Septisk marknadsföring

Att skapa spinn med ett videoklipp är naturligtvis helt perfekt som alternativ till dyra billboard- och tv-kampanjer. Ibland kan det vara riktigt skoj också, som när Comhem tar ett metagrepp på viral marknadsföring och gör en egen kavalkad som hyllar några av de mest spridda youtubefilmerna.

Radiotjänsts grepp, där människor inbjuds göra egna små överlastade hyllningsfilmer till sig själva, underförstått för att de bidrar till public service genom att betala tv-avgiften, är i sig smått genialiskt. Det blir snyggt, det är välgjort, naturligtvis kan man inte motstå att tanka upp en bild på Oskar Dirlewanger istället för sig själv (Hitler är alldeles för förutsägbart), osv.

Men. Det går inte att komma ifrån att det kvinnan i filmen faktiskt säger passar bättre in i den ironiska formen än Radiotjänst kanske menat.

Jag har inget emot tv-avgiften eller licensfinansierad tv och radio. Tv finansierad med avgifter (vare sig det är public service eller kabel) är bättre än reklamfinansierad tv eftersom de som gör programmen slipper ha en relation till annonsörer. Det är ganska enkelt, och det är anledningen till att BBC gör bättre dokumentärer än TV3 och HBO bättre drama än Fox.

Vad som däremot är otroligt irriterande är att SVT fått för sig att de är oberoende. Det är skitsnack, de står inte i beroende till annonsörer (även om det är en glidande skala så fort det sänds direkt från idrottsevenemang), men har ett avtal med staten som ofta tolkas otroligt ängsligt av etermediabyråkrater som inte ser en fällning i radionämnden som ett kvalitetsbetyg utan som ett personligt nederlag.

Vad är det damen i filmen säger? Hur kan vi lita på att det vi ser på tv är sant? Hur vet vi att våra åsikter är våra egna? Hur kan vi vara säkra på att de svaga rösterna kommer till tals?

Genom att sätta vår tillit till SVT och Sveriges Radio? Skulle inte tro det. Pröva att ha en avvikande åsikt om något ämne riksdagen bestämt är narkotika, till exempel. Och hur kommer för övrigt ”de svaga rösterna” till tals när SVT tar in allt mer personal via bemanningsföretag, och därmed smiter från personalansvaret? Lönerna ska vi inte tala om.

Public service värd namnet skulle fortfarande vara licensfinansierad, men fullständigt frikopplad från staten. Och ta in licenspengarna på annat vis än genom hycklande reklamfilmer.

Mer om , , , , , ,

Annonser

Årtiondets bästa filmer

Alla sammanfattar 00-talet just nu, jag är inget undantag. Det kom en hel hög bra filmer under decenniet, från hyperrealistiska dramadokumentärer till högklassig fantasy och underbara animerade filmer.

Här är de tio bästa:

10. Donnie Darko
Den här filmen hade inte behövt alla tidstypiska poplåtar för att placera sig omisskännligt i 80-talet. Stämningarna som byggs upp och skildringen av Donnies accelererande psykos gör den till det mästerverk den är.

9. Der Baader-Meinhof Komplex
Kritiken mot den här filmen är befogad, lika lite som boken den bygger på förklarar den på något begripligt vis Röda arméfraktionens drivkrafter, förutom att det ser väldigt häftigt ut att sno bilar, spränga saker och skjuta folk. Å andra sidan lyckas filmen verkligen med den uppgiften, stadsgerilla har aldrig varit sexigare.

8. Der Untergang
I Der Baader-Meinhof Komplex spelar Bruno Ganz terroristbekämparen Horst Herold, mannen som skaffade sig ett eget datoriserat furstendöme på BKA i Wiesbaden. I Der Untergang är han der Führer själv. En paranoid, nervsjuk gammal man i ett rike i totalt sönderfall. Den definitiva Hitlerfilmen.

