Popvänstern revisited

Diskussionen om politiska sympatier bland popmusiker dyker upp då och då. För några år sedan lanserade Timbro och PR-killen Erik Zsiga en version i ett desperat försök att framstå som relevanta inför sina bidragsgivare.

Zsigas metod var att dels med hjälp av diverse hiphop- och punktexter behäfta ”popvänstern” med våldsglorifiering, dels skuldbelägga alla som uttryckt den mest försiktiga vänsteråsikt och samtidigt tjänat pengar på sin musik. Borgerliga ledarskribenter som Per Gudmundsson och Peter Wennblad har å andra sidan försökt klämma in så skilda saker som den svenska DIY-scenen, 90-talsindien och Manchestervågen i en högerkontext, med lite olika argument.

Grundfrågan kvarstår dock – olika tricks åsido, varför är så få popband öppet höger? Till och med de glättiga engelska syntpopbanden på 80-talet visade sig vara vänster när man skrapade lite på ytan – Depeche Mode flirtade med socialismen i intervjuer och i naiva texter, Wham! stödde de strejkande gruvarbetarna (men dissade fackbossen Arthur Scargill) och Martin Ware från Human League gjorde socialistisk konceptpop med Heaven 17.

Gary Numan, en outsider redan i småskolan, väckte uppståndelse när han deklarerade att han röstade på Thatcher. Här i Sverige blev Lustans Lakejer utskällda för sin utstuderat borgerliga image, men den känns i efterhand mer som ett sätt att reta upp proggare och punkare i stickade tröjor än som ett äkta politiskt statement. Därtill var det alldeles för mycket verklighetsflykt.

Naturligtvis finns det drösvis med band i diverse subkulturer som integrerat extremhögersymbolik och ibland också -åsikter i sin image – inom black metal, neofolk och vit maktmusik. Men det är ändå något fjärran från den ideologiska liberalism som Zsiga och ledarskribenterna bekänner sig till. I Sverige framstår fortfarande Alexander Bard som en särling i det att han kombinerar en genomtänkt liberal politisk ståndpunkt (och på sistone en politisk karriär i folkpartiet) med en framgångsrik artistkarriär. Men Bard skiljer å andra sidan nuförtiden oftast noga på de två rollerna.

Tanken på ett band som imagemässigt går in för att hylla arvet efter thatcherismen och önska hårdare tag mot fackligt organiserade, arbetslösa och sjukskrivna känns mest som något lika utstuderat som norska black metalbandet Mayhems hyllningar till diktaturerna i Albanien och Nordkorea.

Frågan om popvänstern och avsaknaden av en pophöger diskuterades i P1 senast i dag. Per Gudmundsson, som enligt egen utsago driver en kampanj för att ”skriva om pophistorien ur ett högerperspektiv” pratade med Martin Aagård, vänsterintellektuell kulturskribent och medlem i Doktor Kosmos, ett band som i sin studentikost ”lustiga” proggighet kan få vem som helst att drömma om att starta det där högersvaret på Mayhem.

Aagard har adopterat popvänsteretiketten på samma vis som homosexuella gjort med sina nedsättande epitet och säger sig vara stolt över att vara popvänster. Gudmundsson efterlyste tydligare politiska etiketter på låtar som i största allmänhet handlar om ”frihet” – trots att de bästa brukar ha udden riktad mot sådana som honom. Programledaren lyfte fram en gammal spaning utbyggd till en lång artikel i Bon härom året om att det blivit hippt med borgerlighet bland annat eftersom vissa band anammat en ironisk tennis- och seglarstil och eftersom en ny generation vänsterengagerade ungdomar har bättre klädsmak än man hade på 90-talet.

Inte så värst intressant alltså, och mest småmysigt när det egentligen var upplagt för en ordentlig fight. Är det något som genomsyrat popmusiken de senaste 50 åren så är det passion.

Jag tror dessvärre att utgångspunkterna för diskussionen hamnat helt snett. Per Gudmundsson har tidigare velat se högerdrag i Joy Divisions musik med huvudsaklig hänvisning till att Ian Curtis röstade på tories i det enda val han hann med, vilket naturligtvis är en otroligt banal iakttagelse. Och övriga medlemmar var vänster. I dagens radiodiskussion talades om bristen på plakattexter om skattesänkning och privatiseringar, också det ett banalt sätt att resonera.

Om vi istället betraktar popmusiken på samma vis som Fredrik Edin gjorde med film nyligen finner vi att det självfallet finns mängder av högerinriktad populärmusik: All denna musik som genom att inte på något vis gå emot den rådande ordningen i själva verket blir ett stöd till den. Och då menar jag självfallet inte att det som krävs är vare sig gammal och ny progg eller förutsägbart ”arg” musik som Rage Against the Machine eller Atari Teenage Riot – en ljudbild kan också vara politisk, som Tobbe i The Embassy en gång så klokt uttryckte det.

