Går det längre att vara farlig?

”Frankie Teardrop
20 year-old Frankie
He’s married, he’s got a kid
And he’s working in a factory
He’s working from seven to five
He’s just trying to survive”

Mattias Jonsson skriver i artikeln ”Vill jag vara farlig?” om hur han med åren lämnat den ”farliga” musiken bakom sig för trevligare toner och tar Suicides ”Frankie Teardrop” som exempel. I dag skulle han hellre lyssna på den ironiskt cocktailmondäna ”Diamonds, Fur Coat, Champagne” från Suicides andra album än på någon av de sju kallsvettiga spåren på debuten. Särskilt glad är han att slippa ”Frankie Teardrop”.

Jag förstår hur han menar. ”Frankie Teardrop” kan användas att skrämma barn med, och en bekant brukade använda den för att skrämma bort föräldrarnas gäster när han var liten och jobbig tonåring. Men är ”Frankie Teardrop” verkligen ”farlig”?

Det finns två sätt att lyssna, som jag ser det. Dels kan man sätta in låten i den kontext som rubriken till Mattias Jonssons artikel antyder, ”Jag vill vara farlig”-kontexten (nedan förkortat ”JVVF”).

Begreppet lanserades för några år sedan som beskrivning på en person med en speciell uppsättning popkulturella preferenser, som på olika sätt tangerar det ”farliga”, eller förbjudna i den gängse västerländska kulturella diskursen. JVVF:aren blir som en spegelbild av kvällspressen, och utvecklar en fascination för allt ”farligt”. Vanliga intressen brukar vara extremt våld, satanism, samhällsfientliga subkulturer, seriemördare, nazism, extrem kroppsutsmyckning eller kroppsförändring.

Tidningen Flashback, som hade sin storhetstid i mitten av 90-talet, och dess amerikanska förlaga Answer Me! var typiska exempel på JVVF-publikationer. Teckningar ritade av berömda seriemördare, intervju med ledaren för Church of Satan, bildreportage om kukklyvning, och så vidare. På communityt http://www.helgon.net umgås dagens JVVF:are och är farliga tillsammans.

En fullfjädrad JVVF-are skulle gilla ”Frankie Teardrop”, men han skulle främst lyssna på den för Alan Vegas ångestskrik och för att det är en mörk historia om en desperat man som dödar sin familj. Den är ”farlig”. På samma sätt skulle JVVF-aren uppskatta de tidiga Swans brutala texter om mänsklig underkastelse och förnedring, men bara bokstavligen. Han skulle troligen ha svårt att se texterna som metaforer för social och ekonomisk underordning i ett vidare perspektiv. En sådan analys vore nämligen inte ”farlig” och skulle inte passa in i hans självfixerade vulgär-nietzscheanska världsbild.

Det andra sättet att lyssna på ”Frankie Teardrop” är att se låten i dess historiska kontext, som en politisk kommentar och en uppdatering av Bob Dylans nattsvarta ”Ballad of Hollis Brown” från albumet ”The Times They are a-Changing” om nöden på landsbygden i South Dakota under 1930-talets depressionsår. En snarlik historia om en man som dödar sin familj och sedan sig själv för att han inte kan ge dem mat.

”Your babies are crying louder
It’s pounding on your brain
Your babies are crying louder
It’s pounding on your brain
Your wife’s screams are stabbin’ you
Like the dirty drivin’ rain”

Hollis var lantbrukare, Frankie jobbade i en fabrik, men deras problem var snarlika.

När Bruce Springsteen 1982 gjorde sin uppdatering av Dylans mörka folkmusik på ”Nebraska” var Suicides musik och särskilt ”Frankie Teardrop” en viktig inspirationskälla, just för att den beskrev fattigdom och desperation så väl. ”State Trooper” låter rentav som en akustisk tolkning av någonting Suicide kunde gjort.

Titelspåret på ”Nebraska” handlar för övrigt om massmördaren Charlie Starkweather vars mordturné genom Wyomings badlands bland annat inspirerat till filmen ”Natural Born Killers” – se där ett ämne som skulle tilltala JVVF:aren…

Av de här tre varianterna på temat – Dylans traditionstyngda i folksångarikonen Woody Guthries fotspår, Springsteens avskalade lofi-inspelningar på portastudio i ett motellrum, och Suicides som låter som den spelats in i ett maskinrum i helvetet – är givetvis den sistnämnda också den bästa.

Detta just för att produktionen och instrumenteringen ger låten en konstnärlig inramning som tar den utanför de snäva ramarna. Texten pekar genom sitt traditionella tema tillbaka på den amerikanska folktraditionen, men gör om den till någonting nytt där Dylan och Springsteen bara söker sig bakåt till rötterna.

Hela Suicides debutalbum är en förkrossande konsekvent helhet. Den extremt minimalistiska musiken – en Farfisa-orgel och en extremt enkel rytmbox – får sin karaktär genom bruket av kraftiga ekoeffekter på i stort sett allt, inte minst Alan Vegas ångestladdade röst.

Texterna pendlar mellan nattsvart ångest som i ”Frankie Teardrop” eller ”Ghost Rider”, med dess kalla konstaterande att ”America is killing its youth”, smäktande åtrå som i ”Cheree” och ”Girl” och ren naiv rocklyrik som i ”Johnny”.

Den sistnämnda skulle i en annan kontext vara outhärdlig, men här fungerar den just på grund av inramningen. Den drar rockklichén till sin spets, men musiken svänger inte en millimeter och Vegas upplysning om Johnny – ”he’s cruising the night looking for love” – skulle närapå ha kunnat lästs in av en växeltelefonist eller sångerskan i Flying Lizards. Det är inte rock’n’roll, bara en kommentar till rock’n’roll från ett band långt bortom all rock’n’roll.

Suicide hade sin bakgrund i konstvärlden, Alan Vega var skulptör och gallerist. Martin Rev spelade piano i ett modernjazzband som uppträdde i Vegas galleri som en del av en konsthappening.

Suicides egna spelningar fick också karaktären av happenings – på blodigt allvar. Förståelsen för deras musik var inte särskilt stor utanför deras egen avantgarde-scen och flera konserter slutade i upplopp när frustrerade besökare som betalat inträde för att bli ”underhållna” istället fick Suicides kompromisslösa tolkning av verkligheten i ansiktet. Det slutade inte sällan med att de två bandmedlemmarna blev misshandlade.

På sätt och vis var just denna frontalkrock mellan traditionell rockpublik och konstavantgarde det som verkligen gav Suicide deras udd. Givetvis behöver man inte ha sett en blodig Alan Vega på scen överöst med ölglas och flaskor med mikrofonsladden virad runt någons hals för att uppskatta musiken, men att ge sig ut på sådana självmordsuppdrag som de gjorde när de åkte på turné som förband till Elvis Costello är någonting helt annat än att spela ”farlig” industrimusik för redan frälsta i dag, när uppdelningen är så total att ingen som skulle kunna bli provocerad skulle sätta sin fot på de spelningarna till att börja med.

Och i den kontexten var kanske Suicide, då på sjuttiotalet, rentav farliga på riktigt.

Ursprungligen publicerad på Twisterella 3 mars 2004