Kungligt sexskvaller is the shit

Apropå den senaste veckans massmediala frosseri i kungliga sexskandaler vill jag gärna påminna om en fin karikatyr och ett av åttitalets bästa album samtidigt:

Annonser

Arvet efter Aleister Crowley

1942 premiärvisades Frieda Harris målningar för Aleister Crowleys tarotlek. En samling otroligt suggestiva bilder skapade efter Crowleys minutiösa anvisningar. Aleister Crowley visste precis hur han ville ha dem, men Harris överlägsna talang gjorde dem till det mästerverk de är.

När leken offentliggjordes hade Crowley fem år kvar att leva, och han var med sina snart 70 år märkt av det hårda liv han levt med både excesser i sprit och droger, ett extensivt resande och ett antal strapatsrika bergsbestigningsexpeditioner i Alperna och Himalaya.

Aleister Crowley var förutom författare och filosof även konstnär, och det var om den delen av hans livsverk som Carl Abrahamsson föreläste på Konsthögskolan i Stockholm igår.

Crowley började måla på allvar ganska sent i livet, efter 40-årsåldern. Hans bildkonst var en förlängning av hans arbete med utformandet av magiska ritualer, och sträcker sig från skisser till oljemålningar och naturligtvis anvisningarna för tarotleken. Abrahamsson beskriver hans måleri som ”hellre än bra” och det är naturligtvis en varierande kvalitet på verken. Vissa målningar i olja på duk är underbara, annat som graffitin på väggarna i huset Crowley hyrde på Sicilien – ”The Abbey of Thelema” – tydligt åstadkomna av en mindre nykter konstnär.

Psykedeliska droger var en viktig inspiration, och Crowley har en förkärlek för komplementfärger och överhuvud starka färger i sin konst.

Det är måleriet som står i centrum för föreläsningen på Konsthögskolan, en i en serie om esoteriska inslag i konsten under våren, men naturligtvis kommer Carl Abrahamsson in även på de centrala delarna i Aleister Crowleys filosofi. Det är en njutning att lyssna på en föreläsare som är så kunnig i sitt ämne. Även om det märks att Abrahamsson har lagt sig vinn om att hålla en neutral ton vet naturligtvis alla med lite insikt i den här världen att han själv varit extremt influerad av Aleister Crowley, inte minst i sitt arbete med Thee Temple Ov Psychick Youths Skandinavienavdelning på 80-talet.

Aleister Crowleys livsverk är en ganska tung anrättning att svälja på fastande mage, mycket är väldigt svårtillgängligt och kretsar kring ritualmagi och komplexa system som exempelvis kabbala. Annat är mycket enkelt och lättbegripligt, som hans extremt koncisa oavhängighetsdeklaration Liber Oz, fem punkter för ett frihetligt liv som förebådar såväl hippierörelsen som libertarianismen.

Helt centralt för Crowleys filosofi, ännu mer än friheten, är viljan. Hans världsberömda och ständigt misstolkade devis ”Do what thou wilt shall be the whole of the Law” betyder inte ”gör vad du känner för och skit i lagarna”, utan handlar om att individen ska komma fram till sin sanna vilja och agera efter den.

En urvattnad variant på den trossatsen förekommer naturligtvis i varenda förnumstig självhjälpsbok, det speciella med Crowley var dels hans frihetlighet, dels de metoder han utarbetade för att efterleva sin princip. Samtliga ritualer med all deras utstuderade mumbo-jumbo handlar till slut ändå om att fokusera och uppnå de mål man bestämt sig är de sanna. Den som inte känner för att åkalla en eller annan ande i en komplicerad ritual hittar säkert andra metoder.

Psychic TV, Peter Christophersons och Genesis P-Orridges projekt efter att de splittrat Throbbing Gristle, handlade i hög grad om att sprida en version av Crowleys princip. ”Message from thee Temple” som avslutar albumet Force the Hand of Chance, är en mycket välformulerad programförklaring.

Psychic TV var kärnan i rörelsen Thee Temple Ov Psychick Youth, en löslig organisation för andlig utveckling i Crowleys fotspår. Genesis P-Orridge anser att han upplöste TOPY tidigt 90-tal, men rörelsen finns kvar än i dag.

Esoteriska sällskap och ritualmagi är, per definition, inte allas kopp te. Den kulturella underström som löper genom hela 1900-talet och in i vårt nuvarande sekel, och som innefattar konstnärer, författare och artister som Aleister Crowley, William S Burroughs, Austin Osman Spare, Kenneth Anger, Bryon Gysin, Psychic TV och mina personliga hjältar Coil är däremot något att utforska och inspireras av. Liksom naturligtvis detta stycke poesi:

Mer om , , , , , , , , ,

Det bruna filtret

fri_abbey_600

När Atlantis gav ut Lundasociologen Göran Dahls bok Radikalare än Hitler? satte man självklart en av Caspar David Friedrichs mest suggestiva målningar på omslaget. Temat är ett av Friedrichs vanligare, en gotisk klosterruin i granskog, men den nedgående, döende solen insveper landskapet och krucifixet i förgrunden i ett närmast sjukligt ljus, som om det silats genom ett brunt filter. Perfekt för bokens tema om de knäppare avarterna av tysk Blut und Boden-mystik och allmänt biodynamiskt flummeri som var viktiga ingredienser i de strömningar som skulle utmynna i nazismen.