7. Morvern Callar
Samantha Morton är lysande som missanpassad snabbköpskassörska i en film som är lika vacker när den skildrar skotsk vinter som spansk sommar.

6. Bloody Sunday
Brittiska soldaters massmord på fjorton obeväpnade demonstranter i stadsdelen Bogside i Derry, Nordirland 30 januari 1972 skildras utdraget och obarmhärtigt realistiskt. Som film om terrorns orsaker är den raka motsatsen till Der Baader-Meinhof Komplex. Konkretare och mer lättbegripligt kan det knappast bli.

5. This is England
Britterna har en alldeles särskild känsla för realism, och en kärlek till sina subkulturer som av någon anledning saknas helt i Sverige. En kärleksförklaring till skinheads som går rätt in i hjärtat.

4. Spirited Away
Hayao Miyazakis verkliga genombrottsfilm i västvärlden är en helt fantastisk sagoberättelse och något av det bästa tecknade jag sett på film.

3. Lord of the Rings-trilogin
JRR Tolkien skrev de ultimata fantasyromanerna, och Peter Jackson har gjort den ultimata fantasyfilmen. Ses helst i de förlängda DVD-versionerna, i en följd.

2. The Virgin Suicides
USA-premiär 1999, Sverigepremiär 2000. Därmed kvalar Sofia Coppolas hyllning till Peter Weirs Picnic at Hanging Rock in på den här listan. Så fantastiskt vacker.

1. Fight Club
Ja, den kom verkligen 1999, men överskuggar 00-talet så fullständigt att den självklart toppar en sådan här lista. Ett mästerverk och en av de där filmerna som faktiskt är bättre än boken.

Strax utanför: Old Boy (korridorscenen!), No Country for Old Men (garagerockfrisyren!), Battle Royale (Takeshi!), Pans labyrint (fascism och fantasy!), The Football Factory (kläderna!), Inglourious Basterds (uniformerna!), Harry Potter and the Chamber of Secrets (sagokänslan!), Charlie and the Chocolate Factory (Johnny Depp!), Eternal Sunshine of the Spotless Mind (galenskapen!), Watchmen (allt!)

Mer om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Popvänstern revisited

Diskussionen om politiska sympatier bland popmusiker dyker upp då och då. För några år sedan lanserade Timbro och PR-killen Erik Zsiga en version i ett desperat försök att framstå som relevanta inför sina bidragsgivare.

Zsigas metod var att dels med hjälp av diverse hiphop- och punktexter behäfta ”popvänstern” med våldsglorifiering, dels skuldbelägga alla som uttryckt den mest försiktiga vänsteråsikt och samtidigt tjänat pengar på sin musik. Borgerliga ledarskribenter som Per Gudmundsson och Peter Wennblad har å andra sidan försökt klämma in så skilda saker som den svenska DIY-scenen, 90-talsindien och Manchestervågen i en högerkontext, med lite olika argument.

Grundfrågan kvarstår dock – olika tricks åsido, varför är så få popband öppet höger? Till och med de glättiga engelska syntpopbanden på 80-talet visade sig vara vänster när man skrapade lite på ytan – Depeche Mode flirtade med socialismen i intervjuer och i naiva texter, Wham! stödde de strejkande gruvarbetarna (men dissade fackbossen Arthur Scargill) och Martin Ware från Human League gjorde socialistisk konceptpop med Heaven 17.

Gary Numan, en outsider redan i småskolan, väckte uppståndelse när han deklarerade att han röstade på Thatcher. Här i Sverige blev Lustans Lakejer utskällda för sin utstuderat borgerliga image, men den känns i efterhand mer som ett sätt att reta upp proggare och punkare i stickade tröjor än som ett äkta politiskt statement. Därtill var det alldeles för mycket verklighetsflykt.

