Den fula klassen – om rednecks, hillbillies och ”white trash”

Det som amerikaner kallar ”ras” spelar fortfarande stor roll i USA. Därför ser vi ibland inte att klass också gör det. Fattiga vita på USA:s landsbygd avbildas ofta fördomsfullt som tandlösa, banjospelande byfånar – och är i viss mån också slavättlingar.

Det förs just nu en otrevlig kampanj bland rasister i USA, som går ut på att landets irlandsättade befolkning härstammar från människor som lidit av värre slaveri än afroamerikanernas förfäder. Dessa resonemang slängs i ansiktet på afroamerikaner som kräver bättre liv här och nu.

Att afroamerikaner löper betydligt större risk att skjutas till döds av polis än vita – för obeväpnade unga afroamerikanska män är den tjugo gånger större än för obeväpnade unga vita amerikanska män – är inget som bekymrar företrädare för den fula debatteknik som brukar kallas »whataboutism«. Rasisternas resonemang bygger dock på ett par korn av sanning. Det har funnits många vita i USA:s historia som har levt som slavar eller i slavliknande förhållanden.

Det samhällssystem som dömde alla med mörk hudfärg att vara bara slavar och inget annat infördes successivt mellan 1650 och 1700. Innan dess rådde ett slavsystem där både afrikaner och européer arbetade under fruktansvärda förhållanden i de nya kolonierna: Skinnet var ännu inte avgörande, och formellt tilläts enbart slaveri av hedningar – en kristen afrikan kunde teoretiskt bli fri – men i praktiken slavade otaliga kristna på tobaksfälten i Virginia.

Afrikanerna kunde friges, och slå sig fram som fria. För en liten minoritet blev detta verklighet. Majoriteten av de vita arbetarna var å andra sidan indentured servants, tjänare i skuld, som systematiskt skeppades från Europa. De hade ett slutdatum för sin ofrihet – om de överlevde så länge. Om de inte redan var skuldsatta i hemlandet, hade de på andra sätt rövats bort eller deporterats i till exempel Oliver Cromwells brutala etniska rensning av Irland där protestanter skulle ersätta katoliker.

Många dukade under på överresan, många dog av malaria eller andra umbäranden i den nya världen. Några överlevde sin tid som »tjänare«, och fick sedan klara sig bäst de ville. De utgjorde den första vita arbetarklassen i det som skulle bli USA.

Vita och svarta plantagearbetare gjorde ofta uppror tillsammans. Ett sätt att splittra dem var att låta slavstatusen följa med hudfärg istället för religion. En annan anledning till att bestämma att alla svarta skulle vara slavar var förstås att slippa frige folk som blev kristna. En tredje att det blev lättare att identifiera förrymda slavar när deras status syntes direkt på huden (innan hade brännmärkning inte varit ovanligt). Människor från Västafrika ansågs också klara klimatet bättre och därmed vara en bättre investering.

Från runt år 1700 fann sig fria ättlingar till afrikanska slavar i Amerika förslavade på nytt, och deras barn ärvde bojorna – och skulle fortsätta göra det i ytterligare över 150 år, innan industrikapitalismens produktionssätt övertrumfade slavekonomin i en sista blodig uppgörelse.

Den vita egendomslösa klassen fick å andra sidan lära sig hur de hade skinnet gemensamt med godsägarna, och högre status – på papperet – än afrikanerna deras fäder och mödrar delat arbetsdagarna på tobaksfälten med. Nu fick en del av dem en piska och en låg lön för att hålla slavarna i schack. Men de flesta fick ingenting, inte ens en ägare som kunde se dem som en investering han ändå måste underhålla i viss mån.

De vita, utfattiga hade få valmöjligheter. Expansionen västerut hade inte börjat, ursprungsbefolkningen hade ännu inte drivits bort från den bördiga prärien. Bortom »the frontier« fanns ännu ingen möjlighet för nybyggare att slå sig ner och muta in ett stycke land.

Så den som inte hade egendom fick gå hungrig, leva på tjuvjakt eller vad den kunde komma på. Ättlingarna till plantageägare och till de protestantiska minoritetsgrupper som flydde det religiösa förtrycket i Storbritannien bildade den nya världens aristokrati, de som kom att utgöra ledarskiktet i den nya federala republiken och som skulle kallas WASP:s – White Anglo-Saxon Protestants. De frigivna »tjänarnas« ättlingar må ha haft vit hud, men tillhörde inte denna styrande klass.

Fattig vit arbetarklass kom så småningom att befolka hela USA, nya vågor av invandrare kom över från Europa – inte minst fler irländare, drivna på flykt av den svält Storbritannien underblåst för att hålla dem nere. Britterna började efter Förenta staternas självständighet för övrigt att skicka upproriska irländare, skottar och walesare som straffångar till Australien istället, men det är en annan historia.

Italienska och tyska arbetare tog med sig radikala traditioner hemifrån, inte minst till gruvdistrikten i Appalacherna. Sammandrabbningarna mellan arbetare och polis blev stundtals mycket blodiga.

Befolkningen i bergen i södra delen av Appalacherna intar en särställning bland ättlingar till européer i USA, i och med att de kommit att symbolisera allt deras gamla herrar i kolonierna hatade. I populärkulturen är de korkade, fördomsfulla, inavlade och ständigt fulla på hembränd whiskey.

Från banjospelarna och våldtäktsmännen i John Boormans kultfilm Den sista färden 1972, till Brad Pitts psykotiske »trailer trash«-mördare i filmen Kalifornia drygt 20 år senare, utgör »rednecks« eller »white trash« på vita duken ett latent hot mot den civiliserade vita världen. När Brad Pitt istället spelar den karismatiske sektledaren Tyler Durden i Fight Club från 1999, så har berättaren, en medelklassman i en toppmodern storstadslägenhet, försett sin stenhårde fantasifigur eller persona med inte bara primitivistiska framtidsvisioner om att leva i ruinerna av stora städer och likt de frigivna »tjänarna« i bergen klä sig i djurhudar, utan även en tjock landsortsdialekt.

Alternativt är fattig landsbygdsbefolkning människor det är okey att driva grovt med, som Peggy Bundys inavlade släkt från »Wanker County, Wisconsin« (ja, en del amerikaner fattar också det skämtet) i komediserien Våra värsta år. Den som vill framställa amerikanska fascister som i första hand korkade ser till att ge dem rejäla bilringar och den rätta bonniga sydstatsdialekten. Ska de framstå som smarta och farliga, som i American History X, castas istället en deffad och välartikulerad Ed Norton.

Någon gång kliver de fram i rampljuset på egna villkor, som rapparen Marshall »Eminem« Mathers, född i Missouri av en sjuttonårig mor och uppväxt med enbart henne i den döende industristaden Detroit, på samma slags uppställningsplats för husvagnar som Brad Pitts rollfigur i Kalifornia. Likt Guns’n’Roses sångare William »Axl« Rose, även han vit arbetarklass och född i en småstad av en tonårig mor under knappa förhållanden, har han blivit känd för nyckfullt temperament och åsikter som i bästa fall kan ses som … ogenomtänkta.

Liksom när det gäller arvet efter slaveriet kan situationen för dem med ursprung i USA:s fattigaste vita arbetarklass ändå inte jämföras med den för afroamerikaner. Eminem eller Axl Rose kan med hjälp av färgtonen på sin hud röra sig på gatan som de medelålders männen Marshall Mathers och William Rose, utan att löpa samma risk att skjutas av polis eller privata vaktbolag, och de kan köra dyra bilar utan att bli stoppade som misstänkta biltjuvar. Samtidigt finns föraktet där mot dem för deras ursprung – precis som Dolly Parton trots sitt rekord i listettor i USA och sin extremt framgångsrika låtskrivarkarriär fått finna sig i att bara ses som storbystad blondin från landet. Nog för att alla tre på olika vis spelat ordentligt på fördomarna också.

Föraktet finns i mycket högre grad mot dem som aldrig tagit sig ur husvagnslägren eller de nedstängda gruvstäderna i Kentucky och West Virginia, där ättlingarna till tobaksbaronernas »tjänare« kämpade för drägliga arbetsvillkor, och deras barnbarn nu säljer socialens matkuponger för halva värdet för att lägga pengarna på morfinpreparatet OxyContin.

Och föraktet är ömsesidigt. I valrörelsen 2008 var republikanerna, väl medvetna om att raskortet hade slagit tillbaka på dem själva, måna om att utmåla Barack Obama, med sitt toppbetyg från Harvard, som en del av den politiska och intellektuella eliten. Och att tillhöra en politisk elit som är hemtam i Washington är inget man tar poäng på i Kentuckys och West Virginias bruksorter. Båda partierna har gett och svikit löften till arbetslösa gruvarbetare, precis som de gjort till dem som fått gå från stålindustrin och från bondgårdar som inte längre burit sig.

I Martin Gelins bok Den amerikanska högern hävdar arbetarklassrepublikaner i West Virginia, att de matkuponger och welfare checks som introducerades av John F Kennedy i det uttalade syftet att hjälpa arbetslösa kolgruvearbetare bara permanentat fattigdomen. De må låta snarlika Fredrik Reinfeldt och Anders Borg i den gamla Alliansregeringen – men för just den landsända där de lever är det uppenbart att den amerikanska varianten av socialhjälp aldrig varit rätt lösning.

Manusförfattarna till säsong två av The Wire, en av de bästa skildringarna av amerikansk arbetarklass på senare år, lät den stridbare men korrumperade stuveriarbetarbasen Frank Sobotka uttrycka en känsla som många kunde känna igen:

»We used to make shit in this country, build shit. Now we just put our hand in the next guy’s pocket.«

I den mån den fattigaste delen av den vita arbetarklassen alls går och röstar i höst, är risken stor att de lägger sin röst på Donald Trump – en gestalt mycket lik en av tobaksbaronerna som drev deras förfäder i döden, eller kolbaronerna som skickade polis på dem när de krävde att slippa dö i gruvolyckor. Hillary Clinton är å andra sidan så insyltad i just det förhatliga Washingtonetablissemanget att hon knappast är ett alternativ.

Vinner Trump kommer de att få skulden. Det brukar de få. Samtidigt har ingen av de välutbildade, välbärgade WASP:sen som står beredda att peka finger på »hillbillies« i november gjort det minsta för att göra deras situation bättre. Så har det varit i snart 400 år.

