Det grymma svärdet biter

Artwork för Reverend Felch – God Hates You (You’re Going to Hell) ur Det grymma svärdet nr fem.

När jag skivdebuterar så är det inte på vilket format som helst, utan classy 10″ vinyl.

Det är heller inte vilken tiotummare som helst, utan nummer fem av Pontus Lundkvists fanzine Det grymma svärdet, som den här gången kommer i form av en inbunden tio tum stor bok med tillhörande skiva.

Jag heter Reverend Felch på den här skivan. Andra medverkande är Testbild, David Liljemark, Naimi och Hej nackskott. Lystring ger ut, i stort sett samtidigt som den välmatade tidskriften Världens ende.

Ni hittar skivan bland annat här, här och här.

Mer om Det grymma svärdet, Reverend Felch, Testbild, David Liljemark, Lystring, Naimi, Världens ende, Hej nackskott, Pontus Lundkvist

Hejdå, Bosse!

När jag var liten var en av de läskigaste skivor jag visste Bo Hanssons Sagan om ringen. Det var någonting med baklängeseffekterna på det inledande spåret Första vandringen som gav mig rysningar när jag var 3-4 år. Men fast minnena alltid var så obehagliga var de samtidigt välbekanta.

En del av sjuttiotalet, precis som Ulf Dagebys obegripligt brutala rader om att kidnappa små barn och tortera dem med tuggummivåld i Nationalteaterns Jack the Ripper, eller Ulf Lundells märkliga sång om en försvunnen buss (sextisju, sextisju, var har du tagit vägen nu – ja, att det kunde vara irriterande när bussen inte kommer visste ju även ett barn).

Jag minns som de flesta framför allt Bo Hansson för Sagan om ringen, som jag med åren kommit att älska, men dessutom för att han influerade Eric Malmberg i Sagor och Swing så mycket, och till och med lät honom överta den gamla Hammondorgeln. Eric Malmberg är också den som på senare år främst förvaltat arvet efter Sagan om ringen-albumet, med Sagor och Swings två första album, Orgelfärger och Melodier och fåglar.

Håkan Lahgers beskrivning av tillblivelsen av Sagan om ringen är passande som slutord:

Det prasslade från skogen, ett par djurögon glimmade, en uggla hoade och avlägsna minnen väcktes till liv. Dofter och ljud som legat inkapslade sedan barndomen sipprade långsamt fram. Han vred huvudet upp mot den klara natthimlen, betraktade Stora Björn, och kände hur landskapet runt honom förvandlades. Skärgårdsöns karga och glesbevuxna vegetation syntes plötsligt tät och hotfull. Den lilla sommarstugan framför honom liknade banvaktstugan i Jämtland. Eller var det Tom Bombadils hus? Verklighet och fiktion gled ihop.
Musiken hade han haft inom sig ända sedan han läste boken första gången. Men nu uppenbaras allt. De sista bitarna faller på plats. Det var ingen slump att denna saga hamnat i hans händer. Det finns en tydlig mening, någon hade valt ut just honom att göra musik av Tolkiens ord.

…

Han tittar upp på den gnistrande stjärnhimlen än en gång, huttrar till och går tillbaka in i huset, sätter sig bakom orgeln för att komponera den musik, som ska komma att gå till evigheten.

Läs även: Copyriot.

Mer om Bo Hansson, Sagor och Swing, Eric Malmberg, Janne Carlsson, Jimi Hendrix

Slutpunkten – Sunn O))) på Fylkingen

Om tillgången på billiga personbilar med radio och ännu billigare bensin var det som framför allt formade den amerikanska ungdomskulturen på femtiotalet (och därigenom västvärldens ungdomskultur, via den amerikanska militärens närvaro i alla hörn av Väst), var det helt andra tekniska landvinningar som formade sextiotalets ungdomskultur, den vi fortfarande på många vis lever med. Framför allt tre – P-pillret, LSD och kraftfulla ljudanläggningar.

P-pillret möjliggjorde den sexuella revolutionen, LSD öppnade för nya sätt att uppleva konst och musik, och nya, kraftfulla ljudanläggningar innebar att musiken kunde dominera rummet på ett nytt vis.

Det handlar i det sista fallet, kort sagt, om bas.

Bas är den gemensamma nämnaren för rootsreggae, dub, disco, funk, modern dansmusik och metal. Popmusiken som skapades innan, säg, 1967 kunde förvisso skramla, skrika och gnissla, men den kunde inte få kroppen att vibrera. Den tidens dansmusik, vare sig vi talar om soul eller reggae, opererade främst i mellanregistret.

San Fransiscobandet Blue Cheer var naturligtvis inte ensamma om att spela tungt, The Who och Jimi Hendrix är två betydligt mer berömda exempel från samma tid. Däremot blev Blue Cheer kända inom den kaliforniska hippiescenen för att spela HÖGST. Ljudet från deras högtalarvägg förvandlade luften till färskost, för att ta ett berömt citat som tillskrivits bandets manager, fd Hells Angel-medlemmen Gut.