Naturligtvis finns det drösvis med band i diverse subkulturer som integrerat extremhögersymbolik och ibland också -åsikter i sin image – inom black metal, neofolk och vit maktmusik. Men det är ändå något fjärran från den ideologiska liberalism som Zsiga och ledarskribenterna bekänner sig till. I Sverige framstår fortfarande Alexander Bard som en särling i det att han kombinerar en genomtänkt liberal politisk ståndpunkt (och på sistone en politisk karriär i folkpartiet) med en framgångsrik artistkarriär. Men Bard skiljer å andra sidan nuförtiden oftast noga på de två rollerna.

Tanken på ett band som imagemässigt går in för att hylla arvet efter thatcherismen och önska hårdare tag mot fackligt organiserade, arbetslösa och sjukskrivna känns mest som något lika utstuderat som norska black metalbandet Mayhems hyllningar till diktaturerna i Albanien och Nordkorea.

Frågan om popvänstern och avsaknaden av en pophöger diskuterades i P1 senast i dag. Per Gudmundsson, som enligt egen utsago driver en kampanj för att ”skriva om pophistorien ur ett högerperspektiv” pratade med Martin Aagård, vänsterintellektuell kulturskribent och medlem i Doktor Kosmos, ett band som i sin studentikost ”lustiga” proggighet kan få vem som helst att drömma om att starta det där högersvaret på Mayhem.

Aagard har adopterat popvänsteretiketten på samma vis som homosexuella gjort med sina nedsättande epitet och säger sig vara stolt över att vara popvänster. Gudmundsson efterlyste tydligare politiska etiketter på låtar som i största allmänhet handlar om ”frihet” – trots att de bästa brukar ha udden riktad mot sådana som honom. Programledaren lyfte fram en gammal spaning utbyggd till en lång artikel i Bon härom året om att det blivit hippt med borgerlighet bland annat eftersom vissa band anammat en ironisk tennis- och seglarstil och eftersom en ny generation vänsterengagerade ungdomar har bättre klädsmak än man hade på 90-talet.

Inte så värst intressant alltså, och mest småmysigt när det egentligen var upplagt för en ordentlig fight. Är det något som genomsyrat popmusiken de senaste 50 åren så är det passion.

Jag tror dessvärre att utgångspunkterna för diskussionen hamnat helt snett. Per Gudmundsson har tidigare velat se högerdrag i Joy Divisions musik med huvudsaklig hänvisning till att Ian Curtis röstade på tories i det enda val han hann med, vilket naturligtvis är en otroligt banal iakttagelse. Och övriga medlemmar var vänster. I dagens radiodiskussion talades om bristen på plakattexter om skattesänkning och privatiseringar, också det ett banalt sätt att resonera.

Om vi istället betraktar popmusiken på samma vis som Fredrik Edin gjorde med film nyligen finner vi att det självfallet finns mängder av högerinriktad populärmusik: All denna musik som genom att inte på något vis gå emot den rådande ordningen i själva verket blir ett stöd till den. Och då menar jag självfallet inte att det som krävs är vare sig gammal och ny progg eller förutsägbart ”arg” musik som Rage Against the Machine eller Atari Teenage Riot – en ljudbild kan också vara politisk, som Tobbe i The Embassy en gång så klokt uttryckte det.

”Popvänstern” skapades genom att Erik Zsiga lyfte fram vartenda förment vänstervridet citat han kunde hitta hos svenska kändisar, inklusive Cardigans-Ninas försiktiga avståndstagande från höga chefsbonusar och till och med högertjejen Linda Skugges krönikor. I själva verket lider Sverige av att popartister talar alldeles för lite om sina politiska åsikter, alternativt är genuint ointresserade. Och det fåtal som öppnar käften tenderar tyvärr att vara olika sorters proggare.

”I’m working class. Give me a gun and I’ll shoot all the Young Conservatives” sade Primal Screams Bobby Gillespie när bandet var som allra störst. Den sortens tydliga ställningstagande för något radikalare än ett regeringsskifte väntar vi fortfarande på att höra från någon svensk artist i hans position.

Mer om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,