Läs även: Svartmetall och stenkol – intervju med Austin Lunn/Panopticon

Skräck-rednecks på film:

Hillbillies eller rednecks är återkommande klichéer i amerikansk populärkultur. De är klantiga, korkade, allmänt vulgära med slafsiga vanor och incestuösa familjeband. De drivs med i komedier – eller utmålas som den ultimata ondskan. Här några exempel på det senare:

MOTORSÅGSMASSAKERN (1974, regi: Tobe Hooper) Kannibalfamiljen på Texas landsbygd kan vara det ultimata i redneck-skräck. Prata inte med bönderna, då käkar de upp dig.

EASY RIDER (1969, regi: Dennis Hopper) Enligt Peter Fonda var statisterna i sydstatshålan där man spelade in scenen där Jack Nicholson blir ihjälslagen precis lika obehagliga som de verkar i filmen. Om de goda i Easy Rider är frihetslängtande hippies och motorcykelmän, så är de onda som blir deras död utan undantag inskränkta, mordiska sydstatsbor.

THE HILLS HAVE EYES (1977, regi: Wes Craven) Wes Cravens kultskräckfilm från 1977 går lite utöver de vanliga stereotyperna, men grundtemat med en förvildad klan i vildmarken som attackerar människor som har oturen att komma förbi finns där.

TRUE DETECTIVE, SÄSONG 1 (2014) En av de mest omtalade HBO-serierna de senaste åren. Första säsongen är olidligt spännande – ända tills serien tvärt byter kurs de två sista avsnitten och det visar sig att mördaren är den sedvanlige inavlade bonnlurken. Ja, självfallet har han en incestuös relation med sin syster.

CARNIVÁLE, SÄSONG 2 (2005) I HBO:s serie från mitten av 00-talet är huvudpersonen Ben Hawkins en fattig bondpojke från the Badlands, som följer med ett resande tivolisällskap genom södra USA i depressionens 30-tal. Demonisering av fattig landsortsbefolkning är alltså inget som utmärker serien – förrän Ben träffar sina vansinniga kusiner och sin genomonda farmor ute i träskmarkerna i Södern. Men då är den å andra sidan grov. 

En version har tidigare publicerats i Ordfront Magasin nr 3/2016

Svartmetall och stenkol – intervju med Austin Lunn/Panopticon

enlarged and better

Austin Lunn, som alltid med ansiktet bort från kameran, här vid kanten av en sjö i Kentucky. Foto: Bekah Lunn.

Naturromantik möter arbetarhistoria, bluegrass möter black metal – Panopticon gör unik musik med inspiration från hembygden i Kentucky.

De flesta förknippar nog black metal främst med satanism, död och ondska. Men ända sedan genren växte fram i Skandinavien under tidigt 1990-tal har också naturromantik varit ett bärande tema.

I dag råder ingen brist på black metalartister som låter naturupplevelser stå i centrum, utan att alls beröra genrens andra ursprungsteman. Inte minst finns de i USA. Austin Lunn, som kallar sig Panopticon, går på albumet »Kentucky« från 2012 ännu ett steg längre när han hyllar den del av USA där han känner sig som mest hemma.

Här finns de kämpande gruvarbetarna i Harlan County, här finns den hisnande vackra naturen – och hotet mot den, gruvbolagen som i jakten på kol spränger bort bergstoppar i Appalacherna. Austin Lunn varvar ömsom brutal, ömsom vemodig black metal med rak bluegrass. Gamla strejkvisor från kolgruvorna får nytt liv när genrerna kraschar in i varandra.

– Jag är född och uppväxt i Tennessee, men flyttade till Kentucky när jag var några och tjugo. Det var den första plats där jag kände att jag hör hemma. Ju mer jag reser i världen, desto mer påminns jag om vilken unik plats Kentucky är, säger Austin Lunn på intervju via e-post.

– Jag ville tala om alla de problem delstaten ställts inför, och rent politiskt står kolet i centrum.

Austin Lunn har skänkt en del av intäkterna från albumet till »Kentuckians For the Commonwealth«, en organisation som arbetar för att förbättra miljön och den sociala situationen i Kentucky, och framför allt i det fattiga gruvdistriktet. En av de saker de vill förändra är kolutvinning där bergstoppar sprängs bort, så kallad MTM.

– Jag är inte mot gruvdrift i sig, säger Austin Lunn.

– Hur skulle jag kunna vara mot att folk försöker försörja sig i ett område där det finns så få jobb till att börja med? Men jag vill skydda miljön så gott det går, och hitta ett vettigt sätt att kombinera förnyelsebar energi med arbetstillfällen åt dem som påverkas av de här frågorna.

Bluegrass och country fanns med hela tiden under hela Austin Lunns uppväxt i Tennessee, men utan att han själv lockades av musiken. Han sökte sig till hård metal istället, för att nu som vuxen och bosatt i Minnesota i norra USA ha försonats med barndomens musik.

– I dag påminner den mig om släktingar som gått bort, om Södern. Det är trygghet och hemkänsla att ha med sig här uppe i norr.

Austin Lunn berättar att han när han arbetat i Europa stött på både fördomar och hån på grund av sitt ursprung i USA:s sydstater.

– Tänk dig då hur amerikaner i storstäderna försöker distansera sig från den fattiga landsbygden, från människor med mycket tuffare ekonomisk situation än de själva.

– Men några av de finaste människor jag känner kommer från riktigt utarmade platser. Omständigheterna har tvingat dem att växa, att mogna som människor. Styrkan hos dem är helt fantastisk. Men det är en del av Amerika som du inte får se i media.

Läs även: Den fula klassen – om rednecks, hillbillies och ”white trash”

Fakta:

PANOPTICON startades 2007 och är Austin Lunns soloprojekt, även om han tagit in gästmusiker på vissa album.

Austin Lunn bor sedan 2012 i Minnesota och driver ölbryggeriet Hammerheart, uppkallat efter ett album med svenska kultbandet Bathory, tillsammans med sin svåger.

Nu i sommar släpps »Revisions of the Past«, ett dubbelalbum med omarbetade versioner av Panopticons första två album, »On the Subject of Mortality« och »Social Disservices«, på Bindrune i USA och Nordvis i Sverige.

Daniel Wiklander

Tidigare publicerat i Ordfront Magasin nr 3/2016

 

Donald Trump och den ögonblickliga njutningen

När någon säger och gör precis vad fan som helst med ett brett flin går en rysning av njutning längs åhörarnas ryggrader. Därför går det så dåligt att sätta dit Donald Trump som oseriös eller lögnaktig.

Det är 25 år sedan Bret Easton Ellis släppte lös sin romankaraktär Patrick Bateman över världen. American Psycho handlar om en rik ung man i karriären med kontor i Manhattans finanskvarter, smak för dyra kläder, utslätad popmusik, kokain – och att mörda kvinnor.

Patrick Bateman föraktar i princip alla människor i världen utom sig själv. Sig själv och Donald Trump, som han beundrar som en trettonåring beundrar Justin Bieber.

I en intervju i The Guardian nyligen berättar Bret Easton Ellis att detta inte bara var något han hittade på för att han tyckte Trump var en dryg figur, det var något som hade framkommit när han intervjuade yuppies i New York i arbetet med boken. De unga börsklipparna såg verkligen upp till Donald Trump. Han elitism inspirerade, precis som Michael Douglas rollfigur Gordon Gecco i filmen Wall Street.

I dag är Donald Trumps image en annan. Bret Easton Ellis tror inte att han skulle tilltala Patrick Bateman eller de unga männen på Wall Street i dag, inte med sin populism riktad mot vit arbetarklass.

Samtidigt finns där en koppling, även om målgruppen ändrats. Donald Trumps 80-talsjag som den skrupelfrie kapitalisten, och i ännu högre grad Gordon Gecco som ju ändå var tänkt som en karikatyr av samma slags kapitalist, blev samtidigt symboler för en anda. Även de mindre välbeställda som arbetade i finansbranschen och som ändå behövde äta under sina långa arbetsdagar kunde känna ett sting av avund och välbehag när Gordon Gecco i Wall Street utbrister ”Lunch is for whimps!” eller när Donald Trump i Patrick Batemans favoritbok The Art of the Deal slår fast att ”the point is that you can’t be too greedy”.

Sedan en tid tillbaka står det klart att det många trodde var för absurt för att förverkligas faktiskt skett: Donald Trump är republikanernas presidentkandidat i höst. I sin primärvalskampanj uttryckte han sig lika hejdlöst som han förr gjorde om affärskonkurrenter, men nu istället med udden mot invandrare, muslimer, kvinnor och vad han hävdar är ett svagt och krävande Europa.

I Trumps populistiska budskap ingår naturligtvis att lova guld och gröna skogar, men till skillnad från hos populister som Alexis Tsipras i Grekland är det inte bara de utlovade resultaten och en roll i kampen mot en överhet som lockar väljare – det är också chansen att få njuta här och nu. Njuta av att någon säger det där förbjudna, och därmed kittlande, man upplever att man inte får säga själv. I det läget spelar det mindre roll om vallöftena är realistiska, Donald Trump erbjuder mer än en dröm, han erbjuder omedelbar belöning av samma slag som när välartade skolelever ryser av välbehag när klassens bråkstake kallar läraren ett fult ord de aldrig själva skulle använda.

Naturligtvis är inte varken fenomenet eller den psykologiska mekanismen bakom det minsta ny, men det har blivit lättare än någonsin att utnyttja den när ett provokativt uttalande blixtsnabbt sprids över nätet – inte minst av dem som upprörs mest. Att en twittrare våren 2016 kommenterar en länk hen delar till en högst seriös artikel om klimatkrisen och smältande polaris i New York Times med ”I can’t believe Donald Trump just said that!” är både ett smart sätt att få så många som möjligt att klicka på länken – och samtidigt en lysande kommentar till samtalsklimatet.

När Expressen hösten 2012 offentliggjorde Kent Ekeroths ökända ”järnrörsfilm” ökade Sverigedemokraterna i opinionsmätningarna som följde, tvärt emot förväntningarna från vissa håll. Men för delar av den svenska väljarkåren var det inte motbjudande att se en blivande riksdagsman avfärda en ung kvinna med orden ”bry dig inte om den där lilla horan” – det kändes tvärtom skönt.