Det är just den egenskapen som tog rockmusiken ett steg längre, från The Sonics, Jimi Hendrix och The Whos experiment med rundgång och allmänt oväsen – ljudväggen blev något man kunde känna med kroppen. Musik för reptiler, för hörselskadade – och för folk som inte hade något emot att bli hörselskadade.

När Black Sabbaths gitarrist Tony Iommi och basisten Geezer Butler slog an de första ackorden på låten Black Sabbath, som inleder albumet med samma namn, skapade de musik som måste spelas högt för att komma till sin rätt. The Whos Live at Leeds eller MC 5:s Kick Out the Jams är två andra album som bör spelas på öronbedövande volym, men de larmar, det är rundgångstjut och annat oväsen i mellan- och diskantdelen av registret som inte alls kräver samma decibelnivåer innan man når maximal njutning.

Black Sabbath är något helt annat. Efter de två första albumen började Tony Iommi och Geezer Butler dessutom att stämma ner sina instrument rejält. Det berodde på att Iommi sedan han var 17 år har ett för gitarrister helt osannolikt handikapp – vänsterhänte Iommi förlorade fingertopparna på höger lång- och ringfinger i en arbetsplatsolycka. De flesta tonåringar med gitarrambitioner hade deppat ihop totalt över att ha förstört fingrarna på handen som håller greppbrädan, men Tony Iommi började experimentera med proteser, och från och med Master of Reality stämde han ner gitarren för att det skulle bli enklare att trycka ner strängarna. Plötsligt blev Black Sabbath ännu tyngre, och dikterade riktningen för all liknande rockmusik som kom efter dem.

Blytung musik har mäktiga fiender. Grannar hatar den, myndigheter förföljer den av omtanke om våra öron. Öron är naturligtvis ovärderliga organ, men dem kan man enkelt skydda med proppar. Förbud och decibelgränser drabbar däremot musiken.

Amerikanska Wolf Eyes spelning på Strand i höstas var en misslyckad tillställning. Det var sorgligt att se dem så vingklippta, svenska tillståndslagar och allmänna regler begränsade ljudnivån så att mycket av själva poängen med konserten försvann.

Fylkingen lever uppenbarligen under andra lagar, eller utanför dem, för när Sunn O))) framträdde igår fanns inga gränser alls.

Sunn O))), två skäggiga män i munkkåpor med varsin Les Paul, är idén om det tunga rockbandet destillerat till en grad där alla referenser till ”rock” försvunnit. Inget sväng, ingen groove, ingen rytm över huvud taget. Bara olika varianter på den allra första tonen på Black Sabbaths debutalbum genom ett berg av fyrtolvor som täcker hela scenen.

Kroppen vibrerar, kläderna fladdrar. Efteråt ringer öronen trots extra bra skydd. Någon nämner talet 135 decibel. Någon nämner att en ljudstyrka på över 155 decibel kan få hjärtat att slå oregelbundet. Vid 180 spricker trumhinnan, över 195 skapas inte ljud längre, utan chockvågor.

Stephen O’Malley och Greg Anderson drar ut sina gitarrdrones i bortåt 90 minuter. Luften smälter till en konsistens inte olik färskost. Människor i publiken upplever desorintering, trans. De darrar, svajar, lägger sig ner.

Sunn O))) är på sätt och vis slutpunkten på den väg den tunga rockmusiken tog efter Blue Cheer och Black Sabbath. Mycket brutalare går inte att spela utan att skada människor. Mycket enklare kan inte uttrycket bli.

Läs även: Copyriot om spelningen.

Mer om Black Sabbath, Tony Iommi, Geezer Butler, Blue Cheer, Sunn O))), Sunn O, Wolf Eyes, Fylkingen

Visdomsord från en veteran

I’m afraid I have always been a slight snob, and would rather sell fewer records to a market of discerning customers who appreciate going out of their way to find my stuff, and take care of it over the years, rather than have my record sit unplayed on the shelf (or worse, in the box of old cds in a thrift store or Car Boot sale) of someone who just bought it because they liked Nine Inch Nails.

– Pete Christopherson (TG, Coil, Psychic TV) i en mycket intressant intervju om villkoren för oberoende musikproduktion.

Peter Christopherson har varit insyltad i musikbranschen sedan mitten på 70-talet, när han medverkade i omslagsdesignen till bland annat Pink Floyds ”Wish You Were Here”. Intervjun med Pete gjordes för fem år sedan, men är mycket lärorik även i dag.

En upplysning som egentligen känns självklar när man väl ser den i skrift är att majorbolagen förr faktiskt hjälpte till att lyfta fram även smalare musik. Villkoren för större kedjor var ofta skrivna så att ville de ha senaste Madonna fick de även lov att skylta med Psychic TV. Något man lätt glömmer bort i dagens polariserade klimat. Baksidan var att bolagen, enligt Pete, ofta inte ens själva hade riktig koll på vad de var skyldiga sina artister.

