Recension: När sanningen inte ska fram

Konspiration Olof Palme
Gunnar Wall

Semic, 2015

Privatspan är något av journalistikens Bermudatriangel. Få kan närma sig området och komma ut med sina sinnen i behåll. En del var naturligtvis galna redan när de grävde ned sig i gåtan om Palmemordet, andra blir det. Och om inte galna, så drabbas de i alla fall av allt högre grad av tunnelseende och inte sällan lätta drag av fanatism.

Bland de sundare inom privatspanarfältet är polisprofessorn Leif GW Persson och journalisten Gunnar Wall. Som av en händelse ligger deras respektive bild av hur mordet på Olof Palme den 28 februari 1986 gick till ganska nära varandra. Båda avfärdar alla teorier om att Christer Pettersson skulle varit inblandad, båda dömer ut spaningsledaren Hans Holmérs insats och båda har lanserat versioner av teorin om att Palme föll offer för en konspiration där element inom svensk säkerhetstjänst på något vis var inblandade.

Leif GW Perssons roman Faller fritt som i en dröm ger ett slags möjligt skönlitterärt svar på vem som låg bakom mordet, men har den egenheten att i stället för att ta ut svängarna som man kan göra i en roman landa i en gärningsman som GW själv uppfann i boken Grisfesten, som kom flera år före mordet.

Samtidigt finns här en monolog från romanens kanske intressantaste (och mest uppenbart uppdiktade) gestalt, vars budskap enklast kan sammanfattas i Jack Nicholsons klassiska filmreplik från På heder och samvete: ”You can’t handle the truth!”. Det svenska samhället skulle inte mäkta med att en konspiration låg bakom mordet på statsministern. Däremot mäktar det svenska samhället med att en småtjyv och missbrukare på grund av allmän svensk naivitet får tillfälle att skjuta bort en stor bit av statsministerns ryggrad på öppen gata.

Olof Palme omfattades som internationell statsman, med fingrarna i ett antal känsliga och i strikt mening delvis olagliga operationer – de hemliga bidragen till ANC inte minst – naturligtvis inte av någon ”svensk naivitet”. Exakt hur den politiska gärning som skaffade Palme fiender från Pretoria till Santiago och Washington kan kopplas till mordet får vi möjligen aldrig reda på, men det är den som tror att de är orelaterade som är naiv.

Gunnar Walls nya bok följer upp ett par tidigare som mer ingående tar upp alla de detaljer som ofta gör denna genre så mördande tråkig. Här kan han i stället koncentrera sig på kärnan: åtalet mot Christer Pettersson föregicks av att nyckelvittnen övertalades med ganska stora ansträngningar att dra sig till minnes att de sett Pettersson under mordkvällen, medan vittnesmål och tips som skulle kunna leda i riktning mot en planerad operation ofta lämnades obehandlade eller följdes upp dåligt.

Gunnar Wall är av åsikten att Olof Palme skuggades och mördades i en skickligt genomförd operation där celler inom Stay behind-nätverket, en paramilitär organisation kopplad till Nato, till den militära underrättelsetjänsten och till näringslivet, spelade en nyckelroll. Det lyckas han av förklarliga skäl inte leda i bevis, däremot visar han övertygande att utredarna heller aldrig varit speciellt angelägna om att gå till botten med den teorin.

Inte lika angelägna som att få gamla ovänner till Christer Pettersson att börja minnas att de kanske kan ha sett busen från Sollentuna som är skyldig dem pengar utanför en biograf på mordkvällen. Med en belöning på 50 miljoner i potten.

Den stora behållningen med Gunnar Walls bok är, förutom nya vittnen som bekräftar observationer av män med walkie-talkies kring mordplatsen, bakgrundshistorik kring saker som mordet på Dag Hammarskjöld, Pinochet-agenten och lönnmördaren Michael Townley, Stay behind-nätverket Gladios underminering av det italienska samhället på 1970-talet och relationerna mellan Svenska turistföreningen och den militära underrättelsetjänsten på 1960-talet.

Däremot borde författaren ha strukit ett långt kapitel om Eva Rausing, framliden hustru till den svenske miljardären Hans Kristian Rausing. Det enda det ger är en kvällstidningsartad inblick i ett stenrikt missbrukarpars sorgliga liv, samt aningen om något slags insinuation om att Rausings möjligen haft något med Palmemordet att göra. Synd på en annars mycket underhållande bok.

Tidigare publicerad i Arbetaren 10 oktober 2015

Laibach – med speglar mot makten

Det slovenska bandet Laibach har i 35 år arbetat målmedvetet med metapolitisk maktkritik. Det senaste albumet visar dem i bättre form än på decennier. Daniel Wiklander laddar för vårens Sverigespelningar.

Laibach är bannlysta i Ryssland – bokstavligen om man ska tro bandets egen Facebooksida. 

Enligt den var Laibach på gång för konserter i Moskva och St Petersburg om ett par veckor, men den tilltänkte konsertbokaren avråddes från att ta dit bandet på grund av befarade protester från ortodoxa kristna. 

I höstas förklarade det ”ryska kristna mänskliga rättighetscentret” att Laibach är ”uttalat satanistiska”, vilket skulle vara uppenbart för alla som hörde deras låt ”Symphony For the Devil”.

Det handlar naturligtvis om Laibachs tolkning av Rolling Stones Sympathy for the Devil, en knappt 30 år gammal inspelning som antagligen mest kändes bekväm att nämna i sammanhanget. Det var på den tiden bandet ägnade sig åt att med hjälp av väldigt annorlunda covers på kända poplåtar säga något eget om populärkultur, om totalitär politik och om konst. 

