Hej då, John Balance!

Denna text publicerades ursprungligen november 2004.

John Balance, sångaren i den brittiska gruppen Coil, har avlidit. Han var full och ramlade över räcket på trappavsatsen en våning upp i det gamla huset han delade med sin fd pojkvän Peter Christopherson. Han föll fem meter och slog i golvet med huvudet först. Han dog på sjukhuset i lördags kväll utan att ha återfått medvetandet.

Ironiskt nog skulle han inte ha hängt runt hemma och krökat över huvud taget i lördags, Coil skulle ha spelat på en tillställning på den nedlagda tunnelbanestationen Aldwych i London. Men det arrangemanget ställdes in, enligt Pete Christopherson för att “någon höjdare på London Underground tydligen såg ordet ‘rave’ på något internetforum och fick panik”.

Det var ändå på sätt och vis inte ett helt förvånande slut för John Balance, eller Jhon som han ville stava namnet. Det kanske inte var någon som trodde att han skulle dö av alkoholen, men att han haft återkommande allvarliga problem har stått ganska klart – både av uttalanden om hans hälsa på Coils hemsida och av efterlysningen för något år sedan av Jhons anteckningsbok med texter och utkast som han blivit av med på tunnelbanan.

Jhon Balance grundade gruppen Coil för mer än 20 år sedan. Hans bekantskap med “Sleazy” Peter Christopherson går tillbaka ännu längre, till när Jhon var ett ungt Throbbing Gristle-fan som kom att komma närmare sina idoler än de flesta. Efter TG:s splittrande hoppade han in på Sleazys och Genesis P-Orridges nästa projekt Psychic TV, och från 1984 satsade Jhon och Sleazy på Coil på heltid.

Det slår mig att Coil på något sätt både är kända och okända, att de verkligen lyckats bli ett sånt där “kultband” i ordets rätta bemärkelse. Vissa av deras vänner och samarbetspartners, som Marc Almond och Trent Reznor, är kända i bredare kretsar. Men Coil verkar kräva ett intresse för “industrimusik” eller ockultism eller möjligen för homosexuell populärkultur för att man ska komma i kontakt med dem.

Själv gjorde jag det närmast av en slump när jag upptäckte att de gjorde en knappt utannonserad spelning på Fylkingen i Stockholm hösten 2002. Jag hade inte hört mycket av dem innan, men hade nyligen upptäckt Throbbing Gristle, och det var ju Throbbing Gristle-Petes nuvarande band så jag gick dit. Jag blev genast totalt förälskad.

Någonting strömmade ut från människorna på scenen som jag bara kan tolka som kärlek. Peter Christopherson bakom syntarna som en trygg, gråhårig farbror, och Jhon Balance längst fram som en stor nallebjörn i en vansinnig vit pälsoverall.

Coil tog sig själva och sitt musikmakande på så stort allvar, och det kändes verkligen – både i utforskandet av nya ljud och när det gällde den ockulta dimensionen i Aleister Crowleys och Austin Osman Spares fotspår som de trodde fullt och fast på.

Sedan konserten såg jag till att skaffa allt jag kunde komma över med gruppen, deras många väldigt skiftande produktioner genom åren. Från industrimusiken på “Scatology” äver den dans- och ecstasy-influerade “Love’s Secret Domain” till mörka, inåtvända och psykedeliska ambientexperiment som “Black Light District” och “Worship the Glitch” och de senaste årens vackra och lågmälda “Musick to Play in the Dark” del 1 och 2 och dubbelalbumet “Moon’s Milk”.

“Black Antlers” blir det sista riktiga Coil-album Jhon Balance sjunger på, och antagligen det sista som kommer under namnet Coil. När jag lyssnar på det slås jag av hur “normalt” det låter, flera spår är traditionella sånger fjärran från de mest utsvävande experimenten.

“All the Pretty Little Horses” – en gammal barnvisa som Jhon sjunger helt enkelt och allvarligt, blir samtidigt ett passande avsked.

Go to sleep

Don’t you cry

Rest your head on the clover

In your dreams

You shall rise

While your mommy watches over you…

Mer om Coil, John Balance, Peter Christopherson, Aleister Crowley, Austin Osman Spare

Popvänstern – mjukishögern slår tillbaka

Denna recension publicerades ursprungligen 2004.