För att symboliken inte skulle undgå ens den genomsnittlige Viasat History-tittaren kände sig omslagsdesignern dessutom nödgad att komplettera med en svastika på vit botten i nedre vänstra hörnet, som en annan Dick Bengtsson. Postmodernare än postmodernism.

Man får väl kanske ändå tacka för den förtydligande solsymbolen, eftersom Friedrichs romantiska artonhundratalsmåleri i sig naturligtvis inte har ett dugg med nazism att göra.

Kopplingarna görs ändå gång på gång när nu Caspar David Friedrich ägnas en utställningNationalmuseum. I Sverige verkar nämligen tysk kultur över huvud taget inte kunna betraktas utom genom det bruna filter som vår fixering vid nazismen utgör.

Jag är naturligtvis också fixerad vid nazism, själva tanken på hur ett land hanterar besvikelsen efter brakförlusten i första världskriget, monarkins fall och ekonomiskt kaos med att klä upp sig i historiens snyggaste uniformer, marschera i snörräta led och noggrannt och pedantiskt börja ta livet av stora delar av Europas befolkning är otroligt fascinerande. Det var också vad som gjorde Jonathan Littells De välvilliga till en av förra årets bästa romaner.

Men romantiken har bara i andra hand med detta att göra, och de konstkritiker som inte kan låta bli att se Friedrichs målningar, eller till och med hans stil genom ett brunt filter har med rätta hånats under de senaste månaderna.

Tidningen Axess redaktör Johan Lundberg framstår förvisso ibland som en självupptagen pajas, men i sitt försvar av den egna retrogardistiska utställningen Figurationer mot gälla utrop om ”nazism” hade han alla rätt.

Jag körde nyligen bil genom Sverige. Med i bilen fanns bland annat en vegetarian. Vi lyssnade under en körsträcka på delar av Wagners Rhenguldet och vid ett par tillfällen undslapp jag mig positiva kommentarer om Heidegger samt om motorvägar (inte minst i samband med en dåligt underhållen norrländsk Europaväg). Nu misstänker jag att Sydsvenskans läsare börjar dra öronen åt sig: vem är egentligen denne skribent; är han verkligen att lita på politiskt?

Det går helt enkelt inte att kräva att alla människor ska korrigera sin smak enligt modellen ”vad hade Adolf Hitler tyckt om detta? OK, då tycker jag tvärsemot”. Det vore nämligen att låta en liten nazist som varit död sedan över 60 år få alldeles för stort inflytande över våra liv.

Det senaste året har jag intresserat mig alltmer för neofolk, en musikstil som i sina största ögonblick är den musikaliska motsvarigheten till Friedrichs klosterruiner i tät granskog. Om artisterna beklagar att klostren raserats eller ej varierar nog. Det romantiska vemodet hos tyskar som Forseti och Darkwood når in i själen på samma vis som Friedrichs Aftonen, Munk vid havet eller de olika klosterruinerna. Säkert inget för envar, men heller ingen utpräglad naziestetik.

Skulle Hitler ha gillat det? Kanske. Fast han var väl mest inne på pompös opera. Skulle låtarna funka vid lägerelden på något ”nationellt” sommarläger? Säkert, men de bästa banden är också i flera fall de som tagit hårdast avstånd från nazismen – och av någon anledning låter åtminstone de svenska öppet högerextrema försöken i genren mer som en talanglös Dan Berglund än som något man orkar lyssna på, även om det gick att bortse från texterna.

Jag har inte tagit mig till Nationalmuseum än, men när jag gör det ska jag se utställningen med den här låten i lurarna:

Mer om , , , , , , , , , , ,

Modern konst för svårt för EU:s ministrar


Modern konst är knepiga grejer. Så länge den funnits har den bekämpats av anhängare av ”traditionell” konst, ofta med motiveringen att den är obegriplig för arier/arbetarklassen/vanligt folk.

Nazisternas konstpolitik är en av de mest kända som bedrevs enligt denna lågpannade princip, och nu verkar det inte bättre än att sentida trender vridit utvecklingen varvet runt.

På Moderna museet i Stockholm hänger ett antal målningar av Dick Bengtsson, där han kompletterat ganska ordinära oljemotiv med en enkel svart svastika i ett runt vitt fält. När EU:s utrikesministrar besökte museet nyligen var tavlorna nerplockade, efter en ”vädjan” från UD.

Det här är alltså människor som ska vara experter på diplomati, men som inte bedöms begripa modern konst. Undrar hur de hanterade åsynen av en get med ett bildäck runt magen.

Uppdaterat: Det är inte första gången diplomater har synpunkter på Dick Bengtssons målningar. Zvi Mazel, Israels fd Stockholmsambassadör som blev känd när han vandaliserade en installation på Historiska museet, besökte en gång Moderna museet. Han fick syn på Bengtssons målningar, pekade på tavlorna och sade ”nästa gång jag kommer hit ska det där vara borta!”

Mer om , , , ,