När Laibach bildades i den slovenska gruvstaden Trbovlje 1980 hade Jugoslaviens starke man Josip Broz Tito inte varit död länge, men redan kunde tecken på splittring synas mellan de olika delrepublikerna. Laibach anlade en konstnärlig bredsida mot diktaturen med gatukonst, måleri, musik, videokonst och installationer, och uttrycket man valde var att hålla upp en spegel mot det auktoritära systemet i en egen variant av den teknik för att orsaka förvirring och att vända på begrepp som inom politisk teori kallas metapolitik. 

Laibach kombinerade i sin estetik element från den nazism som partisanerna befriade landet från under andra världskriget, med den socialistiska diktaturens egna attribut. Man uppkallade sig efter de tyska ockupanternas namn på den slovenska huvudstaden Ljubljana – och tog samtidigt avstånd från fascism. Man lånade den ryske konstnären Kasimir Malevitjs svarta kors som sin symbol på bland annat armbindlar och gjorde ambivalensen till en konstform i sig. De förvirrade men mycket irriterade jugoslaviska myndigheterna förbjöd bandet att kalla sig Laibach och hindrade dem från att framträda. 

Musiken vid denna tid var egensinnig och mörk i den stil som just börjat kallas industri, och den passade Laibachs syften perfekt. Om själva konceptet laborerade med dubbeltydighet och lager under lager hade den råa musiken vid den här tiden ett eget och äkta uttryck. Det skulle dock komma att ändras. 

1986 släpptes albumet Opus Dei på brittiska Mute Records, och där etablerades den stil som gjort Laibach kända och ökända.

Bombastiska och militaristiska covers på från början menlösa poplåtar, vars klyschiga texter om gemenskap på aggressivt fram­gläfst tyska fick en helt ny mening. På omslaget sångaren Milan Fras stirrande blick, bara överkropp och koppel. En svastika gjord av yxor på innerkonvolutet – i själva verket en reproduktion av ett collage skapat av den antinazistiske tyske konstnären John Heartfield, som med knapp nöd undkom SS och levde i landsflykt under Hitlers tid vid makten. Winston Churchills ”Never surrender”-tal som avslutning på albumet. 

Ett Västeuropa som stod lika handfallet inför utmaningen att tolka bandets uttryck som Jugoslaviens myndigheter. 

Var de fascister? Vad menade de egentligen? I USA nekades Laibach 1987 å andra sidan inträde som misstänkta kommunister.

Samtidigt tilläts de framträda i Slovenien för första gången på flera år.

Opus Dei är på många vis en postmodern milstolpe i sin kommentar om arenarockens estetiska kopplingar till den tyska 30-talsnazismens minutiöst ljussatta och regisserade massmöten i idrottshallar. Samtidigt gjorde den Laibach själva till stjärnor, och spred namnet på det konstkollektiv där de ingick, Neue Slowenische Kunst, NSK, över världen. 

Hade Laibach gjort halt och tänkt nytt efter Opus Dei hade de kanske kunnat undvika en lång kreativ nedgång. Men faktum är att det skulle komma flera album till med covers på poplåtar. Man tog sig bland annat an hela The Beatles Let it Be på numer förutsägbart manér, och på NATO några år senare är det gamla pophits med krigstema som avhandlas – från Edwin Starrs ”War” till Europes ”The Final Countdown”. 

Naturligtvis refererar detta framför allt inbördeskriget på Balkan, men utan den udd som Laibach haft under diktaturen på 80-talet. Resten av decenniet ägnades bland annat åt att etablera NSK som en virtuell stat med egna pass, och åt att utforska teman som religion och kapitalism – men utan att beröra. 

På 00-talet experimenterade Laibach med olika uttryck – den musikaliskt förvisso tryggt gubbsyntiga, men politiskt hårdslående WAT, och Volk som består av nytolkningar av nationalsånger – passande nog med får på omslaget. Man tog sig an Bach och Wagner, med varierande resultat. En turné med det gamla Opus Dei-materialet väckte farhågan att gruppen på allvar skulle degenerera till ett industrisyntens Status Quo.

Så slog Laibach plötsligt till förra året med ett lika lättillgängligt som kraftfullt nytt album – Spectre. Här stämmer plötsligt allt som det inte gjort sedan Opus Dei 28 år tidigare. Men denna gång är det inte dubbeltydiga tolkningar av Queenlåtar utan eget material med samma styrka. Sångerskan Mina Špiler gör mer än kompletterar Milan Fras – hon tar över och gör albumet till sitt. Hennes dominans på scen är lika överväldigande.

På Spectre sjunger Laibach om ett Europa som faller samman, om nya vägar att bedriva politik och om massorna på gatorna som förgäves kräver att bli hörda:

In the absence of war

We are questioning peace

In the absence of god

We all pray to police

I låten ”No History” sammanfattar man på ett par rader principen för sitt eget 35-åriga projekt:

Use the language of misunderstanding

Disguise it

Och har därmed på sätt och vis avslöjat sig för hela världen, samtidigt som raderna också kan ses som en beskrivning av den virtuella politik och den propaganda som så skickligt används av samma krafter som vill hindra Laibach att uppträda i Ryssland. 

För beskyllningarna om ”satanism” från ryska ortodoxa är naturligtvis bara ett löjligt svepskäl. Det är inte svårt att inse vad som egentligen gjort att Laibach inte är välkomna. Turnéaffischen i gult och blått med eldsflammor, hotfulla rökmoln och giljotiner lär knappast få en rysk publik – och ryska makthavare – att associera till annat än Maidanrevolten i Kiev för ett år sedan. 