Vill du bli popidol och struntar i att du samtidigt blir utnyttjad rekommenderar Pete Christopherson att du skaffar en manager och kör det gamla vanliga racet. Vill du däremot släppa intressant musik och dessutom kunna leva på det finns det i dag nya möjligheter att göra det. Problemet är (förutom att skapa själva musiken) att nå ut.

Lyckas man göra det, och har något att komma med, är vägen öppen enligt Pete Christopherson. Hans räkneexempel är enkelt: Sälj skivor på spelningar. Sälj skivor som kostar en dollar att producera för 20 dollar styck. Lyckas du sälja 5 000 exemplar på det viset så kan du börja fundera på att sluta lönearbeta. Säljer du 10 000 exemplar befinner du dig på en nivå där media garanterat är intresserade. Och skivbolag, om man nu skulle tycka att man behöver ett skivkontrakt.

[The] great thing is you know that none of your money is going to pay for the mercedes of some prick in Hollywood who knows nothing about you, and cares even less…

Mer om Pete Christopherson, TG, Throbbing Gristle, Psychic TV, Coil

Popvänstern revisited

Diskussionen om politiska sympatier bland popmusiker dyker upp då och då. För några år sedan lanserade Timbro och PR-killen Erik Zsiga en version i ett desperat försök att framstå som relevanta inför sina bidragsgivare.

Zsigas metod var att dels med hjälp av diverse hiphop- och punktexter behäfta ”popvänstern” med våldsglorifiering, dels skuldbelägga alla som uttryckt den mest försiktiga vänsteråsikt och samtidigt tjänat pengar på sin musik. Borgerliga ledarskribenter som Per Gudmundsson och Peter Wennblad har å andra sidan försökt klämma in så skilda saker som den svenska DIY-scenen, 90-talsindien och Manchestervågen i en högerkontext, med lite olika argument.

Grundfrågan kvarstår dock – olika tricks åsido, varför är så få popband öppet höger? Till och med de glättiga engelska syntpopbanden på 80-talet visade sig vara vänster när man skrapade lite på ytan – Depeche Mode flirtade med socialismen i intervjuer och i naiva texter, Wham! stödde de strejkande gruvarbetarna (men dissade fackbossen Arthur Scargill) och Martin Ware från Human League gjorde socialistisk konceptpop med Heaven 17.

Gary Numan, en outsider redan i småskolan, väckte uppståndelse när han deklarerade att han röstade på Thatcher. Här i Sverige blev Lustans Lakejer utskällda för sin utstuderat borgerliga image, men den känns i efterhand mer som ett sätt att reta upp proggare och punkare i stickade tröjor än som ett äkta politiskt statement. Därtill var det alldeles för mycket verklighetsflykt.

Naturligtvis finns det drösvis med band i diverse subkulturer som integrerat extremhögersymbolik och ibland också -åsikter i sin image – inom black metal, neofolk och vit maktmusik. Men det är ändå något fjärran från den ideologiska liberalism som Zsiga och ledarskribenterna bekänner sig till. I Sverige framstår fortfarande Alexander Bard som en särling i det att han kombinerar en genomtänkt liberal politisk ståndpunkt (och på sistone en politisk karriär i folkpartiet) med en framgångsrik artistkarriär. Men Bard skiljer å andra sidan nuförtiden oftast noga på de två rollerna.

Tanken på ett band som imagemässigt går in för att hylla arvet efter thatcherismen och önska hårdare tag mot fackligt organiserade, arbetslösa och sjukskrivna känns mest som något lika utstuderat som norska black metalbandet Mayhems hyllningar till diktaturerna i Albanien och Nordkorea.

Frågan om popvänstern och avsaknaden av en pophöger diskuterades i P1 senast i dag. Per Gudmundsson, som enligt egen utsago driver en kampanj för att ”skriva om pophistorien ur ett högerperspektiv” pratade med Martin Aagård, vänsterintellektuell kulturskribent och medlem i Doktor Kosmos, ett band som i sin studentikost ”lustiga” proggighet kan få vem som helst att drömma om att starta det där högersvaret på Mayhem.

Aagard har adopterat popvänsteretiketten på samma vis som homosexuella gjort med sina nedsättande epitet och säger sig vara stolt över att vara popvänster. Gudmundsson efterlyste tydligare politiska etiketter på låtar som i största allmänhet handlar om ”frihet” – trots att de bästa brukar ha udden riktad mot sådana som honom. Programledaren lyfte fram en gammal spaning utbyggd till en lång artikel i Bon härom året om att det blivit hippt med borgerlighet bland annat eftersom vissa band anammat en ironisk tennis- och seglarstil och eftersom en ny generation vänsterengagerade ungdomar har bättre klädsmak än man hade på 90-talet.