”Popvänstern” skapades genom att Erik Zsiga lyfte fram vartenda förment vänstervridet citat han kunde hitta hos svenska kändisar, inklusive Cardigans-Ninas försiktiga avståndstagande från höga chefsbonusar och till och med högertjejen Linda Skugges krönikor. I själva verket lider Sverige av att popartister talar alldeles för lite om sina politiska åsikter, alternativt är genuint ointresserade. Och det fåtal som öppnar käften tenderar tyvärr att vara olika sorters proggare.

”I’m working class. Give me a gun and I’ll shoot all the Young Conservatives” sade Primal Screams Bobby Gillespie när bandet var som allra störst. Den sortens tydliga ställningstagande för något radikalare än ett regeringsskifte väntar vi fortfarande på att höra från någon svensk artist i hans position.

Mer om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Annonser

När synten blev stor

synthbritannia
Inget gör grå betongförorter så vackra som den distans 100 mil hav och 30 år ger. Bilderna av det brittiska 70-talets tröstlösa tower blocks är en perfekt inramning till BBC4:s rykande färska dokumentär Synth Britannia.

Det var den miljö en generation brittiska musiker rörde sig i och tog inspiration från – de som hörde Kraftwerk 1975, slängde ut gitarrerna och skaffade förhållandevis billiga syntar på avbetalning. Eller byggde dem själva, som Joy Divisions Bernard Sumner eller Throbbing Gristles Chris Carter.

Exakt hur betongen, massarbetslösheten och den grå tillvaron i Hackney, Sheffield eller Basildon tog uttryck i musiken skiftade naturligtvis. Human League och Depeche Mode försökte fly vardagen och drömde om listettor, Throbbing Gristle och Cabaret Voltaire försökte beskriva det de såg och hörde omkring sig i ett Storbritannien statt i förfall.

Gemensamt var attityden till elektroniska maskiner som utgjorde ett brott med den rådande ordningen. Ett veritabelt skred som kan kännas otroligt avlägset nu när maskinen jag skriver detta på med rätt programvara kan användas för att producera mer avancerade saker än många av de här banden kunde i studion. Samtidigt är det lätt att känna igen sig än i dag i attityden från musikpressen som avfärdade syntmusiken som plastig, artificiell och oautentisk. I själva verket var det både lättare och svårare att göra något av värde med dåtidens maskiner.

Lättare, eftersom – som Daniel Miller påpekar i programmet – medan det krävdes av punkbanden att de kunde tre ackord kom en syntmusiker undan med att trycka på en knapp för att åstadkomma något intressant. Svårare eftersom maskinernas begränsningar innebar att det var komplicerat att göra själva musiken mer avancerad utan en hel maskinpark. En monofonisk synt kan bara spela en ton i taget, innan samplern tvingades den som ville spela ackord helt enkelt skaffa flera exemplar av samma maskin. Resultatet, för den som inte hade Keith Emersons resurser, blev ofelbart punkigt.

De tidiga syntbandens attityd till sina maskiner varierade. I ett gruppsamtal i Sounds från tidigt 1981 sammanför journalisten John Gill bland andra Human Leagues Phil Oakey, Genesis P-Orridge från TG och Boyd Rice för en tidvis hätsk debatt. Det var efter att Human League sparkat Martin Ware och tagit stegen mot popstjärnestatus, och Genesis P-Orridge har bara förakt för dem.

synthpic2
För första och antagligen sista gången: Boyd Rice och Human Leagues Phil Oakey på samma bild. Bakre raden: Karl Blake (Lemon Kittens), John Fothergill (Nurse With Wound), Paul (Two Daughters), Adrian Wright (Human League), Cosey Fanni Tutti (Throbbing Gristle), Phil Oakey (Human League). Främre raden: Boyd Rice, Danielle Dax (Lemon Kittens), Anthony (Two Daughters), Chris Carter (Throbbing Gristle). På golvet: Genesis P-Orridge (Throbbing Gristle).

Genesis deklarerar att Throbbing Gristle hatar ”synthesizers”, Cosey fyller i att hon tycker de som använder dem är lata. Det framgår allt tydligare att det de syftar på varken är ett garageportstort System 100 eller Chris Carters hemmabyggen utan de billiga keyboards som nyligen har börjat dyka upp. Ironiskt nog har Genesis tidigare i diskussionen hyllat Wasp för att den billiga lilla apparaten befriat musiken – och ännu mer ironiskt är naturligtvis hans totala omfamnande av acid house några år senare. 303:an var billig när den kom och ännu billigare när den plockades upp för en spottstyver av de första houseproducenterna.