Och kanske är det just på grund av det krig som rasar i Europas östra hörn och auktoritära rörelsers växande styrka i vår del av världen, som det äntligen stämmer för det medelålders gänget från Trbovlje igen. Laibach har alltid hämtat sin energi ur kraftfältet kring totalitära idéer och strävan att vända maktens egna vapen emot den. 

I mitten av mars står Laibach på scen i Malmö och Stockholm. Allt filmat material hittills från turnén pekar på en enastående konsertupplevelse. Under våren släpps också Spectremix – ett album med remixer från Spectre.

Tidigare publicerad i Arbetaren 1 februari 2015

Fascismen bortom mytbildningen

Tala om kultur i stället för ras, utmåla minoritetskulturer som skadliga för sammanhållningen i samhället och skylla arbetslösheten på invandringen. Receptet för fascismens återkomst lades för över tre decennier sedan. Henrik Arnstads nya bok Älskade fascism är både intressant och medryckande, men Arnstads maning till samling mot fascismen över hela höger-vänsterskalan har bara bäring i tider utan skarpa motsättningar i samhället.

Europa låg fortfarande i ruiner efter andra världskriget när fasciströrelsen tog sina stapplande steg mot comeback. 1951 hölls ett möte i Malmö med syfte att plocka ihop spillrorna och på sikt återupprätta fascismen. Värd var Per Engdahl, redan då en veteran och central gestalt inom den svenska fasciströrelsen.

Redan vid tiden för Malmömötet hade Engdahl klart för sig att rörelsen måste tänka nytt. Rasbegreppet var för belastat och behövde bytas ut. Kultur blev det nya kodordet.

62 år senare har den nutida svenska utlöparen av Engdahls initiativ för en ny fascism nått framgångar som 1930- och 40-talens djupt splittrade svenska rörelse bara kunnat drömma om. Då samlade man många aktivister, och med Tysklands framgångar i kriget kände de säkert framtidstro – men några vidare valframgångar fick inget av partierna innan den svenska demokratin gjorde en paus under kriget. Och när krigsåren var till ända 1945 var det också definitivt över för den blågula fascismen. För den gången.

Per Engdahls initiativ från 1951 utvecklades och förfinades av den franska intellektuella rörelse som kallats den nya högern, och som lät sig inspireras av 68-rörelsen och i synnerhet av den italienske marxisten Antonio Gramscis teorier om hegemoni och hur man bryter den. Den nya högerns chefsideolog Alain de Benoist hade inga höga tankar om det franska högerradikala partiet Front National när det grundades 1972, men partiet visade sig mycket skickligt på att anamma den nya strategin och det nya språkbruket.

I april 1979 formulerade Per Engdahl i Nysvenska rörelsens tidning Vägen framåt sin strategi för framtidens svenska fasciströrelse, och idéerna från Malmö 1951 och från den franska nya högern gick igen. Senare samma år bildade gamla nazister och yngre aktivister kampanjorganisationen Bevara Sverige Svenskt, som arbetade efter Engdahls strategi och som fick ett enormt genomslag där namnet i förkortning parkerade sig i folks medvetande. Inte minst i form av klistermärken och ymnigt förekommande skolgårdsklotter: ”BSS”. Som metapolitisk aktivism i den nya högerns anda var det föredömligt.

Efter ett tidigare misslyckat försök startade så 1988 ett fungerande parti ur BSS – Sverigedemokraterna. De hämtade sin första partiordförande från det nationalsocialistiska NRP och värvade sina gatuaktivister bland högerradikala skinheads. 22 år senare tog de plats i riksdagen.

Strategin känns fortfarande väl igen från Engdahl och BSS: Tala om kultur i stället för ras, utmåla minoritetskulturer som skadliga för sammanhållningen i samhället, skyll arbetslösheten på invandringen, och odla myten om att det finns saker man ”inte får säga i det här landet”. Särskilt om invandring.

Det är ett viktigt faktum att orienteringen bort från den öppna rasideologin och de övertydliga influenserna från tysk nazism inte är något som en ny generation utvecklat som en uppgörelse med gamla Tredje riket-nostalgiker – även om den motsättningen naturligtvis funnits – utan alltså kommer direkt från gammelfascisten Per Engdahl.

Härigenom har också Henrik Arnstad stöd när han i sin nya bok Älskade fascism argumenterar för att Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti. Han gör det stick i stäv med den etablerade statsvetenskapliga synen på hur fascism ska definieras, och utan att riktigt övertyga av egen kraft. Arnstad tar fasta på partiets rötter och dess mål, snarare än på om de syftar till att avskaffa den parlamentariska demokratin eller verkar för ett korporativistiskt ekonomiskt system. Sådant är inte definierande för fascismen, menar Arnstad. Fascister är egentligen ganska ointresserade av nationalekonomi. I stället är det nationalismen som är det grundläggande, eller med den flitigt citerade fascismforskaren Roger Griffins ord: ”en folklig ultranationalism inriktad på nationens återfödelse”. Det borgerligt demokratiska systemet behöver inte ersättas med en duce som håller flammande tal till nationen från sin balkong i fackelsken, däremot drar även dagens fascister utifrån sin radikala nationalism upp tydliga gränser för vilka som ska få rätt till inflytande i deras samhälle, och bekämpar ”splittrande” fenomen som klasspolitik och feminism.

Älskade fascism är fängslande läsning. Henrik Arnstad har lyckats skriva en bok som inte bara är intressant utan även medryckande på ett vis som gör det svårt att släppa den ifrån sig. En populärvetenskaplig pageturner som lyckas tillföra något nytt på ett – särskilt om vi räknar all litteratur om nazityskland – fullkomligt söndertjatat område.

