Septisk marknadsföring

Att skapa spinn med ett videoklipp är naturligtvis helt perfekt som alternativ till dyra billboard- och tv-kampanjer. Ibland kan det vara riktigt skoj också, som när Comhem tar ett metagrepp på viral marknadsföring och gör en egen kavalkad som hyllar några av de mest spridda youtubefilmerna.

Radiotjänsts grepp, där människor inbjuds göra egna små överlastade hyllningsfilmer till sig själva, underförstått för att de bidrar till public service genom att betala tv-avgiften, är i sig smått genialiskt. Det blir snyggt, det är välgjort, naturligtvis kan man inte motstå att tanka upp en bild på Oskar Dirlewanger istället för sig själv (Hitler är alldeles för förutsägbart), osv.

Men. Det går inte att komma ifrån att det kvinnan i filmen faktiskt säger passar bättre in i den ironiska formen än Radiotjänst kanske menat.

Jag har inget emot tv-avgiften eller licensfinansierad tv och radio. Tv finansierad med avgifter (vare sig det är public service eller kabel) är bättre än reklamfinansierad tv eftersom de som gör programmen slipper ha en relation till annonsörer. Det är ganska enkelt, och det är anledningen till att BBC gör bättre dokumentärer än TV3 och HBO bättre drama än Fox.

Vad som däremot är otroligt irriterande är att SVT fått för sig att de är oberoende. Det är skitsnack, de står inte i beroende till annonsörer (även om det är en glidande skala så fort det sänds direkt från idrottsevenemang), men har ett avtal med staten som ofta tolkas otroligt ängsligt av etermediabyråkrater som inte ser en fällning i radionämnden som ett kvalitetsbetyg utan som ett personligt nederlag.

Vad är det damen i filmen säger? Hur kan vi lita på att det vi ser på tv är sant? Hur vet vi att våra åsikter är våra egna? Hur kan vi vara säkra på att de svaga rösterna kommer till tals?

Genom att sätta vår tillit till SVT och Sveriges Radio? Skulle inte tro det. Pröva att ha en avvikande åsikt om något ämne riksdagen bestämt är narkotika, till exempel. Och hur kommer för övrigt ”de svaga rösterna” till tals när SVT tar in allt mer personal via bemanningsföretag, och därmed smiter från personalansvaret? Lönerna ska vi inte tala om.

Public service värd namnet skulle fortfarande vara licensfinansierad, men fullständigt frikopplad från staten. Och ta in licenspengarna på annat vis än genom hycklande reklamfilmer.

Mer om , , , , , ,

Annonser

Det bruna filtret

fri_abbey_600

När Atlantis gav ut Lundasociologen Göran Dahls bok Radikalare än Hitler? satte man självklart en av Caspar David Friedrichs mest suggestiva målningar på omslaget. Temat är ett av Friedrichs vanligare, en gotisk klosterruin i granskog, men den nedgående, döende solen insveper landskapet och krucifixet i förgrunden i ett närmast sjukligt ljus, som om det silats genom ett brunt filter. Perfekt för bokens tema om de knäppare avarterna av tysk Blut und Boden-mystik och allmänt biodynamiskt flummeri som var viktiga ingredienser i de strömningar som skulle utmynna i nazismen.

För att symboliken inte skulle undgå ens den genomsnittlige Viasat History-tittaren kände sig omslagsdesignern dessutom nödgad att komplettera med en svastika på vit botten i nedre vänstra hörnet, som en annan Dick Bengtsson. Postmodernare än postmodernism.

Man får väl kanske ändå tacka för den förtydligande solsymbolen, eftersom Friedrichs romantiska artonhundratalsmåleri i sig naturligtvis inte har ett dugg med nazism att göra.

Kopplingarna görs ändå gång på gång när nu Caspar David Friedrich ägnas en utställningNationalmuseum. I Sverige verkar nämligen tysk kultur över huvud taget inte kunna betraktas utom genom det bruna filter som vår fixering vid nazismen utgör.

Jag är naturligtvis också fixerad vid nazism, själva tanken på hur ett land hanterar besvikelsen efter brakförlusten i första världskriget, monarkins fall och ekonomiskt kaos med att klä upp sig i historiens snyggaste uniformer, marschera i snörräta led och noggrannt och pedantiskt börja ta livet av stora delar av Europas befolkning är otroligt fascinerande. Det var också vad som gjorde Jonathan Littells De välvilliga till en av förra årets bästa romaner.

Men romantiken har bara i andra hand med detta att göra, och de konstkritiker som inte kan låta bli att se Friedrichs målningar, eller till och med hans stil genom ett brunt filter har med rätta hånats under de senaste månaderna.

Tidningen Axess redaktör Johan Lundberg framstår förvisso ibland som en självupptagen pajas, men i sitt försvar av den egna retrogardistiska utställningen Figurationer mot gälla utrop om ”nazism” hade han alla rätt.

Jag körde nyligen bil genom Sverige. Med i bilen fanns bland annat en vegetarian. Vi lyssnade under en körsträcka på delar av Wagners Rhenguldet och vid ett par tillfällen undslapp jag mig positiva kommentarer om Heidegger samt om motorvägar (inte minst i samband med en dåligt underhållen norrländsk Europaväg). Nu misstänker jag att Sydsvenskans läsare börjar dra öronen åt sig: vem är egentligen denne skribent; är han verkligen att lita på politiskt?

Det går helt enkelt inte att kräva att alla människor ska korrigera sin smak enligt modellen ”vad hade Adolf Hitler tyckt om detta? OK, då tycker jag tvärsemot”. Det vore nämligen att låta en liten nazist som varit död sedan över 60 år få alldeles för stort inflytande över våra liv.

Det senaste året har jag intresserat mig alltmer för neofolk, en musikstil som i sina största ögonblick är den musikaliska motsvarigheten till Friedrichs klosterruiner i tät granskog. Om artisterna beklagar att klostren raserats eller ej varierar nog. Det romantiska vemodet hos tyskar som Forseti och Darkwood når in i själen på samma vis som Friedrichs Aftonen, Munk vid havet eller de olika klosterruinerna. Säkert inget för envar, men heller ingen utpräglad naziestetik.

Skulle Hitler ha gillat det? Kanske. Fast han var väl mest inne på pompös opera. Skulle låtarna funka vid lägerelden på något ”nationellt” sommarläger? Säkert, men de bästa banden är också i flera fall de som tagit hårdast avstånd från nazismen – och av någon anledning låter åtminstone de svenska öppet högerextrema försöken i genren mer som en talanglös Dan Berglund än som något man orkar lyssna på, även om det gick att bortse från texterna.

Jag har inte tagit mig till Nationalmuseum än, men när jag gör det ska jag se utställningen med den här låten i lurarna:

Mer om , , , , , , , , , , ,