Inte så värst intressant alltså, och mest småmysigt när det egentligen var upplagt för en ordentlig fight. Är det något som genomsyrat popmusiken de senaste 50 åren så är det passion.

Jag tror dessvärre att utgångspunkterna för diskussionen hamnat helt snett. Per Gudmundsson har tidigare velat se högerdrag i Joy Divisions musik med huvudsaklig hänvisning till att Ian Curtis röstade på tories i det enda val han hann med, vilket naturligtvis är en otroligt banal iakttagelse. Och övriga medlemmar var vänster. I dagens radiodiskussion talades om bristen på plakattexter om skattesänkning och privatiseringar, också det ett banalt sätt att resonera.

Om vi istället betraktar popmusiken på samma vis som Fredrik Edin gjorde med film nyligen finner vi att det självfallet finns mängder av högerinriktad populärmusik: All denna musik som genom att inte på något vis gå emot den rådande ordningen i själva verket blir ett stöd till den. Och då menar jag självfallet inte att det som krävs är vare sig gammal och ny progg eller förutsägbart ”arg” musik som Rage Against the Machine eller Atari Teenage Riot – en ljudbild kan också vara politisk, som Tobbe i The Embassy en gång så klokt uttryckte det.

”Popvänstern” skapades genom att Erik Zsiga lyfte fram vartenda förment vänstervridet citat han kunde hitta hos svenska kändisar, inklusive Cardigans-Ninas försiktiga avståndstagande från höga chefsbonusar och till och med högertjejen Linda Skugges krönikor. I själva verket lider Sverige av att popartister talar alldeles för lite om sina politiska åsikter, alternativt är genuint ointresserade. Och det fåtal som öppnar käften tenderar tyvärr att vara olika sorters proggare.

”I’m working class. Give me a gun and I’ll shoot all the Young Conservatives” sade Primal Screams Bobby Gillespie när bandet var som allra störst. Den sortens tydliga ställningstagande för något radikalare än ett regeringsskifte väntar vi fortfarande på att höra från någon svensk artist i hans position.

Mer om Per Gudmundsson, Martin Aagård, P1, proggare, popvänster, pophöger, Wham!, Primal Scream, Bobby Gillespie, Cardigans, Linda Skugge, Erik Zsiga, Peter Wennblad, Doktor Kosmos, The Embassy, Fredrik Edin, Rage Against the Machine, Atari Teenage Riot, Joy Division, Ian Curtis, Mayhem, Alexander Bard, Gary Numan, Lustans Lakejer, Depeche Mode, Thatcher, Human League, Heaven 17

När synten blev stor

Inget gör grå betongförorter så vackra som den distans 100 mil hav och 30 år ger. Bilderna av det brittiska 70-talets tröstlösa tower blocks är en perfekt inramning till BBC4:s rykande färska dokumentär Synth Britannia.

Det var den miljö en generation brittiska musiker rörde sig i och tog inspiration från – de som hörde Kraftwerk 1975, slängde ut gitarrerna och skaffade förhållandevis billiga syntar på avbetalning. Eller byggde dem själva, som Joy Divisions Bernard Sumner eller Throbbing Gristles Chris Carter.

Exakt hur betongen, massarbetslösheten och den grå tillvaron i Hackney, Sheffield eller Basildon tog uttryck i musiken skiftade naturligtvis. Human League och Depeche Mode försökte fly vardagen och drömde om listettor, Throbbing Gristle och Cabaret Voltaire försökte beskriva det de såg och hörde omkring sig i ett Storbritannien statt i förfall.

Gemensamt var attityden till elektroniska maskiner som utgjorde ett brott med den rådande ordningen. Ett veritabelt skred som kan kännas otroligt avlägset nu när maskinen jag skriver detta på med rätt programvara kan användas för att producera mer avancerade saker än många av de här banden kunde i studion. Samtidigt är det lätt att känna igen sig än i dag i attityden från musikpressen som avfärdade syntmusiken som plastig, artificiell och oautentisk. I själva verket var det både lättare och svårare att göra något av värde med dåtidens maskiner.

Lättare, eftersom – som Daniel Miller påpekar i programmet – medan det krävdes av punkbanden att de kunde tre ackord kom en syntmusiker undan med att trycka på en knapp för att åstadkomma något intressant. Svårare eftersom maskinernas begränsningar innebar att det var komplicerat att göra själva musiken mer avancerad utan en hel maskinpark. En monofonisk synt kan bara spela en ton i taget, innan samplern tvingades den som ville spela ackord helt enkelt skaffa flera exemplar av samma maskin. Resultatet, för den som inte hade Keith Emersons resurser, blev ofelbart punkigt.

De tidiga syntbandens attityd till sina maskiner varierade. I ett gruppsamtal i Sounds från tidigt 1981 sammanför journalisten John Gill bland andra Human Leagues Phil Oakey, Genesis P-Orridge från TG och Boyd Rice för en tidvis hätsk debatt. Det var efter att Human League sparkat Martin Ware och tagit stegen mot popstjärnestatus, och Genesis P-Orridge har bara förakt för dem.

