Recension: När sanningen inte ska fram

Konspiration Olof Palme
Gunnar Wall

Semic, 2015

Privatspan är något av journalistikens Bermudatriangel. Få kan närma sig området och komma ut med sina sinnen i behåll. En del var naturligtvis galna redan när de grävde ned sig i gåtan om Palmemordet, andra blir det. Och om inte galna, så drabbas de i alla fall av allt högre grad av tunnelseende och inte sällan lätta drag av fanatism.

Bland de sundare inom privatspanarfältet är polisprofessorn Leif GW Persson och journalisten Gunnar Wall. Som av en händelse ligger deras respektive bild av hur mordet på Olof Palme den 28 februari 1986 gick till ganska nära varandra. Båda avfärdar alla teorier om att Christer Pettersson skulle varit inblandad, båda dömer ut spaningsledaren Hans Holmérs insats och båda har lanserat versioner av teorin om att Palme föll offer för en konspiration där element inom svensk säkerhetstjänst på något vis var inblandade.

Leif GW Perssons roman Faller fritt som i en dröm ger ett slags möjligt skönlitterärt svar på vem som låg bakom mordet, men har den egenheten att i stället för att ta ut svängarna som man kan göra i en roman landa i en gärningsman som GW själv uppfann i boken Grisfesten, som kom flera år före mordet.

Samtidigt finns här en monolog från romanens kanske intressantaste (och mest uppenbart uppdiktade) gestalt, vars budskap enklast kan sammanfattas i Jack Nicholsons klassiska filmreplik från På heder och samvete: ”You can’t handle the truth!”. Det svenska samhället skulle inte mäkta med att en konspiration låg bakom mordet på statsministern. Däremot mäktar det svenska samhället med att en småtjyv och missbrukare på grund av allmän svensk naivitet får tillfälle att skjuta bort en stor bit av statsministerns ryggrad på öppen gata.

Olof Palme omfattades som internationell statsman, med fingrarna i ett antal känsliga och i strikt mening delvis olagliga operationer – de hemliga bidragen till ANC inte minst – naturligtvis inte av någon ”svensk naivitet”. Exakt hur den politiska gärning som skaffade Palme fiender från Pretoria till Santiago och Washington kan kopplas till mordet får vi möjligen aldrig reda på, men det är den som tror att de är orelaterade som är naiv.

Gunnar Walls nya bok följer upp ett par tidigare som mer ingående tar upp alla de detaljer som ofta gör denna genre så mördande tråkig. Här kan han i stället koncentrera sig på kärnan: åtalet mot Christer Pettersson föregicks av att nyckelvittnen övertalades med ganska stora ansträngningar att dra sig till minnes att de sett Pettersson under mordkvällen, medan vittnesmål och tips som skulle kunna leda i riktning mot en planerad operation ofta lämnades obehandlade eller följdes upp dåligt.

Gunnar Wall är av åsikten att Olof Palme skuggades och mördades i en skickligt genomförd operation där celler inom Stay behind-nätverket, en paramilitär organisation kopplad till Nato, till den militära underrättelsetjänsten och till näringslivet, spelade en nyckelroll. Det lyckas han av förklarliga skäl inte leda i bevis, däremot visar han övertygande att utredarna heller aldrig varit speciellt angelägna om att gå till botten med den teorin.

Inte lika angelägna som att få gamla ovänner till Christer Pettersson att börja minnas att de kanske kan ha sett busen från Sollentuna som är skyldig dem pengar utanför en biograf på mordkvällen. Med en belöning på 50 miljoner i potten.

Den stora behållningen med Gunnar Walls bok är, förutom nya vittnen som bekräftar observationer av män med walkie-talkies kring mordplatsen, bakgrundshistorik kring saker som mordet på Dag Hammarskjöld, Pinochet-agenten och lönnmördaren Michael Townley, Stay behind-nätverket Gladios underminering av det italienska samhället på 1970-talet och relationerna mellan Svenska turistföreningen och den militära underrättelsetjänsten på 1960-talet.