”Vi säger vad du tänker” var en av Sverigedemokraternas tidigaste paroller. Den håller än i dag som formel för hur man säljer in substanslös och populistisk politik som något spännande.

Tidigare publicerad i Ordfront Magasin nr 2/2016

Politiska myter – på gott och ont

Recension av Fronesis nr 52–53 från Ordfront nr 1 2016.

Det senaste numret av tidskriften Fronesis behandlar ideologi, och är med nödvändighet en spretig volym texter. Ideologibegreppet har en rad olika definitioner – redaktionen räknar i sin inledning till åtminstone 16.

Och vi får en samling texter som varierar i både ämnesval och kvalitet. Vi kan med fördel bläddra förbi såväl en ytlig analys av attacken mot Charlie Hebdo som en medioker essä som vill bestämma årtalet för det modernas död till 1977. Franco Berardi, medieteoretiker och veteran från den italienska autonoma rörelsen, försöker trycka in så många händelser som möjligt som inträffat detta år som stödjer hans hypotes – utan att riktigt lyckas.

futurismen

Berardi tar avstamp i den italienska futurismen från 1900-talets början, och avslutar med en parafras på Marinettis Det futuristiska manifestet (1909). Här publicerar Fronesis även originaltexten, och trots att Marinetti vävde in för grundtemat helt irrelevant misogyni, och trots hans naiva beundran för patriotism, militarism och krig bara några år innan första världskrigets massdödande inleddes, så är det bara att konstatera att hans korta text i sin sprudlande livsglädje är en långt vackrare litterär upplevelse än Berardis humanistiska och »postfuturistiska« variant.

Den dynamik och framåtsyftande rörelse som Det futuristiska manifestet hyllar och genomsyras av saknar såväl styrning som moralisk kompass. Manifestet var en direkt inspiration till den fascistiska ideologin i dess ursprungliga skepnad, men förlorade i betydelse när Mussolinis regim formulerade mål och mening. Myten om återupprättandet av romarrikets forna storhet fick större vikt än Marinettis hyllningar till framrusande bilar »som ormar med exploderande andedräkt«. Nihilismen byttes mot nationalism när ideologin antog sin fasta form.

Den politiska myten är temat för Charlotte Fridolfssons och Johan Örestigs essä om den amerikanske statsvetaren Samuel P Huntingtons text Civilisationernas kamp från 1996. Författarna analyserar Huntingtons tes om att den nya grundmotsättningen efter Sovjetunionens sammanbrott är en kraftmätning mellan Västerlandet och Islam, som en livaktig politisk myt.

Huntingtons text väckte uppståndelse när den publicerades, och passade bara alltför väl in i det narrativ som länge varit under uppbyggnad i USA och som kulminerade under 00-talet med »kriget mot terrorn« och invasionerna av Afghanistan och Irak. Huntington backade senare något från sin ståndpunkt, men den destruktiva myten levde vidare.

Att Huntington har i grunden fel i sin hårt polariserade bild av världen har spelat mindre roll, liksom att, vilket exempelvis Ian Buruma och Avishai Margalit visar i sin bok Occidentalism, det västfientliga tankegodset hos moderna islamistiska rörelser snarare hämtats från europeisk radikalkonservatism från tidigt 1900-tal, än från muslimska teologer. Myten överlever för att den fyller ett behov.

Fridolfsson och Örestig nämner den syn på myternas praktiska användande som formulerades av den franske syndikalisten Georges Sorel i boken Tankar om våldet (1908). Sorel talar om hur myten skapar »en beslutsamhet att handla«. Hos Sorel är generalstrejken den myt som ska sporra arbetarna till våldsam politisk handling, men hans teorier plockades upp även av fascister, som skapade myter med radikalt annorlunda innehåll.

Fascismen är det mest övertydliga, men långtifrån enda, exemplet på att myter som politiskt redskap kan vara fullkomligt ödesdigert. Detta vare sig deras tema är löftet om ett radikalt annorlunda samhälle, eller helt enkelt idén om ett ständigt lurande hot som kräver handling. Samtidigt är det svårt att tänka sig ett kollektivt enande och en rörelse för samhällsförändring i positiv riktning utan någon form av ideologiskt ramverk.

Kalla det myt, kalla det »stor berättelse«, kalla det framtidsvision. Utan mål, ingen mening.

Den ledarlöse terroristen

I sin bok Raskrigaren, om Peter Mangs som mördade med rasistiska förtecken, tecknar Mattias Gardell en bild av en både övertygad och kompetent terrorist, inbegripen i ett krig mot det demokratiska samhället.

År 1953 hade den amerikanska underrättelseorganisationen CIA bara existerat i sex år, och erfarenheterna var ännu inte särskilt omfattande på en rad områden. Föregångaren OSS hade bildats efter brittisk modell under brinnande krig på 1940-talet, av ren nödvändighet eftersom USA helt saknade något liknande britternas MI6.

En av organisationens medarbetare, överste Ulius Amoss, var missnöjd med hur CIA organiserade motståndet mot de auktoritära socialistiska regimerna i Östblocket. De hierarkiska organisationsstrukturer man använde sig av var för lätta för sovjetiskt kontraspionage att infiltrera och slå sönder.

RaskrigarenAmoss förordade därför vad han kallade ledarlöst motstånd. I stället för direkta fysiska kontakter med motståndsgrupper skulle CIA sprida idéer och praktisk kunskap om hur man organiserar små, fristående sabotagegrupper som agerar utan central styrning.

1961 spred motståndare till Fidel Castro flygblad på Kuba som argumenterade för bildandet av ”fantomceller” för att bekämpa regimen i Havanna. Av allt att döma togs Ulius Amoss principer i bruk – den gången dock inte med någon framgång. Fidel Castro klarade som bekant att parera alla CIA:s försök att störta honom.

Ett par decennier senare plockades konceptet ledarlöst motstånd upp av den amerikanske högerradikalen Louis Beam. I sin essä ”Leaderless Resistance” refererar Vietnam­veteranen och före detta Ku Klux Klan-medlemmen Beam till Ulius Amoss som konceptets upphovsman, men tillägger att om det för Amoss handlade om att bekämpa kommunismen så handlar det för Beam om att bekämpa den federala staten i USA.

Louis Beams utveckling av Ulius Amoss koncept har haft enormt inflytande på den amerikanska högerradikala undergroundmiljön. Det mest kända attentatet är sprängningen av en federal byggnad i Oklahoma City i april 1995, då 168 människor dödades och fler än 600 skadades. De båda dömda för dådet, Timothy McVeigh och Terry Nichols, agerade utifrån Louis Beams riktlinjer. Men de var inte ensamma om det.

Seriemördaren Joseph Paul Franklin hade liksom Louis Beam en bakgrund i Ku Klux Klan. Han var övertygad nazist, och sina båda förnamn tog han sig för att det är de som Tredje rikets propagandaminister Goebbels bar. Han reste runt i USA, gäckade myndigheterna medan han tog livet av mer än tio personer under fyra år. Hans främsta måltavla var par av olika ”ras”, men han tog även på sig mordförsöket som satte porrkungen Larry Flynt i rullstol. Motiveringen var enligt Franklin att Flynt publicerade porr där svarta och vita hade samlag med varandra.

Franklin inledde sin verksamhet flera år innan Louis Beam första gången publicerade sin text, och är en föregångare för den form av lågintensivt högerradikalt motstånd som Mattias Gardell i sin bok om Peter Mangs döpt till ”Franklin-modellen”. Detta i kontrast till ”McVeigh-modellen”, att likt Timothy McVeigh göra ett stort, spektakulärt dåd. Nazisten William Pierce, mest känd för The Turner Diaries – en nazistisk upprorsmanual i romanform – baserade sin bok Hunter från 1989 på Joseph Paul Franklins seriemord.

Peter Mangs var 17 år när Hunter kom, och det skulle ta ännu ett antal år innan han intresserade sig för nationalsocialismen. Mattias Gardell, som tidigare gjort omfattande forskning i och om just de miljöer i USA som Beam, Franklin och McVeigh kom ur, redovisar mycket övertygande hur Mangs, delvis inspirerad av sin högernationalistiske far, kom att omfatta liknande åsikter som dem från och med slutet av 1990-talet. Nationalsocialism och övermänniskoideal blandades med moderna konspirationsteorier, i Mangs egen mix med judarna som ytterst ansvariga.

Myndighetsövergrepp i USA som belägringen av en kristen sekt i Waco, Texas där många sektmedlemmar dödades, och ett onödigt våldsamt ingripande mot en högerradikal man och hans familj i Ruby Ridge, Idaho hade fått enorm symbolisk betydelse för den amerikanska miljön, och även Mangs tog till sig dessa symboler.
På 00-talet började han skjuta människor som han ansåg inte hade rätt att leva i hans hemstad Malmö. Människor han ansåg var del av en utländsk invasion.

Mattias Gardell har under arbetet med sin bok Raskrigaren; Seriemördaren Peter Mangs studerat de ideologiska texter som polisen beslagtog ur Peter Mangs dator, och intervjuat Mangs själv i sammanlagt 30 timmar. Peter Mangs idévärld är en som Gardell känner utan och innan, vilket minimerar risken för missförstånd.

Av materialet, som också inbegriper vad som verkar vara många och långa timmars mödosamt läsande på webbforum som Flashback, bygger han en bild av en både övertygad och kompetent terrorist, inbegripen i ett krig mot det demokratiska samhället. Detta var inte något som fick en särskilt framskjuten plats i åtalet, delvis för att åklagaren inriktade sig på en fällande dom, att Mangs utfört attentaten, snarare än att utreda varför. Mattias Gardell anser också att polisen saknade den kompetens han själv besitter att tolka vad som faktiskt stod i textdokumenten.

En självklar beröringspunkt till Peter Mangs, vid sidan av Joseph Paul Franklin, är den svenske serieskytten och mördaren John Ausonius. Gellert Tamas bok Lasermannen nämns tidigt i boken, och det var en av Peter Mangs favoritböcker. Han såg Ausonius som en förebild, ända tills Lasermannen som höll Stockholm i skräck ett halvår 1991–1992 gjorde avbön 2008 och tog avstånd från sina brott. Peter Mangs använde också lasersikte, och attackerade människor med ”syd- och utomeuropeiskt utseende”. Han kallades den nye Lasermannen, men i själva verket är det mycket som skiljer dem båda – vilket också avspeglar sig i böckerna om dem.

