Våga såga!

hootieNär jag var yngre och fortfarande var intresserad av musikjournalistik älskade jag att såga saker – skivor, konserter, filmer. Alltid sådana som förtjänade det, men det var många.

Jag ska inte påstå att jag nödvändigtvis var någon stjärna i sågningsbranschen, till exempelvis Per Bjurmans höjder kom jag aldrig. Hans recension av Hootie and the Blowfish album Musical Chairs som enbart bestod av orden ”Lars Leijonborg” är den fulländade, ideala sågningen, alla andra sågningar är bara som fladdrande skuggor på grottans väggar i jämförelse.

Ändå blev folk ofta sura, det är ju lite fult att såga. Man ska helst göra bättre musik eller filmer själv för att ha någon talan, liksom.

De senaste dagarna har folk tipsat, twittrat och på olika sätt uppmärksammat Jane Magnussons sågning av TV4-folkets misslyckade lunchrevy Nyhetsankorna på Berns i Stockholm. Sågningen hyllas som raffinerad och elak.

Alltså, jag tycker Jane Magnusson är grym. Hon har skrivit många bra grejer i DN och på andra håll, hennes tv-prylar är ibland snudd på genialiska. Ta bara den här om när Mat-Tina gör kokain:

Men ärligt talat, är det inte lite väl lätt att höjas till skyarna för att man är lite elak? Ingen kritik mot Jane nu, men beror inte hyllningarna av artikeln främst på att det är så ovant med riktiga sågningar?

Som hon skriver om Nyhetsankor borde ju varenda Beck-film, varenda ståuppare och varenda svensk kriminalroman behandlas. Nog för att Thomas Bodström fått pisk i spalterna, men det handlar ju egentligen om generalfel på genrenivå. Och ja, ni som gillar att läsa alla dessa svenska deckare, skrattar åt Özz Nüjen och inte kan sluta titta på trötta trötta Haber och Persbrandt i 30 filmer till är idioter. Om ni undrade. Jag är den där högdragna kultureliten som Göran Hägglund varnar för, det har jag ett Facebookquiz som bevisar.

Så gör gärna Jane Magnusson till kulturchef på DN, eller (schystare mot Jane) på Svenskan. Men framför allt: Börja kalla drivorna av skit som passerar för populärkultur i Sverige vid dess rätta namn.

Uppdaterat: Och det tog inte många dagar innan Nyhetsankorna lades ner. Arrangörerna skyller på – Jane Magnussons recension!

Mer om , , , , , , ,

Huvudet på spiken, Hedvall

Det vore synd att säga att Barbro Hedvall någonsin varit någon ideologisk ledstjärna för mig, men i dagens DN slår hon huvudet på spiken.

Det handlar om kulturproppen, och även om Göran Hägglunds bizarra utspel nyligen (man kommer väldigt osökt in på Göran Hägglund när man diskuterar förslagen i den nya kulturpropositionen). Barbro Hedvall skriver om proppen:

Här är alliansen offer för två villor: För det första att människor inte skulle kunna värdesätta kultur också om de inte själva tar del av allt eller gillar det. Det är att förminska väljarna till köksbordspygméer vars funderingar aldrig når utanför livspusslet och dokusåpan. Det är rent oförskämt.

Den andra villan är att Sverige skulle ha en generös kulturpolitik och att staten därmed måste plocka bort något för att kunna lägga till något. Ta inträde på museerna och lägg ned Rikskonserter så att vi kan få pengar att göra entreprenörer av kulturfolk och en ny övervaknings-, förlåt, utvärderingsmyndighet.

Varför inte i stället starta från den måttligt goda nivå som den förra regeringen hade uppnått och höja den? Nu har man i stället utrett och utrett, småsparat och odlat gamla, grumliga fördomar om kulturmänniskor som parasiter.

Och om Hägglund:

Kristdemokraternas Göran Hägglund förvånar med ett rent kulturfientligt budskap om vad ”vanligt folk” tänker och gör.

Det är verkligen huvudet på spiken. Klart konstnärslönen sticker i ögonen på ärlig skattebetalare när han konfronteras med den. Men lika självklart finns det en stor mängd människor utanför Göran Hägglunds och Alliansens tänkta gated community som inte har det minsta emot att subventionera museibesök eller teaterturnéer med skattepengar fast de inte själva tar del av förmånerna. Konst av olika slag måste vara tillgängligt för att människor ska ha en chans att upptäcka den, och det är inte alls säkert att det aktiva valet som innebär att söka upp och dessutom betala för en upplevelse är den bästa modellen.

Och alla som någonsin lärt känna en konstnär eller annan kulturutövare vet att rikedom knappast är det man främst förknippar med dem.

Mer om , , , , , ,

Bevara konstnärslönen!

Det ser ut som en tanke att regeringsproppen om ny kulturpolitik kommer samtidigt som KD-ledaren Göran Hägglunds panikartade försök att vinna tillbaka lite väljare från SD genom att positionera sig mot en inbillad kulturelit, tydligen något mycket mer inflytelserik än eliten han själv tillhör, Sveriges regering.

Hägglund har fått spö både från höger och vänster, men det räddar naturligtvis inte konstnärernas inkomstgaranti som försvinner i och med att kulturproppen klubbas.

Livstidslön för konstnärer! Om det funnes något mer tacksamt för enfaldiga populister att attackera. Konstnärer ska ju lida, eller ingå någon sorts osund relation med en eller annan rik mecenat.

Svenska Dagbladet publicerar i dag hela listan på statligt avlönade kulturutövare. Det räcker att ögna igenom den för att inse att regeringen är idioter som drar in denna utgift på 17 miljoner per år (på sikt, ingen som får bidraget nu klipps av) samtidigt som de tycker sig ha råd att sänka skatterna med 10 miljarder nästa år.

För bland de lyckliga i det statliga kulturlotteriet hittar vi såväl Freddie Wadling som Stig Larsson (han utan ”e” som fortfarande lever och skriver böcker det går att läsa), Carl-Göran Ekerwald, Stefan Jarl och Bruno K Öijer.

Det räcker för mig. De uppräknade kunde gärna få dela på alla miljonerna, även om säkert flera andra i listan gjort sig förtjänta. För övrigt hade Lars Hillersberg också han inkomstgaranti medan han levde. God smak har uppenbarligen varit ledstjärnan vid premieringen.

Mer om , , , , , , , ,