Arvet efter Aleister Crowley

1942 premiärvisades Frieda Harris målningar för Aleister Crowleys tarotlek. En samling otroligt suggestiva bilder skapade efter Crowleys minutiösa anvisningar. Aleister Crowley visste precis hur han ville ha dem, men Harris överlägsna talang gjorde dem till det mästerverk de är.

När leken offentliggjordes hade Crowley fem år kvar att leva, och han var med sina snart 70 år märkt av det hårda liv han levt med både excesser i sprit och droger, ett extensivt resande och ett antal strapatsrika bergsbestigningsexpeditioner i Alperna och Himalaya.

Aleister Crowley var förutom författare och filosof även konstnär, och det var om den delen av hans livsverk som Carl Abrahamsson föreläste på Konsthögskolan i Stockholm igår.

Crowley började måla på allvar ganska sent i livet, efter 40-årsåldern. Hans bildkonst var en förlängning av hans arbete med utformandet av magiska ritualer, och sträcker sig från skisser till oljemålningar och naturligtvis anvisningarna för tarotleken. Abrahamsson beskriver hans måleri som ”hellre än bra” och det är naturligtvis en varierande kvalitet på verken. Vissa målningar i olja på duk är underbara, annat som graffitin på väggarna i huset Crowley hyrde på Sicilien – ”The Abbey of Thelema” – tydligt åstadkomna av en mindre nykter konstnär.

Psykedeliska droger var en viktig inspiration, och Crowley har en förkärlek för komplementfärger och överhuvud starka färger i sin konst.

Det är måleriet som står i centrum för föreläsningen på Konsthögskolan, en i en serie om esoteriska inslag i konsten under våren, men naturligtvis kommer Carl Abrahamsson in även på de centrala delarna i Aleister Crowleys filosofi. Det är en njutning att lyssna på en föreläsare som är så kunnig i sitt ämne. Även om det märks att Abrahamsson har lagt sig vinn om att hålla en neutral ton vet naturligtvis alla med lite insikt i den här världen att han själv varit extremt influerad av Aleister Crowley, inte minst i sitt arbete med Thee Temple Ov Psychick Youths Skandinavienavdelning på 80-talet.

Aleister Crowleys livsverk är en ganska tung anrättning att svälja på fastande mage, mycket är väldigt svårtillgängligt och kretsar kring ritualmagi och komplexa system som exempelvis kabbala. Annat är mycket enkelt och lättbegripligt, som hans extremt koncisa oavhängighetsdeklaration Liber Oz, fem punkter för ett frihetligt liv som förebådar såväl hippierörelsen som libertarianismen.

Helt centralt för Crowleys filosofi, ännu mer än friheten, är viljan. Hans världsberömda och ständigt misstolkade devis ”Do what thou wilt shall be the whole of the Law” betyder inte ”gör vad du känner för och skit i lagarna”, utan handlar om att individen ska komma fram till sin sanna vilja och agera efter den.

En urvattnad variant på den trossatsen förekommer naturligtvis i varenda förnumstig självhjälpsbok, det speciella med Crowley var dels hans frihetlighet, dels de metoder han utarbetade för att efterleva sin princip. Samtliga ritualer med all deras utstuderade mumbo-jumbo handlar till slut ändå om att fokusera och uppnå de mål man bestämt sig är de sanna. Den som inte känner för att åkalla en eller annan ande i en komplicerad ritual hittar säkert andra metoder.

Psychic TV, Peter Christophersons och Genesis P-Orridges projekt efter att de splittrat Throbbing Gristle, handlade i hög grad om att sprida en version av Crowleys princip. ”Message from thee Temple” som avslutar albumet Force the Hand of Chance, är en mycket välformulerad programförklaring.

Psychic TV var kärnan i rörelsen Thee Temple Ov Psychick Youth, en löslig organisation för andlig utveckling i Crowleys fotspår. Genesis P-Orridge anser att han upplöste TOPY tidigt 90-tal, men rörelsen finns kvar än i dag.

Esoteriska sällskap och ritualmagi är, per definition, inte allas kopp te. Den kulturella underström som löper genom hela 1900-talet och in i vårt nuvarande sekel, och som innefattar konstnärer, författare och artister som Aleister Crowley, William S Burroughs, Austin Osman Spare, Kenneth Anger, Bryon Gysin, Psychic TV och mina personliga hjältar Coil är däremot något att utforska och inspireras av. Liksom naturligtvis detta stycke poesi:

Mer om , , , , , , , , ,

Annonser

Visdomsord från en veteran

I’m afraid I have always been a slight snob, and would rather sell fewer records to a market of discerning customers who appreciate going out of their way to find my stuff, and take care of it over the years, rather than have my record sit unplayed on the shelf (or worse, in the box of old cds in a thrift store or Car Boot sale) of someone who just bought it because they liked Nine Inch Nails.

– Pete Christopherson (TG, Coil, Psychic TV) i en mycket intressant intervju om villkoren för oberoende musikproduktion.