En av de mer irriterande aspekterna av Gellert Tamas bok är tonvikten han lägger på tidsandan under perioden då Ausonius utförde sina attentat. Lasermannen ska ha påverkats att utföra attentaten av bland annat Ny Demokratis valframgångar och retorik.

En av de stora förtjänsterna är å andra sidan det personporträtt Tamas tecknar, där det tydligt framgår att orsakerna till Ausonius våldsbrottslighet är mer komplex än att bara handla om ideologi. En avgrund av självhat, en strävan att passa in som leder till såväl att den svarthårige Wolfgang Zaugg färgar sitt hår ljust som byter namn – till Ausonius – för att bli ”mer svensk”.

John Ausonius upplevde ett utanförskap som var plågsamt för honom. Hans narcissistiska personlighetsstörning gjorde honom extremt lättkränkt, vilket flera gånger ledde till våldsamma utfall mot människor han kom i gräl med. Han var känd hos polisen till den grad att när Olof Palme mördades 1986 både dubbel- och trippelkollade polisen att Ausonius verkligen satt inlåst natten för mordet.

Hans känsla av att vara värd ett liv i lyx, parat med hans bristande sociala förmåga, drev honom först till daytrading och sedan – när hans aktier rasade – till bankrån. Båda dessa sysslor var han på kort sikt ganska bra på. Däremot var han tämligen usel som rasistisk mördare. Hans okunskap om vapen och oförmåga att skaffa rätt sorts vapen för ändamålet ledde till att hans elva attacker kostade en enda människa livet.

Peter Mangs delar narcissistiska drag och lättkränkthet med såväl Ausonius som med Nordens främste representant för McVeigh-modellen av ledarlöst motstånd: Anders Behring Breivik. Men till skillnad från John Ausonius var Mangs varken särskilt impulsiv, inte till den grad att han ådrog sig polisens intresse i alla fall, eller inkompetent när det kom till kunskap om och anskaffande av vapen. Om John Ausonius kriminella aktivitet verkade triggas av en uppblossande drift lik den vi är vana att se hos den ”vanliga” sortens seriemördare, den som får något slags sexuell njutning av att mörda, så var Peter Mangs kall och kalkylerande.

Kritik har riktats mot Mattias Gardells bok för att han i för hög grad skulle köpa vad som lika gärna kan vara efterhandskonstruktioner från Mangs kring de ideologiska drivkrafterna och att han tar hans självförhärligande skildringar för sanning. Men även rent objektivt framstår Mangs som mycket skicklig – särskilt jämfört med förebilden Ausonius.

Peter Mangs diagnosticerades med Aspergers syndrom 2009, efter att länge varit mycket intresserad av denna neuropsykiatriska funktionsnedsättning och bland annat deltagit i föreningsliv för människor med diagnosen. Aspergers är en medfödd funktionsnedsättning, och innebär i sig ingen som helst förhöjd risk för kriminalitet – däremot är det vanligt att människor med diagnosen fastnar för ett specialintresse som stjäl all deras uppmärksamhet. Ett tag var Peter Mangs allt uppslukande specialintresse att bygga elbasar, ett hantverk han var omvittnat skicklig i. Däremot var han trots deras goda kvalitet sämre på att sälja sina handbyggda basar – dit räckte inte specialintresset.

Vid en tidpunkt kring millennieskiftet verkar intresset ha svängt till något så udda och obehagligt som att utföra ledarlöst motstånd i Joseph Paul Franklins anda. Dessvärre visade han sig ha lika stor talang för detta som för instrumentbyggande.

Mangs lyckas hålla sig undan i många år, medan skräcken hos Malmöborna – särskilt dem som utgör hans måltavlor – stegras. Han rekognoserar, han övar sig i självkontroll för att hålla huvudet kallt. Han lär sig skjuta, och blir så småningom en skicklig skytt som tar guld i tävlingar. Han utför attentat med båda de vapen han har licens för, han lägger ut villospår och han kommer undan gång på gång. Enligt polisen hade han troligen gått fri om han inte behållit de pistolpipor som använts vid morden. Mangs trodde felaktigt att det räckte att slipa om dem, så de skulle bli svårare att binda till kulor som hittats i kropparna.

Ett av de misstag Peter Mangs gör beror troligen på hans diagnos. Han väljer att anförtro sig om morden till två vänner som delar hans politiska åsikter. Att de i ett trängt läge ska ange honom verkar inte ha rymts i hans föreställningsvärld, något som passar in väl på Aspergerproblematiken.

Den sortens osäkerhetsfaktorer går bortom vad man kan logiskt räkna ut genom att analysera stora mängder information om exempelvis kultyper och vilka material de tränger igenom. Peter Mangs hade beslutat sig för att dessa två män var hans förtrogna – då kunde de inte plötsligt sluta vara det.

Principen om det ledarlösa motståndet ställer till det på flera vis när dåden ska analyseras. Givetvis kan något ligga i klyschan att en islamistisk terrorist alltid ses som just terrorist oavsett om hen tagit order uppifrån eller agerat ensam, medan en vit högerradikal som agerar på egen hand ofta kallas ”ensam galning”.

Samtidigt kan vi inte kalla varenda seriemördare ”terrorist”, även om exempelvis Peter Sutcliffe, mer känd som Yorkshire Ripper, absolut satte skräck i en del av befolkningen – kvinnor – i den del av England där han var verksam under 1970-talets senare hälft, och därmed uppfyllde det första kriteriet för terrorbegreppet. John Ausonius kommer – oavsett sina djupare bevekelsegrunder och trots sina tillkortakommanden – närmare, främst genom den kontext som uppstod när svenska nazister började hylla honom på demonstrationer och med exempelvis t-shirts.

I Peter Mangs fall fanns ett mycket välformulerat politiskt syfte, som är detsamma som hos William Pierces romanfigur i Hunter, såväl som hos dennes förebild Joseph Paul Franklin. Ett ”raskrig” ska provoceras fram, och mord på rasifierade är bara första steget. När människor som tillhör etniska minoriteter blir rädda uppnås ett mål, men om de tar till vapen mot dem Mangs ser som svenskar börjar det bli riktigt intressant ur den ensamopererande terroristens synvinkel.

Det är en viktig poäng i sammanhanget att, som vi sett ovan, konceptet ledarlöst motstånd är uppfunnet inom USA:s underrättelsetjänst, av en hög officer med kvalificerad militär utbildning och erfarenhet. Det är ingen ”ensam galning” som formulerat principerna, inte heller om vi talar om William Pierce eller Louis Beams utveckling av dem och förflyttning från den internationella storpolitiken till kampen mot den federala staten.

Närliggande koncept som ”spänningens strategi”, som i 1970-talets Italien främst sökte åstadkommas med brutala terrordåd som egentligen var falskflaggoperationer där fascistiska terrorister låtsades vara socialister, kan lika gärna appliceras på Peter Mangs verksamhet, med tanke på vartåt den syftade.

Det är vår smala lycka som samhälle att den typ av terrorism som Peter Mangs och Anders Behring Breivik gjort sig skyldiga till kräver en nära nog unik kombination av personlighet och kompetens. Att unga människor radikaliseras i kontakt med en social miljö, ett nätverk av något slag, och uppmuntras att ta upp någon form av väpnad kamp, kan vi bara försöka motverka genom att sträva efter att skapa en rättvisare värld – samtidigt som myndigheterna måste vässa sin underrättelseverksamhet på alla vis som är förenliga med demokratin.

Men att en ensam person i stort sett på egen hand både skaffar sig motiv och dessutom kunskaper att begå grova brott är mycket svårare att komma åt i tid, särskilt när hen samtidigt är kompetent att faktiskt utföra dem.

En slutsats som kan dras av Mattias Gardells bok är att det vi kan göra, och det våra myndigheter måste bli bättre på, är att se andra mönster än de gamla vanliga när människor skjuts ned till synes slumpmässigt. Efter John Ausonius härjningar borde en rasistisk seriemördare vara ett givet spår parallellt till de rutinmässiga utredningsinslagen att leta efter konflikter i offrets närhet. Att från början se den möjligheten, och att ta människors oro på allvar, motverkar också syftet att provocera fram väpnat motstånd från terroristens utvalda måltavlor.

Tidigare publicerad i Arbetaren 10 januari 2016.

Svarta stjärnor och diamanter

Härom veckan dog en av rockens stora, Ian ”Lemmy” Kilmister, sedan cancern ätit sig in i stora delar av hans hjärna. Lemmy lyckades med sin bas och sin hesa röst skapa och förfina ett lika enkelt som kraftfullt uttryck, först i Hawkwind och sedan med Motorhead. Alla gillade det inte, men för oss som gjorde det var det en svart dag när han somnade in.

David Bowie var snudd på jämngammal med landsmannen Lemmy och dog även han i cancer. Där upphör likheterna. Tvärtom mot Motorheads frontman fanns inget enkelspårigt i Bowies livsverk. Inget enkelt uttryck man antingen gillar eller inte.

Istället lämnade han efter sig en kaotisk skattkammare av stilar och samarbeten, av trender och identiteter där det bara är att plocka upp de diamanter man tycker är vackrast och lämna resten kvar åt andra.

Andelen album med David Bowie jag har ägt, lyssnat på rätt igenom mer än någon gång eller ens minns namnet på är rätt liten. Samtidigt har han influerat en mycket stor del av mina favoritartister genom åren – möjligen med undantag för dem som snarast lyssnat på Lemmy.

Är det inte direkt genom sångstil eller musikaliskt så genom de många infallen och experimenten, attityden till popmusiken och leken med alter egon. Förmågan att suga upp trender innan de blivit trender, att låna från konst, film, litteratur och mode, hitta diamanterna bland bråten i popkulturens kaotiska skattkammare. Det är inte säkert att det alltid varit Bowie själv som fulländat de olika uttryck han lekt med, eller att alla som inspirerats av honom ens insett själva vad ursprunget varit.

Det är i stort sett omöjligt att tänka sig vare sig punk, postpunk, new wave, synt eller modern popmusik som vi känner den utan David Bowies alla stilar. Vare sig rötterna är Iggy and the Stooges raseri på Raw Power, eller den förfinade elegansen under Berlineran. Vare sig det är den teatrala sångstilen, instrumentala experiment med Brian Eno, den sexuella ambivalensen eller något så simpelt som Ziggy Stardusts spretiga morotshår – nog finns han där i bakgrunden.

