Arvet efter Aleister Crowley

1942 premiärvisades Frieda Harris målningar för Aleister Crowleys tarotlek. En samling otroligt suggestiva bilder skapade efter Crowleys minutiösa anvisningar. Aleister Crowley visste precis hur han ville ha dem, men Harris överlägsna talang gjorde dem till det mästerverk de är.

När leken offentliggjordes hade Crowley fem år kvar att leva, och han var med sina snart 70 år märkt av det hårda liv han levt med både excesser i sprit och droger, ett extensivt resande och ett antal strapatsrika bergsbestigningsexpeditioner i Alperna och Himalaya.

Aleister Crowley var förutom författare och filosof även konstnär, och det var om den delen av hans livsverk som Carl Abrahamsson föreläste på Konsthögskolan i Stockholm igår.

Crowley började måla på allvar ganska sent i livet, efter 40-årsåldern. Hans bildkonst var en förlängning av hans arbete med utformandet av magiska ritualer, och sträcker sig från skisser till oljemålningar och naturligtvis anvisningarna för tarotleken. Abrahamsson beskriver hans måleri som ”hellre än bra” och det är naturligtvis en varierande kvalitet på verken. Vissa målningar i olja på duk är underbara, annat som graffitin på väggarna i huset Crowley hyrde på Sicilien – ”The Abbey of Thelema” – tydligt åstadkomna av en mindre nykter konstnär.

Psykedeliska droger var en viktig inspiration, och Crowley har en förkärlek för komplementfärger och överhuvud starka färger i sin konst.

Det är måleriet som står i centrum för föreläsningen på Konsthögskolan, en i en serie om esoteriska inslag i konsten under våren, men naturligtvis kommer Carl Abrahamsson in även på de centrala delarna i Aleister Crowleys filosofi. Det är en njutning att lyssna på en föreläsare som är så kunnig i sitt ämne. Även om det märks att Abrahamsson har lagt sig vinn om att hålla en neutral ton vet naturligtvis alla med lite insikt i den här världen att han själv varit extremt influerad av Aleister Crowley, inte minst i sitt arbete med Thee Temple Ov Psychick Youths Skandinavienavdelning på 80-talet.

Aleister Crowleys livsverk är en ganska tung anrättning att svälja på fastande mage, mycket är väldigt svårtillgängligt och kretsar kring ritualmagi och komplexa system som exempelvis kabbala. Annat är mycket enkelt och lättbegripligt, som hans extremt koncisa oavhängighetsdeklaration Liber Oz, fem punkter för ett frihetligt liv som förebådar såväl hippierörelsen som libertarianismen.

Helt centralt för Crowleys filosofi, ännu mer än friheten, är viljan. Hans världsberömda och ständigt misstolkade devis ”Do what thou wilt shall be the whole of the Law” betyder inte ”gör vad du känner för och skit i lagarna”, utan handlar om att individen ska komma fram till sin sanna vilja och agera efter den.

En urvattnad variant på den trossatsen förekommer naturligtvis i varenda förnumstig självhjälpsbok, det speciella med Crowley var dels hans frihetlighet, dels de metoder han utarbetade för att efterleva sin princip. Samtliga ritualer med all deras utstuderade mumbo-jumbo handlar till slut ändå om att fokusera och uppnå de mål man bestämt sig är de sanna. Den som inte känner för att åkalla en eller annan ande i en komplicerad ritual hittar säkert andra metoder.

Psychic TV, Peter Christophersons och Genesis P-Orridges projekt efter att de splittrat Throbbing Gristle, handlade i hög grad om att sprida en version av Crowleys princip. ”Message from thee Temple” som avslutar albumet Force the Hand of Chance, är en mycket välformulerad programförklaring.

Psychic TV var kärnan i rörelsen Thee Temple Ov Psychick Youth, en löslig organisation för andlig utveckling i Crowleys fotspår. Genesis P-Orridge anser att han upplöste TOPY tidigt 90-tal, men rörelsen finns kvar än i dag.

Esoteriska sällskap och ritualmagi är, per definition, inte allas kopp te. Den kulturella underström som löper genom hela 1900-talet och in i vårt nuvarande sekel, och som innefattar konstnärer, författare och artister som Aleister Crowley, William S Burroughs, Austin Osman Spare, Kenneth Anger, Bryon Gysin, Psychic TV och mina personliga hjältar Coil är däremot något att utforska och inspireras av. Liksom naturligtvis detta stycke poesi:

Mer om , , , , , , , , ,

Visdomsord från en veteran

I’m afraid I have always been a slight snob, and would rather sell fewer records to a market of discerning customers who appreciate going out of their way to find my stuff, and take care of it over the years, rather than have my record sit unplayed on the shelf (or worse, in the box of old cds in a thrift store or Car Boot sale) of someone who just bought it because they liked Nine Inch Nails.

– Pete Christopherson (TG, Coil, Psychic TV) i en mycket intressant intervju om villkoren för oberoende musikproduktion.

Peter Christopherson har varit insyltad i musikbranschen sedan mitten på 70-talet, när han medverkade i omslagsdesignen till bland annat Pink Floyds ”Wish You Were Here”. Intervjun med Pete gjordes för fem år sedan, men är mycket lärorik även i dag.

En upplysning som egentligen känns självklar när man väl ser den i skrift är att majorbolagen förr faktiskt hjälpte till att lyfta fram även smalare musik. Villkoren för större kedjor var ofta skrivna så att ville de ha senaste Madonna fick de även lov att skylta med Psychic TV. Något man lätt glömmer bort i dagens polariserade klimat. Baksidan var att bolagen, enligt Pete, ofta inte ens själva hade riktig koll på vad de var skyldiga sina artister.

Vill du bli popidol och struntar i att du samtidigt blir utnyttjad rekommenderar Pete Christopherson att du skaffar en manager och kör det gamla vanliga racet. Vill du däremot släppa intressant musik och dessutom kunna leva på det finns det i dag nya möjligheter att göra det. Problemet är (förutom att skapa själva musiken) att nå ut.

Lyckas man göra det, och har något att komma med, är vägen öppen enligt Pete Christopherson. Hans räkneexempel är enkelt: Sälj skivor på spelningar. Sälj skivor som kostar en dollar att producera för 20 dollar styck. Lyckas du sälja 5 000 exemplar på det viset så kan du börja fundera på att sluta lönearbeta. Säljer du 10 000 exemplar befinner du dig på en nivå där media garanterat är intresserade. Och skivbolag, om man nu skulle tycka att man behöver ett skivkontrakt.

[The] great thing is you know that none of your money is going to pay for the mercedes of some prick in Hollywood who knows nothing about you, and cares even less…

Mer om , , , ,