Arvet efter Aleister Crowley

1942 premiärvisades Frieda Harris målningar för Aleister Crowleys tarotlek. En samling otroligt suggestiva bilder skapade efter Crowleys minutiösa anvisningar. Aleister Crowley visste precis hur han ville ha dem, men Harris överlägsna talang gjorde dem till det mästerverk de är.

När leken offentliggjordes hade Crowley fem år kvar att leva, och han var med sina snart 70 år märkt av det hårda liv han levt med både excesser i sprit och droger, ett extensivt resande och ett antal strapatsrika bergsbestigningsexpeditioner i Alperna och Himalaya.

Aleister Crowley var förutom författare och filosof även konstnär, och det var om den delen av hans livsverk som Carl Abrahamsson föreläste på Konsthögskolan i Stockholm igår.

Crowley började måla på allvar ganska sent i livet, efter 40-årsåldern. Hans bildkonst var en förlängning av hans arbete med utformandet av magiska ritualer, och sträcker sig från skisser till oljemålningar och naturligtvis anvisningarna för tarotleken. Abrahamsson beskriver hans måleri som ”hellre än bra” och det är naturligtvis en varierande kvalitet på verken. Vissa målningar i olja på duk är underbara, annat som graffitin på väggarna i huset Crowley hyrde på Sicilien – ”The Abbey of Thelema” – tydligt åstadkomna av en mindre nykter konstnär.

Psykedeliska droger var en viktig inspiration, och Crowley har en förkärlek för komplementfärger och överhuvud starka färger i sin konst.

Det är måleriet som står i centrum för föreläsningen på Konsthögskolan, en i en serie om esoteriska inslag i konsten under våren, men naturligtvis kommer Carl Abrahamsson in även på de centrala delarna i Aleister Crowleys filosofi. Det är en njutning att lyssna på en föreläsare som är så kunnig i sitt ämne. Även om det märks att Abrahamsson har lagt sig vinn om att hålla en neutral ton vet naturligtvis alla med lite insikt i den här världen att han själv varit extremt influerad av Aleister Crowley, inte minst i sitt arbete med Thee Temple Ov Psychick Youths Skandinavienavdelning på 80-talet.

Aleister Crowleys livsverk är en ganska tung anrättning att svälja på fastande mage, mycket är väldigt svårtillgängligt och kretsar kring ritualmagi och komplexa system som exempelvis kabbala. Annat är mycket enkelt och lättbegripligt, som hans extremt koncisa oavhängighetsdeklaration Liber Oz, fem punkter för ett frihetligt liv som förebådar såväl hippierörelsen som libertarianismen.

Helt centralt för Crowleys filosofi, ännu mer än friheten, är viljan. Hans världsberömda och ständigt misstolkade devis ”Do what thou wilt shall be the whole of the Law” betyder inte ”gör vad du känner för och skit i lagarna”, utan handlar om att individen ska komma fram till sin sanna vilja och agera efter den.

En urvattnad variant på den trossatsen förekommer naturligtvis i varenda förnumstig självhjälpsbok, det speciella med Crowley var dels hans frihetlighet, dels de metoder han utarbetade för att efterleva sin princip. Samtliga ritualer med all deras utstuderade mumbo-jumbo handlar till slut ändå om att fokusera och uppnå de mål man bestämt sig är de sanna. Den som inte känner för att åkalla en eller annan ande i en komplicerad ritual hittar säkert andra metoder.

Psychic TV, Peter Christophersons och Genesis P-Orridges projekt efter att de splittrat Throbbing Gristle, handlade i hög grad om att sprida en version av Crowleys princip. ”Message from thee Temple” som avslutar albumet Force the Hand of Chance, är en mycket välformulerad programförklaring.

Psychic TV var kärnan i rörelsen Thee Temple Ov Psychick Youth, en löslig organisation för andlig utveckling i Crowleys fotspår. Genesis P-Orridge anser att han upplöste TOPY tidigt 90-tal, men rörelsen finns kvar än i dag.

Esoteriska sällskap och ritualmagi är, per definition, inte allas kopp te. Den kulturella underström som löper genom hela 1900-talet och in i vårt nuvarande sekel, och som innefattar konstnärer, författare och artister som Aleister Crowley, William S Burroughs, Austin Osman Spare, Kenneth Anger, Bryon Gysin, Psychic TV och mina personliga hjältar Coil är däremot något att utforska och inspireras av. Liksom naturligtvis detta stycke poesi:

Mer om , , , , , , , , ,

Annonser

Hej då, John Balance!