Blackstar blev en värdig avslutning på en nära 50 år lång karriär och på ett liv, men även om David Bowie varit lika musikaliskt irrelevant som Lemmy under lika lång tid hade han fortfarande överskuggat allt som gjorts de senaste 35 åren.

Och därför är även jag, som aldrig räknade mig som ett fan, tvungen att ta ett ordentligt farväl.

I’m happy, hope you’re happy too
I’ve loved all I’ve needed, love

Recension: När sanningen inte ska fram

Konspiration Olof Palme
Gunnar Wall

Semic, 2015

Privatspan är något av journalistikens Bermudatriangel. Få kan närma sig området och komma ut med sina sinnen i behåll. En del var naturligtvis galna redan när de grävde ned sig i gåtan om Palmemordet, andra blir det. Och om inte galna, så drabbas de i alla fall av allt högre grad av tunnelseende och inte sällan lätta drag av fanatism.

Bland de sundare inom privatspanarfältet är polisprofessorn Leif GW Persson och journalisten Gunnar Wall. Som av en händelse ligger deras respektive bild av hur mordet på Olof Palme den 28 februari 1986 gick till ganska nära varandra. Båda avfärdar alla teorier om att Christer Pettersson skulle varit inblandad, båda dömer ut spaningsledaren Hans Holmérs insats och båda har lanserat versioner av teorin om att Palme föll offer för en konspiration där element inom svensk säkerhetstjänst på något vis var inblandade.

Leif GW Perssons romantrilogi, som avslutas med Faller fritt som i en dröm (2008) ger ett slags möjligt skönlitterärt svar på vem som låg bakom mordet, men har den egenheten att i stället för att ta ut svängarna som man kan göra i en roman landa i en gärningsman som GW själv uppfann i boken Grisfesten, som kom flera år före mordet.

Samtidigt finns här en monolog som romanens kanske intressantaste (och mest uppenbart uppdiktade) gestalt ser till att huvudpersonen får höra, vars budskap enklast kan sammanfattas i Jack Nicholsons klassiska filmreplik från På heder och samvete: ”You can’t handle the truth!”. Det svenska samhället skulle inte mäkta med att en konspiration låg bakom mordet på statsministern. Däremot mäktar det svenska samhället med att en småtjyv och missbrukare på grund av allmän svensk naivitet får tillfälle att skjuta bort en stor bit av statsministerns ryggrad på öppen gata.

Olof Palme omfattades som internationell statsman, med fingrarna i ett antal känsliga och i strikt mening delvis olagliga operationer – de hemliga bidragen till ANC inte minst – naturligtvis inte av någon ”svensk naivitet”. Exakt hur den politiska gärning som skaffade Palme fiender från Pretoria till Santiago och Washington kan kopplas till mordet får vi möjligen aldrig reda på, men det är den som tror att de är orelaterade som är naiv.

Gunnar Walls nya bok följer upp ett par tidigare som mer ingående tar upp alla de detaljer som ofta gör denna genre så mördande tråkig. Här kan han i stället koncentrera sig på kärnan: åtalet mot Christer Pettersson föregicks av att nyckelvittnen övertalades med ganska stora ansträngningar att dra sig till minnes att de sett Pettersson under mordkvällen, medan vittnesmål och tips som skulle kunna leda i riktning mot en planerad operation ofta lämnades obehandlade eller följdes upp dåligt.

Gunnar Wall är av åsikten att Olof Palme skuggades och mördades i en skickligt genomförd operation där celler inom Stay behind-nätverket, en paramilitär organisation kopplad till Nato, till den militära underrättelsetjänsten och till näringslivet, spelade en nyckelroll. Det lyckas han av förklarliga skäl inte leda i bevis, däremot visar han övertygande att utredarna heller aldrig varit speciellt angelägna om att gå till botten med den teorin.

Inte lika angelägna som att få gamla ovänner till Christer Pettersson att börja minnas att de kanske kan ha sett busen från Sollentuna som är skyldig dem pengar utanför en biograf på mordkvällen. Med en belöning på 50 miljoner i potten.

Den stora behållningen med Gunnar Walls bok är, förutom nya vittnen som bekräftar observationer av män med walkie-talkies kring mordplatsen, bakgrundshistorik kring saker som mordet på Dag Hammarskjöld, Pinochet-agenten och lönnmördaren Michael Townley, Stay behind-nätverket Gladios underminering av det italienska samhället på 1970-talet och relationerna mellan Svenska turistföreningen och den militära underrättelsetjänsten på 1960-talet.

Däremot borde författaren ha strukit ett långt kapitel om Eva Rausing, framliden hustru till den svenske miljardären Hans Kristian Rausing. Det enda det ger är en kvällstidningsartad inblick i ett stenrikt missbrukarpars sorgliga liv, samt aningen om något slags insinuation om att Rausings möjligen haft något med Palmemordet att göra. Synd på en annars mycket underhållande bok.

Tidigare publicerad i Arbetaren 10 oktober 2015

Laibach – med speglar mot makten

Det slovenska bandet Laibach har i 35 år arbetat målmedvetet med metapolitisk maktkritik. Det senaste albumet visar dem i bättre form än på decennier. Daniel Wiklander laddar för vårens Sverigespelningar.

Laibach är bannlysta i Ryssland – bokstavligen om man ska tro bandets egen Facebooksida. 

Enligt den var Laibach på gång för konserter i Moskva och St Petersburg om ett par veckor, men den tilltänkte konsertbokaren avråddes från att ta dit bandet på grund av befarade protester från ortodoxa kristna. 

I höstas förklarade det ”ryska kristna mänskliga rättighetscentret” att Laibach är ”uttalat satanistiska”, vilket skulle vara uppenbart för alla som hörde deras låt ”Symphony For the Devil”.

Det handlar naturligtvis om Laibachs tolkning av Rolling Stones Sympathy for the Devil, en knappt 30 år gammal inspelning som antagligen mest kändes bekväm att nämna i sammanhanget. Det var på den tiden bandet ägnade sig åt att med hjälp av väldigt annorlunda covers på kända poplåtar säga något eget om populärkultur, om totalitär politik och om konst. 

När Laibach bildades i den slovenska gruvstaden Trbovlje 1980 hade Jugoslaviens starke man Josip Broz Tito inte varit död länge, men redan kunde tecken på splittring synas mellan de olika delrepublikerna. Laibach anlade en konstnärlig bredsida mot diktaturen med gatukonst, måleri, musik, videokonst och installationer, och uttrycket man valde var att hålla upp en spegel mot det auktoritära systemet i en egen variant av den teknik för att orsaka förvirring och att vända på begrepp som inom politisk teori kallas metapolitik. 

Laibach kombinerade i sin estetik element från den nazism som partisanerna befriade landet från under andra världskriget, med den socialistiska diktaturens egna attribut. Man uppkallade sig efter de tyska ockupanternas namn på den slovenska huvudstaden Ljubljana – och tog samtidigt avstånd från fascism. Man lånade den ryske konstnären Kasimir Malevitjs svarta kors som sin symbol på bland annat armbindlar och gjorde ambivalensen till en konstform i sig. De förvirrade men mycket irriterade jugoslaviska myndigheterna förbjöd bandet att kalla sig Laibach och hindrade dem från att framträda. 

Musiken vid denna tid var egensinnig och mörk i den stil som just börjat kallas industri, och den passade Laibachs syften perfekt. Om själva konceptet laborerade med dubbeltydighet och lager under lager hade den råa musiken vid den här tiden ett eget och äkta uttryck. Det skulle dock komma att ändras. 

1986 släpptes albumet Opus Dei på brittiska Mute Records, och där etablerades den stil som gjort Laibach kända och ökända.

Bombastiska och militaristiska covers på från början menlösa poplåtar, vars klyschiga texter om gemenskap på aggressivt fram­gläfst tyska fick en helt ny mening. På omslaget sångaren Milan Fras stirrande blick, bara överkropp och koppel. En svastika gjord av yxor på innerkonvolutet – i själva verket en reproduktion av ett collage skapat av den antinazistiske tyske konstnären John Heartfield, som med knapp nöd undkom SS och levde i landsflykt under Hitlers tid vid makten. Winston Churchills ”Never surrender”-tal som avslutning på albumet. 

Ett Västeuropa som stod lika handfallet inför utmaningen att tolka bandets uttryck som Jugoslaviens myndigheter. 

Var de fascister? Vad menade de egentligen? I USA nekades Laibach 1987 å andra sidan inträde som misstänkta kommunister.

Samtidigt tilläts de framträda i Slovenien för första gången på flera år.

Opus Dei är på många vis en postmodern milstolpe i sin kommentar om arenarockens estetiska kopplingar till den tyska 30-talsnazismens minutiöst ljussatta och regisserade massmöten i idrottshallar. Samtidigt gjorde den Laibach själva till stjärnor, och spred namnet på det konstkollektiv där de ingick, Neue Slowenische Kunst, NSK, över världen. 

Hade Laibach gjort halt och tänkt nytt efter Opus Dei hade de kanske kunnat undvika en lång kreativ nedgång. Men faktum är att det skulle komma flera album till med covers på poplåtar. Man tog sig bland annat an hela The Beatles Let it Be på numer förutsägbart manér, och på NATO några år senare är det gamla pophits med krigstema som avhandlas – från Edwin Starrs ”War” till Europes ”The Final Countdown”. 

Naturligtvis refererar detta framför allt inbördeskriget på Balkan, men utan den udd som Laibach haft under diktaturen på 80-talet. Resten av decenniet ägnades bland annat åt att etablera NSK som en virtuell stat med egna pass, och åt att utforska teman som religion och kapitalism – men utan att beröra. 

På 00-talet experimenterade Laibach med olika uttryck – den musikaliskt förvisso tryggt gubbsyntiga, men politiskt hårdslående WAT, och Volk som består av nytolkningar av nationalsånger – passande nog med får på omslaget. Man tog sig an Bach och Wagner, med varierande resultat. En turné med det gamla Opus Dei-materialet väckte farhågan att gruppen på allvar skulle degenerera till ett industrisyntens Status Quo.