För första och antagligen sista gången: Boyd Rice och Human Leagues Phil Oakey på samma bild. Bakre raden: Karl Blake (Lemon Kittens), John Fothergill (Nurse With Wound), Paul (Two Daughters), Adrian Wright (Human League), Cosey Fanni Tutti (Throbbing Gristle), Phil Oakey (Human League). Främre raden: Boyd Rice, Danielle Dax (Lemon Kittens), Anthony (Two Daughters), Chris Carter (Throbbing Gristle). På golvet: Genesis P-Orridge (Throbbing Gristle).

Genesis deklarerar att Throbbing Gristle hatar ”synthesizers”, Cosey fyller i att hon tycker de som använder dem är lata. Det framgår allt tydligare att det de syftar på varken är ett garageportstort System 100 eller Chris Carters hemmabyggen utan de billiga keyboards som nyligen har börjat dyka upp. Ironiskt nog har Genesis tidigare i diskussionen hyllat Wasp för att den billiga lilla apparaten befriat musiken – och ännu mer ironiskt är naturligtvis hans totala omfamnande av acid house några år senare. 303:an var billig när den kom och ännu billigare när den plockades upp för en spottstyver av de första houseproducenterna.

Diskussionen, som utmynnar i ett gräl mellan TG och Human League visar med all tydlighet att det höll på att bildas två huvudfåror inom den tidiga syntmusiken – konstnärerna och popbanden. Detta trots att de fortfarande delvis låg på samma små indiebolag och från början kände sig som en del av samma scen. Mute Records gav ut både Depeche Modes tonårspop och Boyd Rice mörka experimentmusik, för att ta ett exempel.

Det blev, precis som Lemon Kittens Karl Blake förutspår i gruppdiskussionen, den urvattnade popmusiken som tog över. Human League och Depeche må ha varit hatade på sin tid, men deras hitsinglar är trots allt bra pop – särskilt om man ställer dem bredvid plågsamma syntförsök som Howard Jones och Thompson Twins.

Runt hörnet låg dessutom den revolution som billiga samplers med bra ljud innebar, och som egentligen kanske betytt ännu mer än syntpopen.

Vi går tillbaka till Soundsartikeln. Boyd Rice säger något mycket viktigt alldeles i början:

”Folk verkar vara för medvetna om att de jobbar med elektronik och de blir för involverade i elektronisk musik. Det blir som surfmusik eller nåt, som att sjunga om att surfa, eller om elektronik eller teknologi… Det verkar som att många låtsas antingen vara alienerade av teknologi, eller att de älskar teknologi.”

Här sätter han verkligen fingret på något viktigt. Oavsett hur häftigt det är att se livebilder på Kraftwerk i dokumentären, eller bara att se de gamla pionjärerna visa upp sina syntar, så är problemet Boyd Rice pekar på bara alltför välbekant. Antingen det är nostalgi hos de som är tillräckligt gamla, eller nyväckt fascination hos de yngre så är genrens självupptagenhet fruktansvärt motbjudande. Det borde vara grundregeln för all konstutövning att aldrig någonsin vara självrefererande – nog för att den bryts konstant. I fallet med elektronisk musikproduktion betyder det att den som – undantaget Kraftwerk – över huvud taget nämner sin utrustning i texter, låttitlar eller albumtitlar gör bort sig totalt. För att vara på den säkra sidan – undvik teman som har med teknologi att göra över huvud taget.

Syntar är lika lite som gitarrmickar eller trumskinn ett självändamål, utan medel för att uttrycka känslor. Den som inte begriper det kommer aldrig att vara något annat än en tekniknörd.

Angående BBC-dokumentären
BBC tar det här med tv-licens på blodigt allvar, och har blockerat filmen för tittare utanför Storbritannien. Vill man inte tanka filmen, går det att komma runt blockeringen genom att följa de här instruktionerna, som jag snodde från 99musik:

Jag tror inte att surfa på proxy för att titta på synthdokumentärer är olagligt, så här kommer en liten how-to!

(om det nu är det så får JGB helt klart ta bort den här informationen, jag tycker inte heller att sånt hör hemma här)

Jag googlade ”free+proxy+list” och fick fram en fungerande (och mycket snabb!) proxyserver.

IP: 93.93.128.50

PORT: 3128

Sen är det bar att i Firefox (vet inte hur det är med övriga) gå in i inställningar -> avancerat -> nätverk och klicka på [settings…] (hur firefox kopplar upp till nätet, eller något- Jag har allt på engelska)

Välj manual proxykonfigurering och fyll i HTTP Proxyn (IP:t ovan) och PORT, markera sedan använd denna proxy för alla protokoll and then you’re good to go!

plupp http://www.bbc.co.uk/iplayer/episode…nth_Britannia/

Jag tror inte att surfa på proxy för att titta på synthdokumentärer är olagligt, så här kommer en liten how-to!