Peter Christopherson har varit insyltad i musikbranschen sedan mitten på 70-talet, när han medverkade i omslagsdesignen till bland annat Pink Floyds ”Wish You Were Here”. Intervjun med Pete gjordes för fem år sedan, men är mycket lärorik även i dag.

En upplysning som egentligen känns självklar när man väl ser den i skrift är att majorbolagen förr faktiskt hjälpte till att lyfta fram även smalare musik. Villkoren för större kedjor var ofta skrivna så att ville de ha senaste Madonna fick de även lov att skylta med Psychic TV. Något man lätt glömmer bort i dagens polariserade klimat. Baksidan var att bolagen, enligt Pete, ofta inte ens själva hade riktig koll på vad de var skyldiga sina artister.

Vill du bli popidol och struntar i att du samtidigt blir utnyttjad rekommenderar Pete Christopherson att du skaffar en manager och kör det gamla vanliga racet. Vill du däremot släppa intressant musik och dessutom kunna leva på det finns det i dag nya möjligheter att göra det. Problemet är (förutom att skapa själva musiken) att nå ut.

Lyckas man göra det, och har något att komma med, är vägen öppen enligt Pete Christopherson. Hans räkneexempel är enkelt: Sälj skivor på spelningar. Sälj skivor som kostar en dollar att producera för 20 dollar styck. Lyckas du sälja 5 000 exemplar på det viset så kan du börja fundera på att sluta lönearbeta. Säljer du 10 000 exemplar befinner du dig på en nivå där media garanterat är intresserade. Och skivbolag, om man nu skulle tycka att man behöver ett skivkontrakt.

[The] great thing is you know that none of your money is going to pay for the mercedes of some prick in Hollywood who knows nothing about you, and cares even less…

Mer om , , , ,

När synten blev stor

synthbritannia
Inget gör grå betongförorter så vackra som den distans 100 mil hav och 30 år ger. Bilderna av det brittiska 70-talets tröstlösa tower blocks är en perfekt inramning till BBC4:s rykande färska dokumentär Synth Britannia.

Det var den miljö en generation brittiska musiker rörde sig i och tog inspiration från – de som hörde Kraftwerk 1975, slängde ut gitarrerna och skaffade förhållandevis billiga syntar på avbetalning. Eller byggde dem själva, som Joy Divisions Bernard Sumner eller Throbbing Gristles Chris Carter.

Exakt hur betongen, massarbetslösheten och den grå tillvaron i Hackney, Sheffield eller Basildon tog uttryck i musiken skiftade naturligtvis. Human League och Depeche Mode försökte fly vardagen och drömde om listettor, Throbbing Gristle och Cabaret Voltaire försökte beskriva det de såg och hörde omkring sig i ett Storbritannien statt i förfall.

Gemensamt var attityden till elektroniska maskiner som utgjorde ett brott med den rådande ordningen. Ett veritabelt skred som kan kännas otroligt avlägset nu när maskinen jag skriver detta på med rätt programvara kan användas för att producera mer avancerade saker än många av de här banden kunde i studion. Samtidigt är det lätt att känna igen sig än i dag i attityden från musikpressen som avfärdade syntmusiken som plastig, artificiell och oautentisk. I själva verket var det både lättare och svårare att göra något av värde med dåtidens maskiner.

Lättare, eftersom – som Daniel Miller påpekar i programmet – medan det krävdes av punkbanden att de kunde tre ackord kom en syntmusiker undan med att trycka på en knapp för att åstadkomma något intressant. Svårare eftersom maskinernas begränsningar innebar att det var komplicerat att göra själva musiken mer avancerad utan en hel maskinpark. En monofonisk synt kan bara spela en ton i taget, innan samplern tvingades den som ville spela ackord helt enkelt skaffa flera exemplar av samma maskin. Resultatet, för den som inte hade Keith Emersons resurser, blev ofelbart punkigt.

De tidiga syntbandens attityd till sina maskiner varierade. I ett gruppsamtal i Sounds från tidigt 1981 sammanför journalisten John Gill bland andra Human Leagues Phil Oakey, Genesis P-Orridge från TG och Boyd Rice för en tidvis hätsk debatt. Det var efter att Human League sparkat Martin Ware och tagit stegen mot popstjärnestatus, och Genesis P-Orridge har bara förakt för dem.

synthpic2
För första och antagligen sista gången: Boyd Rice och Human Leagues Phil Oakey på samma bild. Bakre raden: Karl Blake (Lemon Kittens), John Fothergill (Nurse With Wound), Paul (Two Daughters), Adrian Wright (Human League), Cosey Fanni Tutti (Throbbing Gristle), Phil Oakey (Human League). Främre raden: Boyd Rice, Danielle Dax (Lemon Kittens), Anthony (Two Daughters), Chris Carter (Throbbing Gristle). På golvet: Genesis P-Orridge (Throbbing Gristle).