Däremot borde författaren ha strukit ett långt kapitel om Eva Rausing, framliden hustru till den svenske miljardären Hans Kristian Rausing. Det enda det ger är en kvällstidningsartad inblick i ett stenrikt missbrukarpars sorgliga liv, samt aningen om något slags insinuation om att Rausings möjligen haft något med Palmemordet att göra. Synd på en annars mycket underhållande bok.

Tidigare publicerad i Arbetaren 10 oktober 2015

Laibach – med speglar mot makten

Det slovenska bandet Laibach har i 35 år arbetat målmedvetet med metapolitisk maktkritik. Det senaste albumet visar dem i bättre form än på decennier. Daniel Wiklander laddar för vårens Sverigespelningar.

Laibach är bannlysta i Ryssland – bokstavligen om man ska tro bandets egen Facebooksida. 

Enligt den var Laibach på gång för konserter i Moskva och St Petersburg om ett par veckor, men den tilltänkte konsertbokaren avråddes från att ta dit bandet på grund av befarade protester från ortodoxa kristna. 

I höstas förklarade det ”ryska kristna mänskliga rättighetscentret” att Laibach är ”uttalat satanistiska”, vilket skulle vara uppenbart för alla som hörde deras låt ”Symphony For the Devil”.

Det handlar naturligtvis om Laibachs tolkning av Rolling Stones Sympathy for the Devil, en knappt 30 år gammal inspelning som antagligen mest kändes bekväm att nämna i sammanhanget. Det var på den tiden bandet ägnade sig åt att med hjälp av väldigt annorlunda covers på kända poplåtar säga något eget om populärkultur, om totalitär politik och om konst. 

När Laibach bildades i den slovenska gruvstaden Trbovlje 1980 hade Jugoslaviens starke man Josip Broz Tito inte varit död länge, men redan kunde tecken på splittring synas mellan de olika delrepublikerna. Laibach anlade en konstnärlig bredsida mot diktaturen med gatukonst, måleri, musik, videokonst och installationer, och uttrycket man valde var att hålla upp en spegel mot det auktoritära systemet i en egen variant av den teknik för att orsaka förvirring och att vända på begrepp som inom politisk teori kallas metapolitik. 

Laibach kombinerade i sin estetik element från den nazism som partisanerna befriade landet från under andra världskriget, med den socialistiska diktaturens egna attribut. Man uppkallade sig efter de tyska ockupanternas namn på den slovenska huvudstaden Ljubljana – och tog samtidigt avstånd från fascism. Man lånade den ryske konstnären Kasimir Malevitjs svarta kors som sin symbol på bland annat armbindlar och gjorde ambivalensen till en konstform i sig. De förvirrade men mycket irriterade jugoslaviska myndigheterna förbjöd bandet att kalla sig Laibach och hindrade dem från att framträda. 

Musiken vid denna tid var egensinnig och mörk i den stil som just börjat kallas industri, och den passade Laibachs syften perfekt. Om själva konceptet laborerade med dubbeltydighet och lager under lager hade den råa musiken vid den här tiden ett eget och äkta uttryck. Det skulle dock komma att ändras. 

1986 släpptes albumet Opus Dei på brittiska Mute Records, och där etablerades den stil som gjort Laibach kända och ökända.

Bombastiska och militaristiska covers på från början menlösa poplåtar, vars klyschiga texter om gemenskap på aggressivt fram­gläfst tyska fick en helt ny mening. På omslaget sångaren Milan Fras stirrande blick, bara överkropp och koppel. En svastika gjord av yxor på innerkonvolutet – i själva verket en reproduktion av ett collage skapat av den antinazistiske tyske konstnären John Heartfield, som med knapp nöd undkom SS och levde i landsflykt under Hitlers tid vid makten. Winston Churchills ”Never surrender”-tal som avslutning på albumet. 

Ett Västeuropa som stod lika handfallet inför utmaningen att tolka bandets uttryck som Jugoslaviens myndigheter. 