Det har ju snackats en massa den senaste tiden om Erik Zsigas bok Popvänstern. En representant för mjukishögern äntligen satt sig och skrivit ner allt det där som han och hans polare brukar gnälla om när de kommer åt. Ni vet, Teddybears var packade som babianer och hotade moderaternas samtliga väljare till livet i TV, Dennis Lyxén vill krossa kapitalismen fast han ger ut skivor och fd R’n’B-underbarnet Robyn har fräckheten att köra en BMW fast hon uttryckt vänsteråsikter. Och precis varenda jävel som spelar pop och syns i medierna är vänster. Orättvist.

Särskilt våldet brukar störa mjukishögern väldigt mycket, och alla käcka utrop i stil med “mata svinen med automatkarbinen” från folk vars främsta intresse är att röka gräs och skriva rim ska givetvis förstås lika bokstavligt som när nazister som faktiskt är ute och mördar folk tonsätter sitt hat och sjunger “ni ska få plikta med era liv” eller nåt. Något annat alternativ finns inte. Mjukishögern tar lika illa vid sig som snutar brukar göra när någon de brutit ner över motorhuven ropar nåt om att de ska dö.

Erik Zsiga har fått ordentligt med uppmärksamhet, och Timbro måste vara överlyckliga över att äntligen få ge ut en bok som någon bryr sig om. PR-makare må vara favoritsysselsättningen för Mufare när de blir stora, men det är förvånansvärt sällan nuförtiden de lyckas få någon uppmärksamhet för sina kampanjer. Nån som minns försöket att utnämna Ung vänster till “huvudfienden” istället för SSU? Eller den där sköna kampanjen för att öppna McDonald’s på Hornstull?

Att få in ett multinationellt franchiseföretag skulle nämligen ge en säkrare nattmiljö i området på ett sätt som simpla norskägda franchiseingföretag som 7-11 aldrig skulle klarat av, var tanken. Det är sant! Tror ni mig inte är det bara att gå ner och hänga en lördagnatt kring stängningsdags vid närmaste McDonald’s och insupa nattmiljön. Trygg som en Volvo!

Slutklämmen är underbar:
“Och du, historien visar att länder där McDonald’s är etablerade aldrig har gått i krig med varandra.” Näpp, men det händer ibland att de går i krig med andra länder där McDonald’s ännu inte är etablerade…

I alla fall, oftast går det inte så bra för de här kampanjerna. Muf lade ner kampanjen för Ung vänster rätt snabbt och Blondie Burger regerar fortfarande borta på Knivsöder. Den bästa moderatkampanjen på senare år måste ha varit den inför riksdagsvalet när de lade upp loggor, färgskalor och teckensnitt för sin valkampanj så folk kunde göra egna affischer. Det var det en hel del som gjorde, med lite olika sorters budskap…

Erik Zsiga framstår i jämförelse som värsta Michael Moore med tanke på genomslaget. Ja, på rätt många sätt får man väl säga – han jobbar med liknande metoder, det är gammal hederlig propaganda, sån Timbro skapades för att sprida. En gång i tiden var de riktigt skickliga också, Sture Eskilsson kunde sina saker.

Jag tänkte att det skulle vara ganska ointressant att bara upprepa vad alla andra redan tjatat om. De svepande generaliseringarna, den bristfälliga faktakollen, de ologiska argumenten (det är fel att tjäna pengar på något man är bra på om man samtidigt kritiserar det kapitalistiska systemet? Sen närdå? Man kan inte vara vänster om man har rika föräldrar? Nähä?) osv. Det räcker egentligen bra med att säga att Erik Zsiga gör mig munter och glad på det sätt som bara riktigt god lyteskomik kan.

“Sedan min bok Popvänstern släpptes i förra veckan har jag fått ta emot några argsinta käftsmällar i tidningsspalter och tv-diskussioner. Så brukar det alltid gå när man muckar med makten.” (Aftonbladet 24/6).