Här beskrivs en rad av mellankrigstidens viktigaste fasciströrelser, och några ingrodda myter avlivas.

Fascismen har fått ett oförtjänt rykte som helt enkelt en militant yttring av en allmänt reaktionär strävan tillbaka till äldre tider, till ett samhälle innan ”syndafallet” ur radikalkonservativ synvinkel, det vill säga franska revolutionen 1789.

Men fjärran från att helt enkelt vara sentida avläggare till de reaktionära upprorsmännen i Vendée som reste sig mot den franska republiken 1793, stod mellankrigstidens fascister för en alternativ modernitet, menar Henrik Arnstad.

Fascister och monarkister hade en gemensam fiende i de liberala republiker som bildades i Europa efter första världskriget, men fascisternas relation till den konservativa högern var komplex och skiftande. Fascisterna ville inte ha tillbaka monarkin där den fallit, och var – i alla fall så länge de var militanta massrörelser utan formell politisk makt – radikala motståndare till borgerligheten. Det var också, i alla de länder där demokratin under dessa år gick under, för det mesta den konservativa högern som drog det längsta strået, i kraft av den uppbackning den åtnjöt från etablissemanget. Inte sällan med brutala utrensningar av de fascistiska konkurrenterna som följd.

Inbördeskrigets Spanien är ett exempel på detta. Falangisterna, Spaniens fascister, slöt upp på den konservative generalen Francos sida i kampen mot den demokratiska republiken. Falangistledaren José Antonio Primo de Rivera avrättades av republikanerna, och efter Francos seger upphöjdes han postumt till nationalhelgon och lades till vila i Valle de los caídos, det jättemaosoleum Franco lät slavarbetare från den förlorande sidan bygga utanför Madrid. Falangiströrelsen däremot, som varit en nödvändig bundsförvant under inbördeskriget, utmanövererades totalt efter kriget och kuvades slutligen med våld. Francisco Franco var inte det minsta intresserad av konkurrens från fascister i sin ultrakonservativa diktatur. Falangisterna ville uppvärdera den spanske arbetaren och vinna över honom från socialismen. Franco å sin sida var enligt Arnstad beredd att utplåna varenda industriarbetare i landet om det var vad kampen för kyrka och fosterland krävde.

En grundläggande skillnad mellan konservatism och fascism, skriver Arnstad, är synen på folket. Medan de konservativa helst ville att folket skulle lyda överheten, dö i dess olika krig och i övrigt sköta sig själva, så väntade sig fascisterna förutom lydnad ett aktivt och entusiastiskt deltagande i byggandet av ett nytt samhälle befolkat av en ny sorts människa. Fascisterna byggde ungdomsorganisationer, kvinnoorganisationer och så vidare för att engagera och inkludera breda lager i formandet av det nya samhället. Detta gjorde dem också på ett annat vis till konkurrenter med andra modernistiska rörelser, som socialdemokratin, vilket är en viktig pusselbit för att förstå ideologins lockelse i de länder där den blev en massrörelse.

Basen för fascistiska rörelsers verksamhet har alltid varit organiserat och brutalt våld mot socialister. I de fall man varit framgångsrik på detta område, och i de fall det borgerliga etablissemanget bedömt den osäkerhetsfaktor som en stor och segerrik fascistisk gaturörelse utgör som något att föredra framför en stor och segerrik militant arbetarrörelse, så har den fascistiska rörelsen kunnat inkassera även formellt politiskt inflytande. Inom den marxistiska historiska traditionen har man därför gärna velat framhålla fascismens funktion med facit i hand, som helt enkelt borgarklassens skyddskår i tider av social oro då kapitalismen utmanats av en militant arbetarrörelse. Den tolkningen är inte felaktig, men knappast uttömmande, och det är långt ifrån alltid så fascister själva har sett på saken när de gått ut i strid mot ”de röda”. Marxister har setts som splittrare av nationen, medan fascister strävat efter klassfred. Nationalismen har varit den grundläggande drivkraften. Men även det borgerliga etablissemanget med dess materialism och utsugning av arbetarna – en källa till klassmotsättningar – har setts som fienden.

När väl en fascistisk rörelse svingat sig till maktens höjder, i kraft av just sin duglighet som borgarklassens skyddskår, så måste dock kvarvarande idéer om en fascistisk revolution mot samma borgarklass rensas bort ur leden. En sådan omvandling från kamporganisation till salongsfähigt regeringsparti är inte sällan blodig, vilket utrensningarna inom det nationalsocialistiska partiet i Tyskland 1934 är ett välkänt exempel på. Henrik Arnstad påpekar också att Adolf Hitler sällan var intresserad av att samarbeta med radikala fascister i de länder som stödde Tyskland, utan föredrog auktoritära konservativa ledare av Francos typ – något som bland annat den ultraradikala rumänska fasciströrelsen bittert skulle erfara.

Alltför ofta har historiker bara brytt sig om de fascistiska rörelser som förmått att för längre eller kortare tid skapa en totalitär stat – likt Mussolinis Italien eller Hitlertyskland. Flera andra europeiska rörelser fick stora framgångar utan att nå ända fram, och den verkliga styrkan med Arnstads bok är att han synliggör att även dessa rörelser självfallet haft enorm betydelse för det politiska livet i respektive land. När en militant organisation som den finska Lapporörelsen är så inflytelserik att den har informellt stöd av landets styrande och kan misshandla och mörda socialister som den vill och komma undan med det, försvinner inte påverkan den gör på ett samhälle bara för att rörelsen förbjuds.

