Eller så minns jag det i alla fall.

Jag satt där på golvet hos mormor och morfar, hade tråkigt och läste avkortade artiklar om någon trofast och avliden beagle som sörjdes av sin husse. Det fanns ju inget annat i huset att läsa.

Detta ledde till att min mormor började inbilla sig att jag tyckte om Det Bästa, på riktigt. Så hon köpte prenumerationer och gav bort i julklapp. År efter år. Hade hon haft den minsta koll hade hon gett mig JRR Tolkiens samlade verk eller Pierre Christins science fiction-serie Linda och Valentin. Menmen.

Snart började terrorn. Inte nog med att det damp ner nummer efter nummer av den dammiga, småmysiga tidskriften, vars unkna konservatism stod mig mer upp i halsen ju äldre jag blev, jag blev också en måltavla för Det Bästas utstuderade reklamkampanjer.

Var och varannan månad dök det upp ett direktadresserat fönsterkuvert med ett matrisutskrivet brev riktat bara till mig! Det handlade om olika lotterier, jag hade egentligen redan vunnit, vad de nu begärde av mig var egentligen en ren formalitet, och som extra bonus skulle jag få någon tacky klocka eller penna i garanterat oäkta med skinande metall.

Som tur är hade jag föräldrar som satte stopp för alla reflexer att gå på bondfångeriet, men herregud. Så otroligt sunkigt. Jag har inte sett något liknande sedan dess – innan Postkodlotteriet satte igång för några år sedan. Nu är fönsterkuverten och de direktadresserade breven tillbaka in force.

Fast även om Postkodlotteriet vädjar till riktigt äckliga känslor av konkurrens mellan grannar (gäller ju att inte missa chansen, tänk om Olssons i femman glider upp med ny Merca och du står där med din gamla Opel, vavava??) så har det åtminstone ingen tydligare politisk agenda.

Det hade Det Bästa. Förutom Sovjetkommunismen (som naturligtvis inte går att försvara på en enda fläck, inte på 80-talet) var Muslimerna en bitter fiende. Det stod alltid en unken ”inte-utan-min-dotter”-arom om allt som behandlade Mellanöstern i tidningen, något min mormor skam till sägandes verkade lapa upp utan att fundera så mycket på saken.

Det Bästa finns tydligen fortfarande kvar, och har väl hittat nya generationer 50-plusare att bombardera med fönsterkuvert. Är ni någonsin hemma hos någon sådan och har tråkigt, leta för guds skull inte i tidningshyllan. Man vet aldrig hur det slutar.

Mer om ,