I en artikel på Aftonbladets debattsida beklagar sig Zsiga över de “hatattacker” han fått utstå. “Popvänstern” är nämligen inte bara politiskt naiva – det hade han kommit undan med (hej, Patrik Arve!) – utan dessutom giriga människor som ägnar sig åt våldsamma hatattacker. Det är den tes han till varje pris ska hamra in, alltså utsätts han för “hatattacker”. Att det lär bli en del mothugg om man fäktar vilt omkring sig mot alla från Mobbade Barn Med Automatvapen till Natalia Kazmierska och Linda Skugge borde han ju annars räknat ut kanske. Eller det är klart han har, men att beklaga sig om attacker i pressen är en del av dramaturgin, det fattar man ju då att han säger farliga sanningar när han blir så påhoppad.

På samma sätt är det en del av dramaturgin att fortsätta det absurda tjatet om att “popvänstern” bara är intresserade av att tjäna pengar. Ursäkta, men Lukas Moodysson undantagen – hur många av de utpekade är det egentligen som gjort några större pengar på att leverera ett vänsterbudskap? Har Timbuktu lyckats casha in på sin vänsterkritik av Göran Persson än? Har Promoe äntligen fått ihop till en Lexus med sina hyllningar till snatteri och graffiti? Vi snackar inte Rage Against the Machine här direkt. Fredrik Virtanen gör nog bra med deg som New York-korre för Aftonbladet, men tjänar han verkligen sina pengar på att vara “popvänster”?

Men att de är kåta på pengar, tvärtemot de principer som Zsiga verkar vilja pådyvla vilken kändis som helst som sagt något ofördelaktigt om Bush eller barnarbete i skofabriker, är alltså en av de teser som ska hamras in.

Det var någon som kommenterade debatten om Popvänstern med att det verkar som om boken gjort folk i “vissa kretsar” rädda. Tillåt mig tvivla. Däremot är det uppenbart att “vissa kretsar” – dvs Timbro – av någon anledning verkar ha blivit rejält uppskrämda av att så många popmusiker (och en regissör) uttrycker slentrianmäsiga vänsteråsikter.

Visst, jag hånskrattar också åt Lukas Moodyssons och Uje Brandelius kackiga vänsterklichéer, och jag är jävligt trött på hela Ordfront-Naomi Klein-Michael Moore-America Vera Zavala-geggan, men det innebär inte att man kan göra kritik av de religiösa fundamentalisterna som styr USA ogiltig bara för att en av de vettigaste demokratiska presidenterna i landets historia gav sig in i andra världskriget sedan japanerna bombat sönder halva hans flotta. Vilket Zsiga försöker göra i bästa Per Ahlmark-stil med snyftiga rader om alla “miljoner” amerikaner som “dog på Europas stränder” för att vi ska slippa käka surkål och ha löjliga lädershorts.

Vad det har med den amerikanska dumhögern av i dag att göra är inte helt lätt att inse. Hur den amerikanska dumhögern skulle ha utmålat Franklin D Roosevelt om han kandiderade till presidentposten i dag är å andra sidan inte svårt att föreställa sig.

Över huvud taget är inte mitt största problem med Erik Zsiga och liknande unga nyliberala mjukiskillar att de gapar på “popvänstern”, utan att kritiken känns så förbannat ohederlig. Att reagera mot popvänsterfenomen som dreadlocks, nycirkus och Bob Hansson måste inte vara fel, men det här känns verkligen som ytterligare ett propagandaprojekt för att misstänkliggöra något populärt man inte gillar, precis som Susanna Popovas attacker mot feminister och den amerikanska dumhögerns attacker på alla som inte tillhör den amerikanska dumhögern.

Ett tips till Zsigas uppdragsgivare är kanske att kolla vad det var som gjorde Timbropropagandan så framgångsrik på 80-talet. Var det gnäll på att Björn Afzelius drog in grova stålar på sina nasala och gråtmilda visor om Nicaragua, eller var det att Timbro och MUF faktiskt lyckades få kapitalism och fri företagsamhet att framstå som lite coolt, i alla fall hos ungdomar i den övre medelklassen? Vilken typ av propaganda är det egentligen som har störst utsikter att nå resultat på lång sikt, den som tjatar på om hur dåliga meningsmotståndarna är eller den som lyfter fram det egna alternativet?