På samma vis finns inte en chans att en så stark fascistisk rörelse som den franska på 1930-talet helt dör ut när den inte lyckas erövra makten. Naturligtvis innebar Tysklands ockupation att nazism blev något fult i Frankrike, men de underliggande strömningarna i samhället kan inte vare sig amerikanska landstigningstrupper, kult kring La résistance, eller förräderirättegångar råda bot på.

Under Algeriets befrielsekamp 15 år efter andra världskrigets slut bubblade högerradikalismen fram igen på allvar. Kriget fördes smutsigt och bittert från kolonialmakten med tortyr och övergrepp. 17 oktober 1961 kom kriget för en dag till Paris, då 200 algerier dödades när polisen öppnade eld mot en fredlig demonstration och dumpade skadade i Seine. Efter att Algeriet fått sin självständighet smidde förbittrade officerare i den underjordiska organisationen OAS planer på att mörda president de Gaulle och göra statskupp. Tio år efter förlusten av den nordafrikanska provinsen bildade en före detta främlingslegionär och torterare från Algerietkriget sitt eget högerradikala parti. Hans namn var Jean-Marie Le Pen, och i dag är Front National, som numera helt tagit till sig den moderna välputsade stilen, sedan över 20 år tillbaka en kraft att räkna med i fransk politik.

Det är i resonemanget om ideologiska strömningars långsiktiga påverkan på ett samhälle som vi hittar ledtrådar till hur vi ska tolka dagens svenska politiska utveckling. Det är möjligt att Sverigedemokraterna, om de klarar av att rekrytera tillräckligt med kompetenta kandidater som förmår följa partilinjen, parkerar sig på 10 procent av rösterna för lång tid framöver. Även om deras direkta politiska inflytande skulle vara begränsat, innebär det en stadigvarande högerradikal influens i det svenska samhället. Vi ser redan hur 1990-talets och det tidiga 2000-talets nationalsocialistiska rörelse mognat och nu konsoliderar sig i Svenskarnas parti – som också numera sent omsider anammat lärdomarna från Per Engdahl och friserat sitt språkbruk och dumpat uniformerna. Detta hade antagligen varit omöjligt utan Sverige­demokraternas framgångar.

Henrik Arnstad talar om att vi kan vara på väg in i ”fascismens århundrade” och manar till samling mot fascismen över hela höger-vänsterskalan. Ultranationalismen utövar en lockelse på många européer, menar han.

En högst befogad fråga är: varför dra gränsen just mellan fascister i Arnstads definition och alla andra? Det är naturligtvis ett faktum att fascistiska partier mycket sällan får något inflytande utan stöd från det borgerliga etablissemanget, så om samma etablissemang vägrar ha med dem att göra är det ganska kört för dem. Men att vädja till etablerade partiers anständighet låter sig bara göras i tider utan några skarpa motsättningar i samhället. Det kostar mycket lite för Fredrik Reinfeldt att hålla Sverigedemokraterna på armlängds avstånd, exempelvis. Det finns ingen militant arbetarrörelse att slå ned, och SD har för den delen inte ens en militant gaturörelse att göra det med. Deras radikala anhängare består som bekant främst av människor som spenderar en stor del av sin vakna tid med att uttrycka åsikter på internet.

En annan invändning är att västvärldens liberala demokratier är ganska bra på att ta hand om sig själva i dag. Det ska mycket till innan borgarklassen i Europa vänder sig till en militant fasciströrelse för beskydd, man har redan internaliserat många av de sidor av fascismen man haft nytta av under tidigare epoker. Det är inte på grund av fascistiskt inflytande vi i dag ser en utveckling mot militariserad polis, effektivare övervakning, inskränkningar i strejkrätten och interneringsläger för papperslösa – det sköter Arnstads demokrater själva, samtidigt som de upprätthåller en långtgående legitimitet genom att inte i onödan rucka på yttrandefriheten och föreningsrätten.

Det är självfallet högst befogat att vara orolig för utvecklingen i länder som Grekland och Ungern, där gatubaserade fasciströrelser har stort och växande inflytande. Men för Europa i stort kommer det allvarligaste hotet i dag från de etablerade institutionerna, som gång på gång visat hur lite de bryr sig om demokratin när det finns banker som behöver uppbackning. En batong i ansiktet gör samma skada även om det är en representant för en liberal demokratisk stat som svingar den.

Tidigare publicerad i Arbetaren 18 april 2013

Vandring bort från tvånget – om Ernst Jüngers Skogsvandringen

August Landmesser vägrade göra Hitlerhälsning vid sjösättningen av skolfartyget Horst Wessel.  Foto: Wikimedia Commons

August Landmesser vägrade göra Hitlerhälsning vid sjösättningen av skolfartyget Horst Wessel.
Foto: Wikimedia Commons


När Ingvar Kamprads förflutna som fascist avslöjades för världen för några år sedan ifrågasattes han från flera håll. I USA talade affärskontakter om att bryta med Ikea. 

Men när det blåste som värst kring möbelmogulen kom hans lojala anställda till sin ledares undsättning. Om detta har Kamprad berättat inlevelsefullt i en tv-intervju. Tårarna rann nedför Ingvar Kamprads kinder när han återgav hur 398 av 400 anställda i Älmhult skrivit under ett brev där man uttrycker sitt stöd och förtroende för högste chefen.

Det första tittaren frågar sig är ”hur gick det egentligen med de två som inte skrev under?” Det andra är – skrev inte Ernst Jünger för länge sedan om just detta i Der Waldgang?