(om det nu är det så får JGB helt klart ta bort den här informationen, jag tycker inte heller att sånt hör hemma här)

Jag googlade ”free+proxy+list” och fick fram en fungerande (och mycket snabb!) proxyserver.

IP: 93.93.128.50

PORT: 3128

Sen är det bar att i Firefox (vet inte hur det är med övriga) gå in i inställningar -> avancerat -> nätverk och klicka på [settings…] (hur firefox kopplar upp till nätet, eller något- Jag har allt på engelska)

Välj manual proxykonfigurering och fyll i HTTP Proxyn (IP:t ovan) och PORT, markera sedan använd denna proxy för alla protokoll and then you’re good to go!

http://www.bbc.co.uk/iplayer/episode/b00n93c4/Synth_Britannia/

Mer om Synt, Synth Britannia, Throbbing Gristle, Genesis P-Orridge, Cosey Fanni Tutti, Chris Carter, Human League, Boyd Rice, Daniel Miller, Kraftwerk

No Fun at the festival

Det blir ingen No Fun-festival på Fylkingen för mig i helgen, och det beror främst på att biljetterna sålde slut innan jag orkade skaffa några. Men förfesten hölls på betydligt rymligare Strand, och där spelade bland andra Wolf Eyes och Carlos Giffoni.

Wolf Eyes från Iggy Pops hemstad Ann Arbor, Michigan är en blytung trio som totalt körde över publiken på Acceleratorfestivalen 2005. Öronproppar var obligatoriskt, musiken kändes i bröstkorgen, pulserade i inälvorna.

Kort sagt, det var högt.

Drygt fyra år senare, två stopp västerut på röda linjen. Någonting har hänt. Redan när mediokra Skull Defekts spelar märks problemet. Det går att prata framme vid scenen. Ljudet är löjligt lågt.

Carlos Giffonis acid house-set är bra i teorin, men genom Strands lilla PA låter det bara OK. Publiken står still, basen hörs knappt och känns absolut inte.

Wolf Eyes går på sist och det är bäst att hålla sig framför scenen, vid medhörningslådorna. Där behövs sannerligen öronproppar, men det beror på att Wolf Eyes backline är på maxvolym, inklusive den manshöga baslådan. Men basen, så enormt viktig för den här musiken, hörs fortfarande snarare än känns.

Därmed inte sagt att det var dåligt, inte alls, det var stundtals svinbra men kunde varit infernaliskt om det inte varit för Socialstyrelsens decibelregler. De nya, skärpta reglerna infördes 2005, rimligen någon gång efter Wolf Eyes spelning på Münchenbryggeriet, och stipulerar max 100 decibel i konsertlokaler.

Det är samma rigida tänkande som när det gäller annat potentiellt farligt, förbud istället för skademinimering. För naturligtvis kunde man införa regler om att öronproppar ska finnas tillgängliga om det bara gällde omtanke om folks trumhinnor.

Livemusik ska inte bara höras utan också kännas för en god totalupplevelse. Det är illa nog att banden på Strand och Debaser måste vara färdiga klockan 23, av omtanke om grannar (trots att inget av ställena har grannar i egentlig mening) – decibelreglerna förhindrar själva musikutövandet för band som Wolf Eyes.

Copyriot skriver bra om Socialstyrelsens godtyckliga regler.

Mer om Wolf Eyes, Skull Defekts, Carlos Giffoni, Strand, Fylkingen, No Fun Festival, Socialstyrelsen

Morrissey – You Are the Quarry

Det har varit mycket snack om Morrisseys återkomst de senaste veckorna. I Sverige är det här en så laddad fråga, det märktes redan när Moz var här och spelade för ett och ett halvt år sedan. Rockjournalisterna gick i spinn, rockfansen gick i spinn, Peter Birro tältade utanför KB i Malmö för att få en plats längst framme vid scenen. I Stockholm fick konserten flyttas från Annexet till Hovet. Det var visst en del folk som var intresserade av att se den här grinige gubben som inte släppt ett album på fem år.

Inte för att det spelade någon roll att det inte kommit något nytt material på så länge, minnet av The Smiths sitter liksom kvar i en hel generation. Jag tillhör den och jag tyckte de lät genuint konstiga när jag råkade vinna Meat is Murder i en Aftonbladet-utlottning 1985. Men de sög sig fast på något sätt, via allsång på fjortisdiscon till Tracks-hiten “Panic”, och något i den där udda rösten och de absurt uppriktiga textraderna om ensamhet, längtan efter kärlek och funderingar på självmord sög sig fast på något sätt och ville inte släppa taget.