Om man har nåt att komma med alltså.

Och starta ett jävla band då, goddammit!

Morrissey – You Are the Quarry

Det har varit mycket snack om Morrisseys återkomst de senaste veckorna. I Sverige är det här en så laddad fråga, det märktes redan när Moz var här och spelade för ett och ett halvt år sedan. Rockjournalisterna gick i spinn, rockfansen gick i spinn, Peter Birro tältade utanför KB i Malmö för att få en plats längst framme vid scenen. I Stockholm fick konserten flyttas från Annexet till Hovet. Det var visst en del folk som var intresserade av att se den här grinige gubben som inte släppt ett album på fem år.

Inte för att det spelade någon roll att det inte kommit något nytt material på så länge, minnet av The Smiths sitter liksom kvar i en hel generation. Jag tillhör den och jag tyckte de lät genuint konstiga när jag råkade vinna Meat is Murder i en Aftonbladet-utlottning 1985. Men de sög sig fast på något sätt, via allsång på fjortisdiscon till Tracks-hiten “Panic”, och något i den där udda rösten och de absurt uppriktiga textraderna om ensamhet, längtan efter kärlek och funderingar på självmord sög sig fast på något sätt och ville inte släppa taget.

Perfekt musik för tonåringar, kanske mer cyniskt skräddarsydd för dem till och med – en låt som “Never Had No One Ever” betyder ju extremt mycket fram till den dag titeln slutar gälla, men kan den ha betytt lika mycket för Morrissey när han skrev den? För hans celibatimage är ju just en image, en perfekt variant på ett urgammalt tema – Morrissey står ovanför och bortom den vardagliga sexualiteten, den intresserar honom överhuvudtaget inte, påstår han, samtidigt som han är full av längtan efter – ja, vad egentligen? Frågan får hänga i luften, så kan människor projicera sin egen längtan på honom istället. Skulle han däremot komma ut skulle han ju bara vara ännu en bög i mängden.

När Morrissey släpper sitt nya album har det gått sju år sen det förra och ett och ett halvt år sedan Peter Birro hängde på låset till KB. Samma popjournalister har jagat upp sig till fradgande hyllningsraseri och vi har till och med fått en liten backlash med efterföljande kulturdebatt i Expressen. Som sig bör i sådana sammanhang talar båda sidor förbi varandra rakt ut i luften, unga tjejen Natalia klagar på gubbar, lite äldre manlige kritikern Andres försvarar artisten Morrissey och knäpper Natalia på näsan snett från ovan. Den hittills mest träffsäkra repliken är tonsatt.

Det borde vara uppenbart för alla att inget av det här mer än i andra hand handlar om den cd man kunnat ladda hem ett tag nu och som skivköparna säkert kommer att skicka till förstaplatsen på albumlistan i morgon. För det verkar inte direkt som det spelar så stor roll hur Morrissey faktiskt låter på 00-talet. Skivan är medelmåttig och trist producerad. Inte dålig, absolut inte, kanske till och med bättre än mycket som görs av artister som var på topp för snart 20 år sedan. Men få låtar står ut från mängden, och de som gör det avslöjar det allra största problemet – texterna.

I den enda svenska intervjun säger Morrissey att han skriver mer raka och direkta texter i dag för att det gör att fler människor förstår honom. Det är möjligt, men det tar samtidigt bort hela poängen med Morrissey.
 Texterna har alltid varit hans stora styrka, just genom att de genomgående är så pass litterärt högstående. Han har mutat in en alldeles egen nisch med sin speciella sarkastiska humor och brutala uppriktighet och referenser bakåt till ikonen Oscar Wilde och en massa annan brittisk litteratur. Nu sjunger han om att amerikaner är feta och dryga och låter mest som Michael Moore.