Så slog Laibach plötsligt till förra året med ett lika lättillgängligt som kraftfullt nytt album – Spectre. Här stämmer plötsligt allt som det inte gjort sedan Opus Dei 28 år tidigare. Men denna gång är det inte dubbeltydiga tolkningar av Queenlåtar utan eget material med samma styrka. Sångerskan Mina Špiler gör mer än kompletterar Milan Fras – hon tar över och gör albumet till sitt. Hennes dominans på scen är lika överväldigande.

På Spectre sjunger Laibach om ett Europa som faller samman, om nya vägar att bedriva politik och om massorna på gatorna som förgäves kräver att bli hörda:

In the absence of war

We are questioning peace

In the absence of god

We all pray to police

I låten ”No History” sammanfattar man på ett par rader principen för sitt eget 35-åriga projekt:

Use the language of misunderstanding

Disguise it

Och har därmed på sätt och vis avslöjat sig för hela världen, samtidigt som raderna också kan ses som en beskrivning av den virtuella politik och den propaganda som så skickligt används av samma krafter som vill hindra Laibach att uppträda i Ryssland. 

För beskyllningarna om ”satanism” från ryska ortodoxa är naturligtvis bara ett löjligt svepskäl. Det är inte svårt att inse vad som egentligen gjort att Laibach inte är välkomna. Turnéaffischen i gult och blått med eldsflammor, hotfulla rökmoln och giljotiner lär knappast få en rysk publik – och ryska makthavare – att associera till annat än Maidanrevolten i Kiev för ett år sedan. 

Och kanske är det just på grund av det krig som rasar i Europas östra hörn och auktoritära rörelsers växande styrka i vår del av världen, som det äntligen stämmer för det medelålders gänget från Trbovlje igen. Laibach har alltid hämtat sin energi ur kraftfältet kring totalitära idéer och strävan att vända maktens egna vapen emot den. 

I mitten av mars står Laibach på scen i Malmö och Stockholm. Allt filmat material hittills från turnén pekar på en enastående konsertupplevelse. Under våren släpps också Spectremix – ett album med remixer från Spectre.

Tidigare publicerad i Arbetaren 1 februari 2015

Fascismen bortom mytbildningen

Tala om kultur i stället för ras, utmåla minoritetskulturer som skadliga för sammanhållningen i samhället och skylla arbetslösheten på invandringen. Receptet för fascismens återkomst lades för över tre decennier sedan. Henrik Arnstads nya bok Älskade fascism är både intressant och medryckande, men Arnstads maning till samling mot fascismen över hela höger-vänsterskalan har bara bäring i tider utan skarpa motsättningar i samhället.

Europa låg fortfarande i ruiner efter andra världskriget när fasciströrelsen tog sina stapplande steg mot comeback. 1951 hölls ett möte i Malmö med syfte att plocka ihop spillrorna och på sikt återupprätta fascismen. Värd var Per Engdahl, redan då en veteran och central gestalt inom den svenska fasciströrelsen.

Redan vid tiden för Malmömötet hade Engdahl klart för sig att rörelsen måste tänka nytt. Rasbegreppet var för belastat och behövde bytas ut. Kultur blev det nya kodordet.

62 år senare har den nutida svenska utlöparen av Engdahls initiativ för en ny fascism nått framgångar som 1930- och 40-talens djupt splittrade svenska rörelse bara kunnat drömma om. Då samlade man många aktivister, och med Tysklands framgångar i kriget kände de säkert framtidstro – men några vidare valframgångar fick inget av partierna innan den svenska demokratin gjorde en paus under kriget. Och när krigsåren var till ända 1945 var det också definitivt över för den blågula fascismen. För den gången.

Per Engdahls initiativ från 1951 utvecklades och förfinades av den franska intellektuella rörelse som kallats den nya högern, och som lät sig inspireras av 68-rörelsen och i synnerhet av den italienske marxisten Antonio Gramscis teorier om hegemoni och hur man bryter den. Den nya högerns chefsideolog Alain de Benoist hade inga höga tankar om det franska högerradikala partiet Front National när det grundades 1972, men partiet visade sig mycket skickligt på att anamma den nya strategin och det nya språkbruket.

I april 1979 formulerade Per Engdahl i Nysvenska rörelsens tidning Vägen framåt sin strategi för framtidens svenska fasciströrelse, och idéerna från Malmö 1951 och från den franska nya högern gick igen. Senare samma år bildade gamla nazister och yngre aktivister kampanjorganisationen Bevara Sverige Svenskt, som arbetade efter Engdahls strategi och som fick ett enormt genomslag där namnet i förkortning parkerade sig i folks medvetande. Inte minst i form av klistermärken och ymnigt förekommande skolgårdsklotter: ”BSS”. Som metapolitisk aktivism i den nya högerns anda var det föredömligt.

Efter ett tidigare misslyckat försök startade så 1988 ett fungerande parti ur BSS – Sverigedemokraterna. De hämtade sin första partiordförande från det nationalsocialistiska NRP och värvade sina gatuaktivister bland högerradikala skinheads. 22 år senare tog de plats i riksdagen.

Strategin känns fortfarande väl igen från Engdahl och BSS: Tala om kultur i stället för ras, utmåla minoritetskulturer som skadliga för sammanhållningen i samhället, skyll arbetslösheten på invandringen, och odla myten om att det finns saker man ”inte får säga i det här landet”. Särskilt om invandring.

Det är ett viktigt faktum att orienteringen bort från den öppna rasideologin och de övertydliga influenserna från tysk nazism inte är något som en ny generation utvecklat som en uppgörelse med gamla Tredje riket-nostalgiker – även om den motsättningen naturligtvis funnits – utan alltså kommer direkt från gammelfascisten Per Engdahl.

Härigenom har också Henrik Arnstad stöd när han i sin nya bok Älskade fascism argumenterar för att Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti. Han gör det stick i stäv med den etablerade statsvetenskapliga synen på hur fascism ska definieras, och utan att riktigt övertyga av egen kraft. Arnstad tar fasta på partiets rötter och dess mål, snarare än på om de syftar till att avskaffa den parlamentariska demokratin eller verkar för ett korporativistiskt ekonomiskt system. Sådant är inte definierande för fascismen, menar Arnstad. Fascister är egentligen ganska ointresserade av nationalekonomi. I stället är det nationalismen som är det grundläggande, eller med den flitigt citerade fascismforskaren Roger Griffins ord: ”en folklig ultranationalism inriktad på nationens återfödelse”. Det borgerligt demokratiska systemet behöver inte ersättas med en duce som håller flammande tal till nationen från sin balkong i fackelsken, däremot drar även dagens fascister utifrån sin radikala nationalism upp tydliga gränser för vilka som ska få rätt till inflytande i deras samhälle, och bekämpar ”splittrande” fenomen som klasspolitik och feminism.

Älskade fascism är fängslande läsning. Henrik Arnstad har lyckats skriva en bok som inte bara är intressant utan även medryckande på ett vis som gör det svårt att släppa den ifrån sig. En populärvetenskaplig pageturner som lyckas tillföra något nytt på ett – särskilt om vi räknar all litteratur om nazityskland – fullkomligt söndertjatat område.

Här beskrivs en rad av mellankrigstidens viktigaste fasciströrelser, och några ingrodda myter avlivas.

Fascismen har fått ett oförtjänt rykte som helt enkelt en militant yttring av en allmänt reaktionär strävan tillbaka till äldre tider, till ett samhälle innan ”syndafallet” ur radikalkonservativ synvinkel, det vill säga franska revolutionen 1789.

Men fjärran från att helt enkelt vara sentida avläggare till de reaktionära upprorsmännen i Vendée som reste sig mot den franska republiken 1793, stod mellankrigstidens fascister för en alternativ modernitet, menar Henrik Arnstad.

Fascister och monarkister hade en gemensam fiende i de liberala republiker som bildades i Europa efter första världskriget, men fascisternas relation till den konservativa högern var komplex och skiftande. Fascisterna ville inte ha tillbaka monarkin där den fallit, och var – i alla fall så länge de var militanta massrörelser utan formell politisk makt – radikala motståndare till borgerligheten. Det var också, i alla de länder där demokratin under dessa år gick under, för det mesta den konservativa högern som drog det längsta strået, i kraft av den uppbackning den åtnjöt från etablissemanget. Inte sällan med brutala utrensningar av de fascistiska konkurrenterna som följd.

Inbördeskrigets Spanien är ett exempel på detta. Falangisterna, Spaniens fascister, slöt upp på den konservative generalen Francos sida i kampen mot den demokratiska republiken. Falangistledaren José Antonio Primo de Rivera avrättades av republikanerna, och efter Francos seger upphöjdes han postumt till nationalhelgon och lades till vila i Valle de los caídos, det jättemaosoleum Franco lät slavarbetare från den förlorande sidan bygga utanför Madrid. Falangiströrelsen däremot, som varit en nödvändig bundsförvant under inbördeskriget, utmanövererades totalt efter kriget och kuvades slutligen med våld. Francisco Franco var inte det minsta intresserad av konkurrens från fascister i sin ultrakonservativa diktatur. Falangisterna ville uppvärdera den spanske arbetaren och vinna över honom från socialismen. Franco å sin sida var enligt Arnstad beredd att utplåna varenda industriarbetare i landet om det var vad kampen för kyrka och fosterland krävde.

En grundläggande skillnad mellan konservatism och fascism, skriver Arnstad, är synen på folket. Medan de konservativa helst ville att folket skulle lyda överheten, dö i dess olika krig och i övrigt sköta sig själva, så väntade sig fascisterna förutom lydnad ett aktivt och entusiastiskt deltagande i byggandet av ett nytt samhälle befolkat av en ny sorts människa. Fascisterna byggde ungdomsorganisationer, kvinnoorganisationer och så vidare för att engagera och inkludera breda lager i formandet av det nya samhället. Detta gjorde dem också på ett annat vis till konkurrenter med andra modernistiska rörelser, som socialdemokratin, vilket är en viktig pusselbit för att förstå ideologins lockelse i de länder där den blev en massrörelse.