Var de fascister? Vad menade de egentligen? I USA nekades Laibach 1987 å andra sidan inträde som misstänkta kommunister.

Samtidigt tilläts de framträda i Slovenien för första gången på flera år.

Opus Dei är på många vis en postmodern milstolpe i sin kommentar om arenarockens estetiska kopplingar till den tyska 30-talsnazismens minutiöst ljussatta och regisserade massmöten i idrottshallar. Samtidigt gjorde den Laibach själva till stjärnor, och spred namnet på det konstkollektiv där de ingick, Neue Slowenische Kunst, NSK, över världen. 

Hade Laibach gjort halt och tänkt nytt efter Opus Dei hade de kanske kunnat undvika en lång kreativ nedgång. Men faktum är att det skulle komma flera album till med covers på poplåtar. Man tog sig bland annat an hela The Beatles Let it Be på numer förutsägbart manér, och på NATO några år senare är det gamla pophits med krigstema som avhandlas – från Edwin Starrs ”War” till Europes ”The Final Countdown”. 

Naturligtvis refererar detta framför allt inbördeskriget på Balkan, men utan den udd som Laibach haft under diktaturen på 80-talet. Resten av decenniet ägnades bland annat åt att etablera NSK som en virtuell stat med egna pass, och åt att utforska teman som religion och kapitalism – men utan att beröra. 

På 00-talet experimenterade Laibach med olika uttryck – den musikaliskt förvisso tryggt gubbsyntiga, men politiskt hårdslående WAT, och Volk som består av nytolkningar av nationalsånger – passande nog med får på omslaget. Man tog sig an Bach och Wagner, med varierande resultat. En turné med det gamla Opus Dei-materialet väckte farhågan att gruppen på allvar skulle degenerera till ett industrisyntens Status Quo.

Så slog Laibach plötsligt till förra året med ett lika lättillgängligt som kraftfullt nytt album – Spectre. Här stämmer plötsligt allt som det inte gjort sedan Opus Dei 28 år tidigare. Men denna gång är det inte dubbeltydiga tolkningar av Queenlåtar utan eget material med samma styrka. Sångerskan Mina Špiler gör mer än kompletterar Milan Fras – hon tar över och gör albumet till sitt. Hennes dominans på scen är lika överväldigande.

På Spectre sjunger Laibach om ett Europa som faller samman, om nya vägar att bedriva politik och om massorna på gatorna som förgäves kräver att bli hörda:

In the absence of war

We are questioning peace

In the absence of god

We all pray to police

I låten ”No History” sammanfattar man på ett par rader principen för sitt eget 35-åriga projekt:

Use the language of misunderstanding

Disguise it

Och har därmed på sätt och vis avslöjat sig för hela världen, samtidigt som raderna också kan ses som en beskrivning av den virtuella politik och den propaganda som så skickligt används av samma krafter som vill hindra Laibach att uppträda i Ryssland. 

För beskyllningarna om ”satanism” från ryska ortodoxa är naturligtvis bara ett löjligt svepskäl. Det är inte svårt att inse vad som egentligen gjort att Laibach inte är välkomna. Turnéaffischen i gult och blått med eldsflammor, hotfulla rökmoln och giljotiner lär knappast få en rysk publik – och ryska makthavare – att associera till annat än Maidanrevolten i Kiev för ett år sedan. 

Och kanske är det just på grund av det krig som rasar i Europas östra hörn och auktoritära rörelsers växande styrka i vår del av världen, som det äntligen stämmer för det medelålders gänget från Trbovlje igen. Laibach har alltid hämtat sin energi ur kraftfältet kring totalitära idéer och strävan att vända maktens egna vapen emot den. 

I mitten av mars står Laibach på scen i Malmö och Stockholm. Allt filmat material hittills från turnén pekar på en enastående konsertupplevelse. Under våren släpps också Spectremix – ett album med remixer från Spectre.

Tidigare publicerad i Arbetaren 1 februari 2015