Genesis deklarerar att Throbbing Gristle hatar ”synthesizers”, Cosey fyller i att hon tycker de som använder dem är lata. Det framgår allt tydligare att det de syftar på varken är ett garageportstort System 100 eller Chris Carters hemmabyggen utan de billiga keyboards som nyligen har börjat dyka upp. Ironiskt nog har Genesis tidigare i diskussionen hyllat Wasp för att den billiga lilla apparaten befriat musiken – och ännu mer ironiskt är naturligtvis hans totala omfamnande av acid house några år senare. 303:an var billig när den kom och ännu billigare när den plockades upp för en spottstyver av de första houseproducenterna.

Diskussionen, som utmynnar i ett gräl mellan TG och Human League visar med all tydlighet att det höll på att bildas två huvudfåror inom den tidiga syntmusiken – konstnärerna och popbanden. Detta trots att de fortfarande delvis låg på samma små indiebolag och från början kände sig som en del av samma scen. Mute Records gav ut både Depeche Modes tonårspop och Boyd Rice mörka experimentmusik, för att ta ett exempel.

Det blev, precis som Lemon Kittens Karl Blake förutspår i gruppdiskussionen, den urvattnade popmusiken som tog över. Human League och Depeche må ha varit hatade på sin tid, men deras hitsinglar är trots allt bra pop – särskilt om man ställer dem bredvid plågsamma syntförsök som Howard Jones och Thompson Twins.

Runt hörnet låg dessutom den revolution som billiga samplers med bra ljud innebar, och som egentligen kanske betytt ännu mer än syntpopen.

Vi går tillbaka till Soundsartikeln. Boyd Rice säger något mycket viktigt alldeles i början:

”Folk verkar vara för medvetna om att de jobbar med elektronik och de blir för involverade i elektronisk musik. Det blir som surfmusik eller nåt, som att sjunga om att surfa, eller om elektronik eller teknologi… Det verkar som att många låtsas antingen vara alienerade av teknologi, eller att de älskar teknologi.”

Här sätter han verkligen fingret på något viktigt. Oavsett hur häftigt det är att se livebilder på Kraftwerk i dokumentären, eller bara att se de gamla pionjärerna visa upp sina syntar, så är problemet Boyd Rice pekar på bara alltför välbekant. Antingen det är nostalgi hos de som är tillräckligt gamla, eller nyväckt fascination hos de yngre så är genrens självupptagenhet fruktansvärt motbjudande. Det borde vara grundregeln för all konstutövning att aldrig någonsin vara självrefererande – nog för att den bryts konstant. I fallet med elektronisk musikproduktion betyder det att den som – undantaget Kraftwerk – över huvud taget nämner sin utrustning i texter, låttitlar eller albumtitlar gör bort sig totalt. För att vara på den säkra sidan – undvik teman som har med teknologi att göra över huvud taget.

Syntar är lika lite som gitarrmickar eller trumskinn ett självändamål, utan medel för att uttrycka känslor. Den som inte begriper det kommer aldrig att vara något annat än en tekniknörd.

Angående BBC-dokumentären
BBC tar det här med tv-licens på blodigt allvar, och har blockerat filmen för tittare utanför Storbritannien. Vill man inte tanka filmen, går det att komma runt blockeringen genom att följa de här instruktionerna, som jag snodde från 99musik:

Jag tror inte att surfa på proxy för att titta på synthdokumentärer är olagligt, så här kommer en liten how-to!
(om det nu är det så får JGB helt klart ta bort den här informationen, jag tycker inte heller att sånt hör hemma här)
Jag googlade ”free+proxy+list” och fick fram en fungerande (och mycket snabb!) proxyserver.
IP: 93.93.128.50
PORT: 3128
Sen är det bar att i Firefox (vet inte hur det är med övriga) gå in i inställningar -> avancerat -> nätverk och klicka på [settings…] (hur firefox kopplar upp till nätet, eller något- Jag har allt på engelska)
Välj manual proxykonfigurering och fyll i HTTP Proxyn (IP:t ovan) och PORT, markera sedan använd denna proxy för alla protokoll and then you’re good to go!

Jag tror inte att surfa på proxy för att titta på synthdokumentärer är olagligt, så här kommer en liten how-to!

(om det nu är det så får JGB helt klart ta bort den här informationen, jag tycker inte heller att sånt hör hemma här)

Jag googlade ”free+proxy+list” och fick fram en fungerande (och mycket snabb!) proxyserver.

IP: 93.93.128.50

PORT: 3128

Sen är det bar att i Firefox (vet inte hur det är med övriga) gå in i inställningar -> avancerat -> nätverk och klicka på [settings…] (hur firefox kopplar upp till nätet, eller något- Jag har allt på engelska)

Välj manual proxykonfigurering och fyll i HTTP Proxyn (IP:t ovan) och PORT, markera sedan använd denna proxy för alla protokoll and then you’re good to go!

http://www.bbc.co.uk/iplayer/episode/b00n93c4/Synth_Britannia/

Mer om , , , , , , , , ,