Om de båda Ikea-anställda som vägrade skriva under lojalitetsförklaringen fick utstå repressalier är inte känt. Inte heller är det egentligen utrett om de verkligen existerat. Dessa sentida efterföljare till August Landmesser, varvsarbetaren som blev odödlig genom att stå med korslagda armar vid sjösättningen av fartyget Horst Wessel 1942 i stället för att höja högerarmen som alla andra på kajen i Hamburg, fyllde nämligen en viktig funktion i Ingvar Kamprads historieberättande även som symboler. 

Det är, skriver Ernst Jünger, nödvändigt för en diktatur att ha en liten opposition att kunna peka på. Inte ens de folkomröstningar som är rena skådespel kan resultera i 100 procent ja-röster. Dels skulle det inte se trovärdigt ut, dels behövs den avvikande minoriteten för att den förkrossande majoriteten ska kunna relateras till något – och för att de som utgör majoriteten ska kunna förhålla sig själva och sitt ställningstagande, vare sig det gjordes av rädsla, konformism eller rentav ärlig övertygelse, till något.

I boken Der Waldgang, Skogsvandringen, från 1951, nu för första gången på svenska, utvecklar Ernst Jünger några av tankegångarna från romanen På marmorklipporna, en tydligt antinazistisk hyllning av motstånd som av outgrundlig anledning lyckades bli utgiven i Tyskland 1939, och essän ”Över linjen”, som han skrev till Martin Heideggers 60-årsdag 1949.

Då hade Jüngers publiceringsförbud precis hävts av ockupationsmyndigheterna, som vid krigsslutet 1945 ansåg att hans skrivande – trots att han uppenbarligen inte ägnat sig åt entusiastiskt medlöperi – ändå kunde utgöra en fara för ockupationsmakten. Fortfarande två år senare ser han det som nödvändigt att uttrycka sig på en hög abstraktionsnivå, att inte nämna världen runt omkring med namn. 

Det har också bidragit till att ge Der Waldgang mycket av dess tidlösa kvaliteter. Naturligtvis är diktaturen med sina påbjudna folkomröstningar Östtyskland, naturligtvis är de människor som nyss kunde dödas för att de uttryckt en avvikande åsikt, och nu i stället ställs till svars för att de opponerat sig för lite, tyskarna på ömse sidor om gränsen mellan de båda nybildade republikerna.

Samtidigt rör sig den gestalt, skogsvandraren, som Jünger introducerar, på en möjlig väg bort från samtidens olika typer av tvång på den enskilde, i alla tider och världar. Hen är inte knuten till det tidiga 1950-talets specifika förutsättningar, utan talar till såväl de som hade kunnat tvinga historien att ta ett annat förlopp 20 år tidigare som till oss som läser Jünger i dag.

Skogsvandraren är ett ideal för att behålla fattningen när världen omkring rasar samman, eller fryser till is. Det utgår från individen, men som Jünger påpekar tidigt i texten är det inte tal om en utvald elit – även om skogs­vandrarnas antal alltid kommer att vara litet – utan det är en potential som kan väckas i alla män­niskor. 

En och en tar skogsvandrarna ansvar för sig själva. De är de människor som bestämt sig för att säga NEJ när alla andra säger JA. Som står fast vid sina värderingar, som vägrar resa med Titanic mot undergången – Jüngers metafor för det han ser som modernismens destruktiva galenskap. De som i stället står fast rotade i jorden, som träden i skogen.

Även om skogsvandrarna alltid kommer att vara ett fåtal, och kanske inte ens är medvetna om varandras existens, kan de influera mångfalt fler med sitt exempel. Dels naturligtvis ­i en konkret motståndssituation, med sabotageaktioner, och dels genom att sprida propaganda, om så bara en ensam bokstav sprejad på stadens husväggar – W för Waldgang, föreslår Jünger.

Men detta tillhör de kanske alltför konkreta bitarna i Der Waldgang. Som intressantast är Jünger när han frångår det allra tydligaste.

Det handlar om en hållning till tillvaron där skogsvandraren lever i det moderna samhället men inte förlitar sig på att samhällsfunktionerna kommer att vara tillräckliga för att garantera vare sig frihet eller tryggheten i det egna hemmet när de står under hot. 

Detta, säger Jünger, är bara en illusion, en synvilla. 

Hemmets trygghet garanteras i själva verket ytterst av fadern som, flankerad av sina söner, möter angriparen på tröskeln med yxa i hand. Så var det i det gamla Island, och där hade också de utrensningar som så enkelt kunde genomföras i miljonstaden Berlin 1933 varit omöjliga, menar Jünger. 

Det är denna mentalitet som skogsvandraren förkroppsligar i det ögonblick saker ställs på sin spets – detta som är själva innebörden i ¡No pasaran!, de spanska socialisternas slagord under inbördeskriget, och de brittiska antifascisternas vid slaget om Cable Street. Eller i den fullkomligt uppslukande hängivenhet med vilken Runebergs klent begåvade men desto plikttrognare soldatrekryt Sven Dufva utförde general Sandels order: Släpp ingen djävul över bron!

Men även den som aldrig i sitt liv behöver ställa sig där på tröskeln kan kultivera samma hållning till makten och till omvärlden. Kan välja att tillhöra skogen i stället för det framrusande fartyget. 

Ernst Jünger inskärper att det inte går an för den som har lyxen att kunna det, att helt enkelt välja att vara världsfrånvänd, medan miljoner lider på grund av en orättfärdig makts förbrytelser. På så vis kan man möjligen utveckla sina yogafärdigheter, skriver han, kanske med udden riktad mot en av sina samtida, italienaren Julius Evola som tog en betydligt mörkare politisk väg än den Jünger valde från och med 1930-talets mitt, och som parallellt med att utveckla sin radikalkonservativa ideologi och sina drömmar om en traditionernas revansch på den moderna världen, förkovrade sig i just österländska meditationstekniker. 