Basen för fascistiska rörelsers verksamhet har alltid varit organiserat och brutalt våld mot socialister. I de fall man varit framgångsrik på detta område, och i de fall det borgerliga etablissemanget bedömt den osäkerhetsfaktor som en stor och segerrik fascistisk gaturörelse utgör som något att föredra framför en stor och segerrik militant arbetarrörelse, så har den fascistiska rörelsen kunnat inkassera även formellt politiskt inflytande. Inom den marxistiska historiska traditionen har man därför gärna velat framhålla fascismens funktion med facit i hand, som helt enkelt borgarklassens skyddskår i tider av social oro då kapitalismen utmanats av en militant arbetarrörelse. Den tolkningen är inte felaktig, men knappast uttömmande, och det är långt ifrån alltid så fascister själva har sett på saken när de gått ut i strid mot ”de röda”. Marxister har setts som splittrare av nationen, medan fascister strävat efter klassfred. Nationalismen har varit den grundläggande drivkraften. Men även det borgerliga etablissemanget med dess materialism och utsugning av arbetarna – en källa till klassmotsättningar – har setts som fienden.

När väl en fascistisk rörelse svingat sig till maktens höjder, i kraft av just sin duglighet som borgarklassens skyddskår, så måste dock kvarvarande idéer om en fascistisk revolution mot samma borgarklass rensas bort ur leden. En sådan omvandling från kamporganisation till salongsfähigt regeringsparti är inte sällan blodig, vilket utrensningarna inom det nationalsocialistiska partiet i Tyskland 1934 är ett välkänt exempel på. Henrik Arnstad påpekar också att Adolf Hitler sällan var intresserad av att samarbeta med radikala fascister i de länder som stödde Tyskland, utan föredrog auktoritära konservativa ledare av Francos typ – något som bland annat den ultraradikala rumänska fasciströrelsen bittert skulle erfara.

Alltför ofta har historiker bara brytt sig om de fascistiska rörelser som förmått att för längre eller kortare tid skapa en totalitär stat – likt Mussolinis Italien eller Hitlertyskland. Flera andra europeiska rörelser fick stora framgångar utan att nå ända fram, och den verkliga styrkan med Arnstads bok är att han synliggör att även dessa rörelser självfallet haft enorm betydelse för det politiska livet i respektive land. När en militant organisation som den finska Lapporörelsen är så inflytelserik att den har informellt stöd av landets styrande och kan misshandla och mörda socialister som den vill och komma undan med det, försvinner inte påverkan den gör på ett samhälle bara för att rörelsen förbjuds.

På samma vis finns inte en chans att en så stark fascistisk rörelse som den franska på 1930-talet helt dör ut när den inte lyckas erövra makten. Naturligtvis innebar Tysklands ockupation att nazism blev något fult i Frankrike, men de underliggande strömningarna i samhället kan inte vare sig amerikanska landstigningstrupper, kult kring La résistance, eller förräderirättegångar råda bot på.

Under Algeriets befrielsekamp 15 år efter andra världskrigets slut bubblade högerradikalismen fram igen på allvar. Kriget fördes smutsigt och bittert från kolonialmakten med tortyr och övergrepp. 17 oktober 1961 kom kriget för en dag till Paris, då 200 algerier dödades när polisen öppnade eld mot en fredlig demonstration och dumpade skadade i Seine. Efter att Algeriet fått sin självständighet smidde förbittrade officerare i den underjordiska organisationen OAS planer på att mörda president de Gaulle och göra statskupp. Tio år efter förlusten av den nordafrikanska provinsen bildade en före detta främlingslegionär och torterare från Algerietkriget sitt eget högerradikala parti. Hans namn var Jean-Marie Le Pen, och i dag är Front National, som numera helt tagit till sig den moderna välputsade stilen, sedan över 20 år tillbaka en kraft att räkna med i fransk politik.

Det är i resonemanget om ideologiska strömningars långsiktiga påverkan på ett samhälle som vi hittar ledtrådar till hur vi ska tolka dagens svenska politiska utveckling. Det är möjligt att Sverigedemokraterna, om de klarar av att rekrytera tillräckligt med kompetenta kandidater som förmår följa partilinjen, parkerar sig på 10 procent av rösterna för lång tid framöver. Även om deras direkta politiska inflytande skulle vara begränsat, innebär det en stadigvarande högerradikal influens i det svenska samhället. Vi ser redan hur 1990-talets och det tidiga 2000-talets nationalsocialistiska rörelse mognat och nu konsoliderar sig i Svenskarnas parti – som också numera sent omsider anammat lärdomarna från Per Engdahl och friserat sitt språkbruk och dumpat uniformerna. Detta hade antagligen varit omöjligt utan Sverige­demokraternas framgångar.

Henrik Arnstad talar om att vi kan vara på väg in i ”fascismens århundrade” och manar till samling mot fascismen över hela höger-vänsterskalan. Ultranationalismen utövar en lockelse på många européer, menar han.

En högst befogad fråga är: varför dra gränsen just mellan fascister i Arnstads definition och alla andra? Det är naturligtvis ett faktum att fascistiska partier mycket sällan får något inflytande utan stöd från det borgerliga etablissemanget, så om samma etablissemang vägrar ha med dem att göra är det ganska kört för dem. Men att vädja till etablerade partiers anständighet låter sig bara göras i tider utan några skarpa motsättningar i samhället. Det kostar mycket lite för Fredrik Reinfeldt att hålla Sverigedemokraterna på armlängds avstånd, exempelvis. Det finns ingen militant arbetarrörelse att slå ned, och SD har för den delen inte ens en militant gaturörelse att göra det med. Deras radikala anhängare består som bekant främst av människor som spenderar en stor del av sin vakna tid med att uttrycka åsikter på internet.

En annan invändning är att västvärldens liberala demokratier är ganska bra på att ta hand om sig själva i dag. Det ska mycket till innan borgarklassen i Europa vänder sig till en militant fasciströrelse för beskydd, man har redan internaliserat många av de sidor av fascismen man haft nytta av under tidigare epoker. Det är inte på grund av fascistiskt inflytande vi i dag ser en utveckling mot militariserad polis, effektivare övervakning, inskränkningar i strejkrätten och interneringsläger för papperslösa – det sköter Arnstads demokrater själva, samtidigt som de upprätthåller en långtgående legitimitet genom att inte i onödan rucka på yttrandefriheten och föreningsrätten.

Det är självfallet högst befogat att vara orolig för utvecklingen i länder som Grekland och Ungern, där gatubaserade fasciströrelser har stort och växande inflytande. Men för Europa i stort kommer det allvarligaste hotet i dag från de etablerade institutionerna, som gång på gång visat hur lite de bryr sig om demokratin när det finns banker som behöver uppbackning. En batong i ansiktet gör samma skada även om det är en representant för en liberal demokratisk stat som svingar den.

Tidigare publicerad i Arbetaren 18 april 2013

Vandring bort från tvånget – om Ernst Jüngers Skogsvandringen

August Landmesser vägrade göra Hitlerhälsning vid sjösättningen av skolfartyget Horst Wessel.  Foto: Wikimedia Commons

August Landmesser vägrade göra Hitlerhälsning vid sjösättningen av skolfartyget Horst Wessel.
Foto: Wikimedia Commons


När Ingvar Kamprads förflutna som fascist avslöjades för världen för några år sedan ifrågasattes han från flera håll. I USA talade affärskontakter om att bryta med Ikea. 

Men när det blåste som värst kring möbelmogulen kom hans lojala anställda till sin ledares undsättning. Om detta har Kamprad berättat inlevelsefullt i en tv-intervju. Tårarna rann nedför Ingvar Kamprads kinder när han återgav hur 398 av 400 anställda i Älmhult skrivit under ett brev där man uttrycker sitt stöd och förtroende för högste chefen.

Det första tittaren frågar sig är ”hur gick det egentligen med de två som inte skrev under?” Det andra är – skrev inte Ernst Jünger för länge sedan om just detta i Der Waldgang?

Om de båda Ikea-anställda som vägrade skriva under lojalitetsförklaringen fick utstå repressalier är inte känt. Inte heller är det egentligen utrett om de verkligen existerat. Dessa sentida efterföljare till August Landmesser, varvsarbetaren som blev odödlig genom att stå med korslagda armar vid sjösättningen av fartyget Horst Wessel 1942 i stället för att höja högerarmen som alla andra på kajen i Hamburg, fyllde nämligen en viktig funktion i Ingvar Kamprads historieberättande även som symboler. 

Det är, skriver Ernst Jünger, nödvändigt för en diktatur att ha en liten opposition att kunna peka på. Inte ens de folkomröstningar som är rena skådespel kan resultera i 100 procent ja-röster. Dels skulle det inte se trovärdigt ut, dels behövs den avvikande minoriteten för att den förkrossande majoriteten ska kunna relateras till något – och för att de som utgör majoriteten ska kunna förhålla sig själva och sitt ställningstagande, vare sig det gjordes av rädsla, konformism eller rentav ärlig övertygelse, till något.

I boken Der Waldgang, Skogsvandringen, från 1951, nu för första gången på svenska, utvecklar Ernst Jünger några av tankegångarna från romanen På marmorklipporna, en tydligt antinazistisk hyllning av motstånd som av outgrundlig anledning lyckades bli utgiven i Tyskland 1939, och essän ”Över linjen”, som han skrev till Martin Heideggers 60-årsdag 1949.

Då hade Jüngers publiceringsförbud precis hävts av ockupationsmyndigheterna, som vid krigsslutet 1945 ansåg att hans skrivande – trots att han uppenbarligen inte ägnat sig åt entusiastiskt medlöperi – ändå kunde utgöra en fara för ockupationsmakten. Fortfarande två år senare ser han det som nödvändigt att uttrycka sig på en hög abstraktionsnivå, att inte nämna världen runt omkring med namn. 

Det har också bidragit till att ge Der Waldgang mycket av dess tidlösa kvaliteter. Naturligtvis är diktaturen med sina påbjudna folkomröstningar Östtyskland, naturligtvis är de människor som nyss kunde dödas för att de uttryckt en avvikande åsikt, och nu i stället ställs till svars för att de opponerat sig för lite, tyskarna på ömse sidor om gränsen mellan de båda nybildade republikerna.

Samtidigt rör sig den gestalt, skogsvandraren, som Jünger introducerar, på en möjlig väg bort från samtidens olika typer av tvång på den enskilde, i alla tider och världar. Hen är inte knuten till det tidiga 1950-talets specifika förutsättningar, utan talar till såväl de som hade kunnat tvinga historien att ta ett annat förlopp 20 år tidigare som till oss som läser Jünger i dag.

