Författare är ett lustigt släkte. Samtidigt som de har tillräckligt mycket tro på sig själva för att inte bara skriva en roman utan även skicka på olika förlag manuset för att det ska ge ut det, så kan en smärre motgång decimera dem till små lipande femåringar.
OK, det finns naturligtvis undantag. Men de är få.
En annan sak författare (och kritiker) verkar gilla att ägna sig åt är metadebatter om Litteraturen. Nu senast går ett antal mer eller mindre kända svenska författare ut med ett Manifest i DN. De lovar att låta bli en massa dumheter, vilket låter himla fint om man bara skummar lite.
Inga nyckelromaner, inga deckare med griniga pensionsfärdiga poliser, inga romaner om historiska personer, inga form- och språkexperiment. Vad fint.
Naturligtvis får de mothugg av ett gäng författare som kanske inte producerat så mycket böcker om griniga poliser men desto mer formexperiment. Det vill de kunna fortsätta med. Och det är ju också fint. Om än lite töntigt, och – misstänker jag – rentav på uppmaning av DN:s redaktion. Det är ju så fräscht med kulturdebatt och författare som bitchar mot varandra, dessutom finns en enorm potential här – bröderna Birro och Raneloiden är ju inte ens inblandade än!
Den minnesgoda läsaren känner givetvis igen linjerna i debatten från en liknande härom året – experiment kontra Piratförlaget, kris för den svenska romanen och så vidare.
Fast de sade inte Piratförlaget då, utan ”Guillou och Liza Marklund”. Låt vara att den ene sitter på två stolar här, men det är naturligtvis förlagen det handlar om egentligen. Och det här första manifestet är mer än något annat en bön om att få sina icke-experimentella, icke-historiska, icke-självbiografiska icke-deckare utgivna. Skriver den sortens böcker gör de väl förhoppningsvis redan, tanken på svenska författare som mot sin vilja tvingas till språkakrobatik typ Martina Lowden eller redovisningar av sina privata nojor med alla inblandades riktiga namn kvar är för plågsam. För att inte tala om att med kniven mot strupen knattra fram nya deckare i småstadsmiljö.
De blir väl helt enkelt inte utgivna i den omfattning de vill, de som varken skriver de klyschiga deckare som marknaden efterfrågar eller de experimentella verk som får priser och hyllas av kritikerna. Tråkigt, men knappast värt ett manifest.
Det finns ju lösningar, liksom. Gå ihop och starta ett eget förlag är bara det första jag kommer på.
Mer om Manifest, romaner, författare, kritiker, Björn Ranelid, Inger Frimansson, Jonas Thente, Susanne Axmacher, Jesper Högström, Sven Olov Karlsson, Jens Liljestrand, Anne Swärd, Jerker Virdborg, Pauline Wolff, Torbjörn Elensky, Fabian Kastner, Sofia Stenström, Agneta Klingspor, Mats Kolmisoppi, Hassan Loo Sattarvandi, Stefan Hammarén, Martin Tistedt, Athena Farrokhzad, Aase Berg, Åsa Maria Kraft, Pär Thörn, Oline Stig, Peter Fröberg Idling, Monika Fagerholm, Mats Söderlund, Elisabeth Hjorth, Cecilia Davidsson, Anna-Karin Palm, Sara Gordan, Gunnar Ardelius, Anneli Jordahl, Susanna Alakoski, Stefan Lindberg, Jörgen Lind, Susanna Alakoski, Hanna Nordenhök, Tom Malmquist, Joar Tiberg, Anna-Karin Selberg, Anna Hultenheim, Vendela Fredricsson, Peter Birro, Marcus Birroo, Martina Lowden, Jessica Schiefauer
Alamut – inget är sant, allt är tillåtet 