Denna text publicerades ursprungligen november 2004.

John Balance, sångaren i den brittiska gruppen Coil, har avlidit. Han var full och ramlade över räcket på trappavsatsen en våning upp i det gamla huset han delade med sin fd pojkvän Peter Christopherson. Han föll fem meter och slog i golvet med huvudet först. Han dog på sjukhuset i lördags kväll utan att ha återfått medvetandet.

Ironiskt nog skulle han inte ha hängt runt hemma och krökat över huvud taget i lördags, Coil skulle ha spelat på en tillställning på den nedlagda tunnelbanestationen Aldwych i London. Men det arrangemanget ställdes in, enligt Pete Christopherson för att “någon höjdare på London Underground tydligen såg ordet ‘rave’ på något internetforum och fick panik”.

Det var ändå på sätt och vis inte ett helt förvånande slut för John Balance, eller Jhon som han ville stava namnet. Det kanske inte var någon som trodde att han skulle dö av alkoholen, men att han haft återkommande allvarliga problem har stått ganska klart – både av uttalanden om hans hälsa på Coils hemsida och av efterlysningen för något år sedan av Jhons anteckningsbok med texter och utkast som han blivit av med på tunnelbanan.

Jhon Balance grundade gruppen Coil för mer än 20 år sedan. Hans bekantskap med “Sleazy” Peter Christopherson går tillbaka ännu längre, till när Jhon var ett ungt Throbbing Gristle-fan som kom att komma närmare sina idoler än de flesta. Efter TG:s splittrande hoppade han in på Sleazys och Genesis P-Orridges nästa projekt Psychic TV, och från 1984 satsade Jhon och Sleazy på Coil på heltid.

Det slår mig att Coil på något sätt både är kända och okända, att de verkligen lyckats bli ett sånt där “kultband” i ordets rätta bemärkelse. Vissa av deras vänner och samarbetspartners, som Marc Almond och Trent Reznor, är kända i bredare kretsar. Men Coil verkar kräva ett intresse för “industrimusik” eller ockultism eller möjligen för homosexuell populärkultur för att man ska komma i kontakt med dem.

Själv gjorde jag det närmast av en slump när jag upptäckte att de gjorde en knappt utannonserad spelning på Fylkingen i Stockholm hösten 2002. Jag hade inte hört mycket av dem innan, men hade nyligen upptäckt Throbbing Gristle, och det var ju Throbbing Gristle-Petes nuvarande band så jag gick dit. Jag blev genast totalt förälskad.

Någonting strömmade ut från människorna på scenen som jag bara kan tolka som kärlek. Peter Christopherson bakom syntarna som en trygg, gråhårig farbror, och Jhon Balance längst fram som en stor nallebjörn i en vansinnig vit pälsoverall.

Coil tog sig själva och sitt musikmakande på så stort allvar, och det kändes verkligen – både i utforskandet av nya ljud och när det gällde den ockulta dimensionen i Aleister Crowleys och Austin Osman Spares fotspår som de trodde fullt och fast på.

Sedan konserten såg jag till att skaffa allt jag kunde komma över med gruppen, deras många väldigt skiftande produktioner genom åren. Från industrimusiken på “Scatology” äver den dans- och ecstasy-influerade “Love’s Secret Domain” till mörka, inåtvända och psykedeliska ambientexperiment som “Black Light District” och “Worship the Glitch” och de senaste årens vackra och lågmälda “Musick to Play in the Dark” del 1 och 2 och dubbelalbumet “Moon’s Milk”.

“Black Antlers” blir det sista riktiga Coil-album Jhon Balance sjunger på, och antagligen det sista som kommer under namnet Coil. När jag lyssnar på det slås jag av hur “normalt” det låter, flera spår är traditionella sånger fjärran från de mest utsvävande experimenten.

“All the Pretty Little Horses” – en gammal barnvisa som Jhon sjunger helt enkelt och allvarligt, blir samtidigt ett passande avsked.

Go to sleep

Don’t you cry

Rest your head on the clover

In your dreams

You shall rise

While your mommy watches over you

Mer om , , , ,