Perfekt musik för tonåringar, kanske mer cyniskt skräddarsydd för dem till och med – en låt som “Never Had No One Ever” betyder ju extremt mycket fram till den dag titeln slutar gälla, men kan den ha betytt lika mycket för Morrissey när han skrev den? För hans celibatimage är ju just en image, en perfekt variant på ett urgammalt tema – Morrissey står ovanför och bortom den vardagliga sexualiteten, den intresserar honom överhuvudtaget inte, påstår han, samtidigt som han är full av längtan efter – ja, vad egentligen? Frågan får hänga i luften, så kan människor projicera sin egen längtan på honom istället. Skulle han däremot komma ut skulle han ju bara vara ännu en bög i mängden.

När Morrissey släpper sitt nya album har det gått sju år sen det förra och ett och ett halvt år sedan Peter Birro hängde på låset till KB. Samma popjournalister har jagat upp sig till fradgande hyllningsraseri och vi har till och med fått en liten backlash med efterföljande kulturdebatt i Expressen. Som sig bör i sådana sammanhang talar båda sidor förbi varandra rakt ut i luften, unga tjejen Natalia klagar på gubbar, lite äldre manlige kritikern Andres försvarar artisten Morrissey och knäpper Natalia på näsan snett från ovan. Den hittills mest träffsäkra repliken är tonsatt.

Det borde vara uppenbart för alla att inget av det här mer än i andra hand handlar om den cd man kunnat ladda hem ett tag nu och som skivköparna säkert kommer att skicka till förstaplatsen på albumlistan i morgon. För det verkar inte direkt som det spelar så stor roll hur Morrissey faktiskt låter på 00-talet. Skivan är medelmåttig och trist producerad. Inte dålig, absolut inte, kanske till och med bättre än mycket som görs av artister som var på topp för snart 20 år sedan. Men få låtar står ut från mängden, och de som gör det avslöjar det allra största problemet – texterna.

I den enda svenska intervjun säger Morrissey att han skriver mer raka och direkta texter i dag för att det gör att fler människor förstår honom. Det är möjligt, men det tar samtidigt bort hela poängen med Morrissey.
 Texterna har alltid varit hans stora styrka, just genom att de genomgående är så pass litterärt högstående. Han har mutat in en alldeles egen nisch med sin speciella sarkastiska humor och brutala uppriktighet och referenser bakåt till ikonen Oscar Wilde och en massa annan brittisk litteratur. Nu sjunger han om att amerikaner är feta och dryga och låter mest som Michael Moore.

Det är inte det värsta, inte heller den platta hyllningen till Londonstadsdelen Camden. Riktigt lågt sjunker han i “The First of the Gang to Die”, en smetigt romantisk historia om en stackars gängmedlem i LA som hette Hector och som alltså var den första i sitt gäng som dödades. Snart som dokumentär på kanal 5.
I sitt tidigare esteticerande av muskulösa unga män ur arbetarklassen och deras subkulturer har Morrissey åtminstone behållit lite subtilitet och man har fått välja själv hur man ska pussla ihop låtar som “Suedehead”. “First of the Gang to Die” får mig däremot mest att tänka på svulstiga hyllningar till Ungdomen som tragiskt ryckts bort i förtid.

Skivans bästa spår, “Irish Blood, English Heart”, är också den mest problematiska. Den är nationalistisk på det där Anders Carlberg-sättet, sådär som han så gärna ville att Ultima Thule skulle vara och som de påstod att de var innan bluffen synades.

I’ve been dreaming of a time when
To be English is not to be baneful
To be standing by the flag not feeling shameful
Racist or partial

“Irish Blood, English Heart” dök upp i en liveversion förra hösten. Den ska antagligen tolkas som ett svar på anklagelserna om rasism i mitten på nittiotalet, när Morrissey sade nåt korkat om att fascistiska British National Party skulle bli mindre våldsbenägna om de fick chans att uttala sig i media. D’oh! Och det är klart, man kan förstå om han är angelägen att berätta att han bara är patriot och inte rasist.

Men jag trodde aldrig att han var något annat än förskräckligt politiskt naiv när han sade det där om BNP, och jag behövde verkligen ingen hyllning till flaggan med handen på hjärtat och klump i halsen för att ställa saker tillrätta. En person som ägnat större delen av sitt vuxna liv åt att skriva så förbannat smarta texter som Morrissey borde inte nedlåta sig till något så fånigt som nationalism. Men det blir säkert en hit under valet till Europaparlamentet i sommar. För att inte tala om när britterna ska folkomrösta om EU-författningen.

Fansen kommer säkert att lyssna sönder You are the Quarry och rockjournalisterna kommer att skriva reservationslösa hyllningar av Morrisseys spelning på Hultsfred om en knapp månad. Natalia Kazmierska och Andres Lokko kommer att fortsätta käfta i Expressen och Peter Birro kommer att tälta utanför Hultsfreds folkets park för att få en bra plats framför scen, tills han upptäcker att 20 000 pers till verkar ha fått samma idé. Mycket väsen för ingenting, som en annan gammal engelsk diktare uttryckte det.