Skogsvandraren är ett ideal för att behålla fattningen när världen omkring rasar samman, eller fryser till is. Det utgår från individen, men som Jünger påpekar tidigt i texten är det inte tal om en utvald elit – även om skogs­vandrarnas antal alltid kommer att vara litet – utan det är en potential som kan väckas i alla män­niskor. 

En och en tar skogsvandrarna ansvar för sig själva. De är de människor som bestämt sig för att säga NEJ när alla andra säger JA. Som står fast vid sina värderingar, som vägrar resa med Titanic mot undergången – Jüngers metafor för det han ser som modernismens destruktiva galenskap. De som i stället står fast rotade i jorden, som träden i skogen.

Även om skogsvandrarna alltid kommer att vara ett fåtal, och kanske inte ens är medvetna om varandras existens, kan de influera mångfalt fler med sitt exempel. Dels naturligtvis ­i en konkret motståndssituation, med sabotageaktioner, och dels genom att sprida propaganda, om så bara en ensam bokstav sprejad på stadens husväggar – W för Waldgang, föreslår Jünger.

Men detta tillhör de kanske alltför konkreta bitarna i Der Waldgang. Som intressantast är Jünger när han frångår det allra tydligaste.

Det handlar om en hållning till tillvaron där skogsvandraren lever i det moderna samhället men inte förlitar sig på att samhällsfunktionerna kommer att vara tillräckliga för att garantera vare sig frihet eller tryggheten i det egna hemmet när de står under hot. 

Detta, säger Jünger, är bara en illusion, en synvilla. 

Hemmets trygghet garanteras i själva verket ytterst av fadern som, flankerad av sina söner, möter angriparen på tröskeln med yxa i hand. Så var det i det gamla Island, och där hade också de utrensningar som så enkelt kunde genomföras i miljonstaden Berlin 1933 varit omöjliga, menar Jünger. 

Det är denna mentalitet som skogsvandraren förkroppsligar i det ögonblick saker ställs på sin spets – detta som är själva innebörden i ¡No pasaran!, de spanska socialisternas slagord under inbördeskriget, och de brittiska antifascisternas vid slaget om Cable Street. Eller i den fullkomligt uppslukande hängivenhet med vilken Runebergs klent begåvade men desto plikttrognare soldatrekryt Sven Dufva utförde general Sandels order: Släpp ingen djävul över bron!

Men även den som aldrig i sitt liv behöver ställa sig där på tröskeln kan kultivera samma hållning till makten och till omvärlden. Kan välja att tillhöra skogen i stället för det framrusande fartyget. 

Ernst Jünger inskärper att det inte går an för den som har lyxen att kunna det, att helt enkelt välja att vara världsfrånvänd, medan miljoner lider på grund av en orättfärdig makts förbrytelser. På så vis kan man möjligen utveckla sina yogafärdigheter, skriver han, kanske med udden riktad mot en av sina samtida, italienaren Julius Evola som tog en betydligt mörkare politisk väg än den Jünger valde från och med 1930-talets mitt, och som parallellt med att utveckla sin radikalkonservativa ideologi och sina drömmar om en traditionernas revansch på den moderna världen, förkovrade sig i just österländska meditationstekniker. 

Som litterärt verk är Der Waldgang tämligen unik i sitt slag, men de koncept Jünger arbetade med var han inte ensam om. Bara två år före utgivningen kom en annan milstolpe i 1900-talets europeiska litteratur – George Orwells 1984

Till stilen skiljer sig böckerna åt enormt, men det finns likheter i tankegångarna. Fler än Jünger vill kännas vid när han alltför lättvindigt – och troligen delvis av ideologiska skäl – avfärdar 1984 som i och för sig läsvärd, men…

För ideologiskt var det naturligtvis en avgrund mellan den aristokratiskt konservative Jünger och socialisten Orwell. Samtidigt finns beröringspunkter mellan deras biografier. Den ene officer i den kejserliga tyska armén, den andre polis i den brittiska kolonialmakten, båda frivilliga i varsitt krig, båda revolutionärer – om än med radikalt skilda mål. Och båda bittra fiender till såväl den liberala borgerligheten som till det samhälle Stalin skapat i östra Europa.

Medan Ernst Jünger talar om skogsvandraren som han tidigare talat om arbetaren och om den okände soldaten – som en gestalt, ett ideal – så är Orwells antihjälte Winston Smith på många vis skogsvandraren i praktiken. Han försöker så gott han kan göra sitt privata uppror mot det helt absurt totalitära systemet. Han misslyckas, eftersom det passar Orwells ärende i 1984, men med sina valhänta försök till motstånd har han skrivit in sig i litteraturhistorien. 

Även Jünger beskriver det totalitära samhället där polisen övervakar medborgarna, och där varje medborgare blir sin egen polis, tudelad av staten i ”en skyldig och en annan som anklagar sig själv”.

I 1984 har diktaturen skapat sin egen ”underjordiska motståndsrörelse” för att fånga upp dissidenter som Winston Smith och hans älskade Julia. Frågan är om ens statsfienden nummer ett, Emmanuel Goldstein, faktiskt existerar – eller om han är skapad för att utgöra just den sorts fiende som diktaturer så väl behöver för att hålla medborgarna i schack och för att fokusera deras rädsla och hat på något annat än den egna förtryckaren.

I Orwells roman, lika mycket en enormt skarp satir över det moderna samhället i väst och vad det riskerar att bli som en hatskrift mot den stalinism som så många av hans samtida vänsterintellektuella i Storbritannien sympatiserade med, står det lilla hopp som ändå finns till arbetarklassen, till prolerna. Den slutsatsen drar av lätt insedda skäl inte Jünger, som däremot skriver om makthavarnas stora skräck – att de vargar som döljer sig i den fårahjord de styr över med hjälp av sina många vakthundar ska påverka de övriga, så att hjorden en dag har blivit en flock som går till gemensamt anfall.

Der Waldgang genomsyras av en uppriktig oro, för att inte säga skräck, för det moderna, och det är inte enbart en betingad reflex hos en ryggmärgsreaktionär – till skillnad från samtida radikalkonservativa författare som Tolkien eller Evola omfamnade Jünger modernismen så sent som vid 1930-talets början. Oaktat att hans bok Der Arbeiter fick NSDAP:s partiorgan Völkischer Beobachter att hinta om att han började komma farligt nära att få en kula i huvudet, är den för de flesta andra läsare än mordiska nazistiska litteraturkritiker en hyllning av en högst totalitär modernitet där människa smälter ihop med maskin och teknologi övertrumfar småborgerlig sentimentalitet. 

Vad som hände sedan är naturligtvis att den mentalitet som kommer till uttryck i den odiskreta varningen till Jünger i Josef Goebbels tidning under halvannat decennium löpte fullständigt amok på den europeiska kontinenten. Jünger hade fått mer än nog 1939, och skrev det så tydligt han kunde – utan att hamna i vägen för den där kulan – i På marmorklipporna. Brödraparet som dragit sig undan världen efter en period som krigare tvingas, främst på grund av ren anständighet, åter dra ut i strid när de nya herrarnas lågsinta brutalitet blir outhärdlig att bevittna. Men de blir inte skogsvandrare, i stället drar de ihop sina vänner för ett avgörande fälttåg som dock går väldigt illa, och tvingas sedan dra i landsflykt. Fienden var för stark och för välorganiserad. Den demoniske skogvaktarens bullrande skratt ekar över hedarna när hans hantlangare krossar upprorsförsöket.

Inte heller det verkliga uppror mot Adolf Hitler som vänner till Jünger försöker sig på en julidag fem år senare lyckas, och ödet för de inblandade blir långt värre än flykt över havet. 

De här erfarenheterna har Jünger bakom sig när han skriver Der Waldgang, och givetvis erfarenheterna av hela den nazistiska terrorapparaten, med den effektiva säkerhetstjänsten, hålkortsmaskinerna som sorterade de oönskade i hel-, halv- och kvartsjudar och själva det enorma utrotningsmaskineriet, i sig omöjligt utan det moderna.  

1951 var övervakningssamhället ändå fortfarande alldeles i början av sin potential, även om det var lätt för tänkare som Orwell och Jünger att dra ut linjerna. Var de slutar börjar vi få en vag uppfattning om i dag.

”Varje rationalism leder med logisk nödvändighet till mekanisering och varje mekanisering till tortyr”, skriver Jünger. Det är vad som sker i ”de nihilistiska processernas centra”, där människan befinner sig inne i en maskin som vill förgöra henne. 

Hoppet som ändå finns består i att människan ställer sin fria vilja mot maskinens mordiska logik, och sträcker ut sin hand till sin nästa. Att hon blir en skogsvandrare, redo att på de vis hon kan göra motstånd.

I dag lever vi i en tid där moderniteten avlösts av något annat, där de raka linjerna blivit allt spretigare och svåra att följa. Samtidigt som maskinen fortfarande i högsta grad arbetar enligt samma nihilistiska program som förr, har den raka propagandan ersatts med mångtydig pr, de enkla sanningarna och de stora lögnerna mer och mer ersatts av myriader halvsanningar och försåtliga små lögner. 

”Krig är fred” skrek affischerna från husväggarna i 1984 mot Winston Smith när han släpade sig till arbetet i Sanningsministeriet. Dagens krig är bara kanske krig, eller möjligen ett slags fred. Eller vapenstillestånd, fast med tusentals döda. Invasioner sker, men ändå inte. Antifascism och själva slagordet ¡No pasaran! har kapats av en makthungrig stormakt som ett sätt att få sympatier för sina inbrytningar i grannländerna. Motståndsrörelser kanske eller kanske inte har ärligt uppsåt, makthavarna bryr sig inte ens om när de beslås med lögn – förvirring är själva syftet, att vi ska acceptera att sanning blandas med lögner och inte längre varken våga eller ens kunna lita på någon.

”Öknen växer, ve den som har öknar inom sig!” Så låter Friedrich Nietzsche sin Zarathustra utbrista. Ernst Jünger har flera gånger återkommit till just det citatet av läromästaren och till öknen som metafor.

I det tilltagande kaos som råder i dag, i den ständigt vidgande öknen, behöver vi Skogsvandraren som motkraft, kanske mer än någonsin.

Tidigare publicerad i Arbetaren.