Som litterärt verk är Der Waldgang tämligen unik i sitt slag, men de koncept Jünger arbetade med var han inte ensam om. Bara två år före utgivningen kom en annan milstolpe i 1900-talets europeiska litteratur – George Orwells 1984

Till stilen skiljer sig böckerna åt enormt, men det finns likheter i tankegångarna. Fler än Jünger vill kännas vid när han alltför lättvindigt – och troligen delvis av ideologiska skäl – avfärdar 1984 som i och för sig läsvärd, men…

För ideologiskt var det naturligtvis en avgrund mellan den aristokratiskt konservative Jünger och socialisten Orwell. Samtidigt finns beröringspunkter mellan deras biografier. Den ene officer i den kejserliga tyska armén, den andre polis i den brittiska kolonialmakten, båda frivilliga i varsitt krig, båda revolutionärer – om än med radikalt skilda mål. Och båda bittra fiender till såväl den liberala borgerligheten som till det samhälle Stalin skapat i östra Europa.

Medan Ernst Jünger talar om skogsvandraren som han tidigare talat om arbetaren och om den okände soldaten – som en gestalt, ett ideal – så är Orwells antihjälte Winston Smith på många vis skogsvandraren i praktiken. Han försöker så gott han kan göra sitt privata uppror mot det helt absurt totalitära systemet. Han misslyckas, eftersom det passar Orwells ärende i 1984, men med sina valhänta försök till motstånd har han skrivit in sig i litteraturhistorien. 

Även Jünger beskriver det totalitära samhället där polisen övervakar medborgarna, och där varje medborgare blir sin egen polis, tudelad av staten i ”en skyldig och en annan som anklagar sig själv”.

I 1984 har diktaturen skapat sin egen ”underjordiska motståndsrörelse” för att fånga upp dissidenter som Winston Smith och hans älskade Julia. Frågan är om ens statsfienden nummer ett, Emmanuel Goldstein, faktiskt existerar – eller om han är skapad för att utgöra just den sorts fiende som diktaturer så väl behöver för att hålla medborgarna i schack och för att fokusera deras rädsla och hat på något annat än den egna förtryckaren.

I Orwells roman, lika mycket en enormt skarp satir över det moderna samhället i väst och vad det riskerar att bli som en hatskrift mot den stalinism som så många av hans samtida vänsterintellektuella i Storbritannien sympatiserade med, står det lilla hopp som ändå finns till arbetarklassen, till prolerna. Den slutsatsen drar av lätt insedda skäl inte Jünger, som däremot skriver om makthavarnas stora skräck – att de vargar som döljer sig i den fårahjord de styr över med hjälp av sina många vakthundar ska påverka de övriga, så att hjorden en dag har blivit en flock som går till gemensamt anfall.

Der Waldgang genomsyras av en uppriktig oro, för att inte säga skräck, för det moderna, och det är inte enbart en betingad reflex hos en ryggmärgsreaktionär – till skillnad från samtida radikalkonservativa författare som Tolkien eller Evola omfamnade Jünger modernismen så sent som vid 1930-talets början. Oaktat att hans bok Der Arbeiter fick NSDAP:s partiorgan Völkischer Beobachter att hinta om att han började komma farligt nära att få en kula i huvudet, är den för de flesta andra läsare än mordiska nazistiska litteraturkritiker en hyllning av en högst totalitär modernitet där människa smälter ihop med maskin och teknologi övertrumfar småborgerlig sentimentalitet. 

Vad som hände sedan är naturligtvis att den mentalitet som kommer till uttryck i den odiskreta varningen till Jünger i Josef Goebbels tidning under halvannat decennium löpte fullständigt amok på den europeiska kontinenten. Jünger hade fått mer än nog 1939, och skrev det så tydligt han kunde – utan att hamna i vägen för den där kulan – i På marmorklipporna. Brödraparet som dragit sig undan världen efter en period som krigare tvingas, främst på grund av ren anständighet, åter dra ut i strid när de nya herrarnas lågsinta brutalitet blir outhärdlig att bevittna. Men de blir inte skogsvandrare, i stället drar de ihop sina vänner för ett avgörande fälttåg som dock går väldigt illa, och tvingas sedan dra i landsflykt. Fienden var för stark och för välorganiserad. Den demoniske skogvaktarens bullrande skratt ekar över hedarna när hans hantlangare krossar upprorsförsöket.

Inte heller det verkliga uppror mot Adolf Hitler som vänner till Jünger försöker sig på en julidag fem år senare lyckas, och ödet för de inblandade blir långt värre än flykt över havet. 

De här erfarenheterna har Jünger bakom sig när han skriver Der Waldgang, och givetvis erfarenheterna av hela den nazistiska terrorapparaten, med den effektiva säkerhetstjänsten, hålkortsmaskinerna som sorterade de oönskade i hel-, halv- och kvartsjudar och själva det enorma utrotningsmaskineriet, i sig omöjligt utan det moderna.  

1951 var övervakningssamhället ändå fortfarande alldeles i början av sin potential, även om det var lätt för tänkare som Orwell och Jünger att dra ut linjerna. Var de slutar börjar vi få en vag uppfattning om i dag.

”Varje rationalism leder med logisk nödvändighet till mekanisering och varje mekanisering till tortyr”, skriver Jünger. Det är vad som sker i ”de nihilistiska processernas centra”, där människan befinner sig inne i en maskin som vill förgöra henne. 

Hoppet som ändå finns består i att människan ställer sin fria vilja mot maskinens mordiska logik, och sträcker ut sin hand till sin nästa. Att hon blir en skogsvandrare, redo att på de vis hon kan göra motstånd.