Diskussionen, som utmynnar i ett gräl mellan TG och Human League visar med all tydlighet att det höll på att bildas två huvudfåror inom den tidiga syntmusiken – konstnärerna och popbanden. Detta trots att de fortfarande delvis låg på samma små indiebolag och från början kände sig som en del av samma scen. Mute Records gav ut både Depeche Modes tonårspop och Boyd Rice mörka experimentmusik, för att ta ett exempel.

Det blev, precis som Lemon Kittens Karl Blake förutspår i gruppdiskussionen, den urvattnade popmusiken som tog över. Human League och Depeche må ha varit hatade på sin tid, men deras hitsinglar är trots allt bra pop – särskilt om man ställer dem bredvid plågsamma syntförsök som Howard Jones och Thompson Twins.

Runt hörnet låg dessutom den revolution som billiga samplers med bra ljud innebar, och som egentligen kanske betytt ännu mer än syntpopen.

Vi går tillbaka till Soundsartikeln. Boyd Rice säger något mycket viktigt alldeles i början:

”Folk verkar vara för medvetna om att de jobbar med elektronik och de blir för involverade i elektronisk musik. Det blir som surfmusik eller nåt, som att sjunga om att surfa, eller om elektronik eller teknologi… Det verkar som att många låtsas antingen vara alienerade av teknologi, eller att de älskar teknologi.”

Här sätter han verkligen fingret på något viktigt. Oavsett hur häftigt det är att se livebilder på Kraftwerk i dokumentären, eller bara att se de gamla pionjärerna visa upp sina syntar, så är problemet Boyd Rice pekar på bara alltför välbekant. Antingen det är nostalgi hos de som är tillräckligt gamla, eller nyväckt fascination hos de yngre så är genrens självupptagenhet fruktansvärt motbjudande. Det borde vara grundregeln för all konstutövning att aldrig någonsin vara självrefererande – nog för att den bryts konstant. I fallet med elektronisk musikproduktion betyder det att den som – undantaget Kraftwerk – över huvud taget nämner sin utrustning i texter, låttitlar eller albumtitlar gör bort sig totalt. För att vara på den säkra sidan – undvik teman som har med teknologi att göra över huvud taget.

Syntar är lika lite som gitarrmickar eller trumskinn ett självändamål, utan medel för att uttrycka känslor. Den som inte begriper det kommer aldrig att vara något annat än en tekniknörd.

Angående BBC-dokumentären
BBC tar det här med tv-licens på blodigt allvar, och har blockerat filmen för tittare utanför Storbritannien. Vill man inte tanka filmen, går det att komma runt blockeringen genom att följa de här instruktionerna, som jag snodde från 99musik:

Jag tror inte att surfa på proxy för att titta på synthdokumentärer är olagligt, så här kommer en liten how-to!
(om det nu är det så får JGB helt klart ta bort den här informationen, jag tycker inte heller att sånt hör hemma här)
Jag googlade ”free+proxy+list” och fick fram en fungerande (och mycket snabb!) proxyserver.
IP: 93.93.128.50
PORT: 3128
Sen är det bar att i Firefox (vet inte hur det är med övriga) gå in i inställningar -> avancerat -> nätverk och klicka på [settings…] (hur firefox kopplar upp till nätet, eller något- Jag har allt på engelska)
Välj manual proxykonfigurering och fyll i HTTP Proxyn (IP:t ovan) och PORT, markera sedan använd denna proxy för alla protokoll and then you’re good to go!

Jag tror inte att surfa på proxy för att titta på synthdokumentärer är olagligt, så här kommer en liten how-to!

(om det nu är det så får JGB helt klart ta bort den här informationen, jag tycker inte heller att sånt hör hemma här)

Jag googlade ”free+proxy+list” och fick fram en fungerande (och mycket snabb!) proxyserver.

IP: 93.93.128.50

PORT: 3128

Sen är det bar att i Firefox (vet inte hur det är med övriga) gå in i inställningar -> avancerat -> nätverk och klicka på [settings…] (hur firefox kopplar upp till nätet, eller något- Jag har allt på engelska)

Välj manual proxykonfigurering och fyll i HTTP Proxyn (IP:t ovan) och PORT, markera sedan använd denna proxy för alla protokoll and then you’re good to go!

http://www.bbc.co.uk/iplayer/episode/b00n93c4/Synth_Britannia/

Mer om , , , , , , , , ,