Det är inte det värsta, inte heller den platta hyllningen till Londonstadsdelen Camden. Riktigt lågt sjunker han i “The First of the Gang to Die”, en smetigt romantisk historia om en stackars gängmedlem i LA som hette Hector och som alltså var den första i sitt gäng som dödades. Snart som dokumentär på kanal 5.
I sitt tidigare esteticerande av muskulösa unga män ur arbetarklassen och deras subkulturer har Morrissey åtminstone behållit lite subtilitet och man har fått välja själv hur man ska pussla ihop låtar som “Suedehead”. “First of the Gang to Die” får mig däremot mest att tänka på svulstiga hyllningar till Ungdomen som tragiskt ryckts bort i förtid.

Skivans bästa spår, “Irish Blood, English Heart”, är också den mest problematiska. Den är nationalistisk på det där Anders Carlberg-sättet, sådär som han så gärna ville att Ultima Thule skulle vara och som de påstod att de var innan bluffen synades.

I’ve been dreaming of a time when
To be English is not to be baneful
To be standing by the flag not feeling shameful
Racist or partial

“Irish Blood, English Heart” dök upp i en liveversion förra hösten. Den ska antagligen tolkas som ett svar på anklagelserna om rasism i mitten på nittiotalet, när Morrissey sade nåt korkat om att fascistiska British National Party skulle bli mindre våldsbenägna om de fick chans att uttala sig i media. D’oh! Och det är klart, man kan förstå om han är angelägen att berätta att han bara är patriot och inte rasist.

Men jag trodde aldrig att han var något annat än förskräckligt politiskt naiv när han sade det där om BNP, och jag behövde verkligen ingen hyllning till flaggan med handen på hjärtat och klump i halsen för att ställa saker tillrätta. En person som ägnat större delen av sitt vuxna liv åt att skriva så förbannat smarta texter som Morrissey borde inte nedlåta sig till något så fånigt som nationalism. Men det blir säkert en hit under valet till Europaparlamentet i sommar. För att inte tala om när britterna ska folkomrösta om EU-författningen.

Fansen kommer säkert att lyssna sönder You are the Quarry och rockjournalisterna kommer att skriva reservationslösa hyllningar av Morrisseys spelning på Hultsfred om en knapp månad. Natalia Kazmierska och Andres Lokko kommer att fortsätta käfta i Expressen och Peter Birro kommer att tälta utanför Hultsfreds folkets park för att få en bra plats framför scen, tills han upptäcker att 20 000 pers till verkar ha fått samma idé. Mycket väsen för ingenting, som en annan gammal engelsk diktare uttryckte det.

Den här recensionen skrev jag 2004. Den har blivit aktuell igen med Moz vansinnesuttalanden om terrorattacken i Norge.

The Embassy tar ingen skit

Denna intervju publicerades ursprungligen 2002. Embassy ljög mig full om vad de jobbade med och så, men det blev ganska fint ändå.

Förra sommaren släpptes samlingen Benno Presents vol. 6: Panorama. Det är en alldeles utmärkt överblick över den mångfald som präglar den svenska indie-scenen av i dag, från introspektiv elektronika till spretig punk.

En låt som stack ut mer än de andra var ”Hurt” med göteborgsduon The Embassy. En lågmäld poplåt med annorlunda ljudbild och vad som verkade vara hundskall i bakgrunden. När Sneaky Feelings EP släpptes visade det sig att de andra tre låtarna höll samma höga klass. En självklar klassiker.

Snabbt började rykten gå om att detta var ytterligare en utlöpare på Broder Daniels släktträd, ett missförstånd som bottnar i att Johan Neckvall i The Embassys liveuppsättning spelade gitarr på BDs första två album.

I själva verket har The Embassy betydligt närmare släktskap med Easy, eftersom Fredrik Lindson var med i den nutida upplagan av det legendariska popbandet.

Nog för att han stått på scen med Henrik, Håkan, Theo och de andra också – alla som såg Broder Daniels legendariska spelning i Sen kväll med Luuk i höstas kunde se Fredrik spela tamburin på ”Shoreline”.

Den genialiska ljudbilden på ”Hurt” var närmast en olyckshändelse. Det var första inspelningen i producenten Björn Olssons studio. De märkliga djurlätena, som gjort att låten beskrivits som ”att vara i en djurpark på natten” är hundskall som förvrängts.