I dag lever vi i en tid där moderniteten avlösts av något annat, där de raka linjerna blivit allt spretigare och svåra att följa. Samtidigt som maskinen fortfarande i högsta grad arbetar enligt samma nihilistiska program som förr, har den raka propagandan ersatts med mångtydig pr, de enkla sanningarna och de stora lögnerna mer och mer ersatts av myriader halvsanningar och försåtliga små lögner. 

”Krig är fred” skrek affischerna från husväggarna i 1984 mot Winston Smith när han släpade sig till arbetet i Sanningsministeriet. Dagens krig är bara kanske krig, eller möjligen ett slags fred. Eller vapenstillestånd, fast med tusentals döda. Invasioner sker, men ändå inte. Antifascism och själva slagordet ¡No pasaran! har kapats av en makthungrig stormakt som ett sätt att få sympatier för sina inbrytningar i grannländerna. Motståndsrörelser kanske eller kanske inte har ärligt uppsåt, makthavarna bryr sig inte ens om när de beslås med lögn – förvirring är själva syftet, att vi ska acceptera att sanning blandas med lögner och inte längre varken våga eller ens kunna lita på någon.

”Öknen växer, ve den som har öknar inom sig!” Så låter Friedrich Nietzsche sin Zarathustra utbrista. Ernst Jünger har flera gånger återkommit till just det citatet av läromästaren och till öknen som metafor.

I det tilltagande kaos som råder i dag, i den ständigt vidgande öknen, behöver vi Skogsvandraren som motkraft, kanske mer än någonsin.

Tidigare publicerad i Arbetaren.

Makten över innehållet

Streamingtjänsten Spotify har förändrat hur vi lyssnar på musik. Av branschen, det vill säga de stora musikbolagen, välkomnades den svenska tjänsten som frälsningen från olaglig fildelning och andra sätt att gratis ta del av den musik som så många av oss omger oss med i vardagen.

Artisterna har inte sällan varit mer skeptiska, särskilt som de tidiga avtalen bara gav dem smulorna av de intäkter musikbolag och distributör delade upp sinsemellan. Särskilt för dem som haft helt andra och bättre villkor för sålda CD-skivor blev den nya ordningen en stor besvikelse.

I dag är det möjligt att få något mer per spelad låt än de tiondels ören som för några år sedan fick Magnus Uggla att, sedan han upptäckte att Sony är delägare i Spotify, utbrista att han hellre blir ”våldtagen av Pirate Bay än rövknullad av Hasse Breitholtz och Sony Music”.

I veckan har rubrikerna i musikbranschens nyhetsmedier handlat om att den amerikanska megastjärnan Taylor Swift – uppbackad av sitt bolag – dragit tillbaka alla sina låtar från Spotify. I somras skrev hon på Wall Street Journals ledarsida att artister måste sluta ge bort sitt material gratis och att speciellt unga flickor och kvinnor måste inse sitt värde och kräva ersättning.

Reaktionerna har varierat från att sarkastiskt önska Taylor Swift ”lycka till” med den fortsatta karriären, till att oironiskt gratulera henne till gratis­reklamen.

För konsumenterna är Taylor Swifts beslut en påminnelse om villkoren för lagligt musiklyssnande på 10-talet. Nej, det är inget tvång att lyssna via streamingtjänster, det går utmärkt att köpa nedladdad musik eller till och med CD, förutom alla i praktiken tämligen ofarliga olagliga distributionsvägar. Men det är ändå den fålla branschen, från musikbolag till mobiloperatörer, vill få in oss i.

Arbetarens förre kulturredaktör, Fredrik Edin, har myntat begreppet spotifiering för att beskriva den tuktade, avgiftsbelagda kommersiella approprieringen av fildelningens gränslösa värld, där vi tvingas välja mellan att uthärda reklam eller köpa oss fria. Det som är för alternativt och udda även för Spotifys affärsmodell riskerar att bli helt omöjligt att få tag på via tjänsten.

I och med Taylor Swifts avsked till Spotify ser vi något annat: en kommersiell jätteartist, som många användare – 40 miljoner enligt Spotifys eget uttalande om brytningen – gillar blir med ett musklick otillgänglig. Fast de betalat sin månadsavgift eller lidit sig igenom reklamen.

Detta är något nytt och oerhört. Artister och musikbolag har haft bittra tvister tidigare, men att exempelvis Prince och Warner varit i luven på varandra har inte medfört att skivjättens distributionsbolag kommit hem till fansen och beslagtagit deras skivor. Den som, i stället för att köpa eller ladda ned Taylor Swifts musik, betalat in månads­avgiften till Spotify och därmed berikat både hennes skivbolag och de stor­spelare i musikbranschen som har aktie­andelar ­i tjänsten kan känna sig blåst.

En parallell finns hos bokjätten Amazon, som efter att ha upptäckt att ett förlag sålt e-böcker av George Orwell utan rättigheter, raderade 1984 och Djurfarmen för alla användare av e-bokläsaren Kindle. Ilskan lät inte vänta på sig, Amazon sade sig ”se över sina rutiner” – men att det ens är möjligt säger något mycket obehagligt om hur modern mediakonsumtion fungerar tekniskt.

Man behöver inte hänge sig åt avancerad science fiction för att tänka sig en framtid där streamingtjänster och motsvarande är totalt dominerande, yttrandefriheten av någon anledning inskränks rejält, och – poff – så är både icke önskvärd litteratur och tidningar borta från våra läsplattor.

Tidigare publicerad i Arbetaren 10 november 2014