– Vi provade oss fram, säger Fredrik. Vi strävade aldrig efter att låta ”konstiga”.

Fredrik Lindson spelar gitarr och sjunger i The Embassy, Torbjörn Håkansson sköter programmeringen.

Den här duon tar musiken på blodigt allvar. Ingen kommer och säger åt de här killarna hur saker och ting ska skötas, det står klart efter en stunds samtal.

Det var bland annat därför Sneaky Feelings EP bara släpptes i 200 exemplar, även om det var den göteborgske nöjesprofilen och Dolores-mogulen Isse Samies påfund att den skulle pressas på extra dyr vit vinyl. Omslaget är textat med svart kajalpenna av Fredrik en dag när han tröttnat på att plattan blev så försenad.

The Embassy är mycket tveksamma till att gå den traditionella vägen för ett nytt popband. De vill inte bränna allt sitt material på ett album, de ger hellre ut sex spår åt gången och de är skeptiska till att turnera.

– Vi vägrar göra tråkiga saker, säger Fredrik. Och att turnera känns inte så lockande.

– De vi tar med på turnén är ju bara kompmusiker, deras motivation kan inte vara för evigt, fortsätter Torbjörn.

Fredrik:

– Det här är ju vårt liv, vi kanske hatar varandra i november, vi kan inte boka in en konsert i Avesta flera månader i förväg.

Torbjörn:

– Vi hatar varandra minst två dagar i veckan redan nu!

Det är svårt att inte imponeras av deras närmast fanatiska attityd till musiken. Det här är på allvar, ”inget jävla jobb” som de båda uttrycker det. Intrycket bleknar inte direkt när Torbjörn avslöjar att han slagit två personer på käften de senaste tre månaderna.

Jag vet inte om det var utslag av The Embassys hat mot falska popband, men det är i alla händelser ett hat de inte sticker under stol med.

Torbjörn:

– Vi är direkt fientligt inställda till vissa band.

Fredrik:

– Alla band som bara köper ett koncept!

Torbjörn:

– Folk lär sig en ny stil på ett halvår och tar till sig alla attribut. Så blir de med i gänget.

– Det är ett karriäristiskt sätt att tänka som finns i hela samhället. Sen slutar man lyssna på musik vid 30 och blir advokat istället…

Istället är det de bakåt i historien som hållit hårt på sitt oberoende som får The Embassys respekt. De nämner folk som Orange Juice eller Vic Godard och hans Subway Sect som inspirationskällor – även de aviga, egensinniga människor som vägrade göra saker och ting på någon annans villkor.

– Det var ett fritt skapande då, ett sånt jävlar anamma, säger Torbjörn.

Fredrik tillägger att av nutida band är det framför allt The Avalanches han gillar.

The Embassy är ett politiskt band. Man ska inte låta sig luras av att deras lågmälda popmusik skulle existera i något vakum, bara för att de inte skriker ut sina åsikter i texterna.

– Musiken är en reflektion av den vardag vi lever i, säger Torbjörn.

– All fruktansvärt meningslös musik som finns inspirierar oss, säger Fredrik. Det bubblar av hat inom en…

– Det känns som om samhället håller på att gå åt helvete, säger Torbjörn. Alla privatiseringar – det måste ju till slut leda till ett motstånd!

– Den här frustrationen över att det inte finns någon ansvarig, att det är marknaden som styr, fyller Fredrik i och jag tänker på det Billy Bragg sade när han spelade i Stockholm tidigare i år, om hur viktigt det är med accountability, att kunna hålla någon ansvarig.

De är märkbart stolta över att vara arbetare – Torbjörn är utbildad Java-programmerare men jobbar i hamnen och Fredrik är privatchaufför – och de kallar andra popband de ogillar för ”borgare”. Samtidigt lär vi knappast få höra något som ens påminner om plakattexter från The Embassy.

– Politiska texter är ganska ointressanta, säger Torbjörn. Ta ett band som McCarthy till exempel, de band ju upp sig genom att vara så konkret politiska.

Han fortsätter:

– Ett musikaliskt uttryck kan ju i sig vara en politisk handling. Man kan visa med en blick att man är på samma sida –kanske kan man det med en ljudbild också.