Den här recensionen skrev jag 2004. Den har blivit aktuell igen med Moz vansinnesuttalanden om terrorattacken i Norge.

My Favorite – omöjliga popstjärnor

My Favorite är ett alldeles underbart litet popband från Long Island, som varit okända alldeles för länge. Men nu får det vara slut på det.
Jag ringde upp Michael Grace Jr i New York.

In Impossible City
The impossible popstars sing
– ”Let’s Stay Alive”

Det finns saker som är totalt obegripliga. Man vrider och vänder på alla kända fakta men kan ändå inte få det att gå ihop. Ta det här till exempel: En popgrupp från New York med ett album och två EPs bräddfyllda med underbar musik bakom sig. Texterna är vackra och gåtfulla betraktelser över en generation som vägrar växa upp. Som inväntar ett obestämbart öde liggande på sina sängar med endast affischerna på väggarna som sällskap. Tonårstiden utsträckt till en obestämbar evighet.
Trots ett fantastiskt låtmaterial är gruppen fortfarande komplett okänd i större delen av världen. En handfull fans spelar dem för sina vänner och alla faller handlöst. Ändå verkar ingen känna till dem utanför de invigdas kretsar.

My Favorite från Long Island får klyschor som ”popmusikens bäst bevarade hemlighet” att plötsligt kännas relevanta. I dagens musikklimat finns utrymme för alla tänkbara inriktningar och vissa förmår inte uppskattas av fler än några få. De är för udda helt enkelt.

Men My Favorite är inte udda. Deras uppdatering av New Orders och Smiths åttiotal borde vara en angelägenhet för så många fler än den är i dag.

Michael Grace Jr lever inte direkt ett typiskt popstjärneliv. När han inte spelar eller skriver låtar arbetar han som konstlärare i New York. Hans texter lånar sina teman från barndomens fascination för detektiver och från katolska helgonlegender, något han fått med sig från uppväxten i en siciliansk familj på Long Island.

De senaste årens EP-trilogiJoan of Arc Awaiting Trial, A Cult of One och purfärska The Kids Are All Wrong baseras mycket löst på Jeanne D’Arcs öde. I Michaels texter får hon bli en symbol för unga vilsna människor av i dag.

På The Kids Are All Wrong vandrar personerna i texterna omkring i världen efter Bomben. De lyser i mörkret och radioaktiviteten finns överallt omkring dem.

Vad är egentligen bakgrunden till atomkrigsreferenserna på nya EPn? Det känns mer som ett tema från sjuttiotalet…
– Innan våra spelningar är det en performanceartist som gestaltar Jeanne D’Arcs historia. Hela temat med kärnvapenkriget symboliserar hennes död på bålet.
– Jag vet inte, jag kanske längtar efter ett sätt att enas i döden. På samma sätt som Ronald Reagan var en buse det var lätt att ta ställning mot på åttiotalet, var kärnvapenkriget en enkel symbol för ett gemensamt slut.

”If it’s not love then it’s the Bomb that will bring us together”, alltså?
– Det gick en film på TV på åttiotalet som hette The Day After som handlade om överlevande efter kärnvapenkriget. Den blev ett trauma för alla amerikanska ungdomar, men samtidigt greps jag av samhörigheten hos de överlevande.

Det är mycket dödsromantik på EP-trilogin…
– Om jag hade en mer romantisk syn på döden förr har det förändrats nu. Sånger som ”Radiation” från nya EP:n pekar framåt, mot en fortsättning. Så det har definitivt skett en förändring jämfört med hur jag kände förut.

It’s a crazy world and you’re a messed-up kid
That’s why you’re my favorite and I believe in you
– ”Working Class Jacket”

Albumet Love At Absolute Zero som kom 1999 hämtar sin energi från samma källor som The Jam. Utan att förfalla till någon mod-kopia uttrycker Michael Grace Jr samma mytologiserande hyllning till The Young Idea som en gång Paul Weller. Det handlar om killen som rullar upp jeansen och rakar skallen, han har tiden framför sig och världen för sina fötter. Det handlar om tjejen som drömmer om Johnny Marr och Morrissey och tar på sig pappas arbetarjacka över sin balklänning när hon går ut och dansar för att glömma den fattiga vardagen för ett tag.
Om unga män vid sekelskiftet, när årtalen är det enda som har möjlighet att börja om på nytt. Om unga kvinnor som desperat jagar nästa fest.
Om omöjliga popstjärnor och den där förtvivlade längtan efter gemenskap och tillhörighet.

– Love At Absolute Zero pendlade mellan hopp och förtvivlan. Det är en väldigt heroisk skiva, samtidigt som den bitvis är väldigt svartsynt. Ibland kändes det som att vi kunde hänga på oss gitarrerna och skapa kravaller, ibland var jag bara förtvivlad. Ta en låt som ”Let’s Stay Alive”, den är ju nästan absurt positiv, fast den egentligen handlar om att bara försöka hålla sig vid liv.

– EP-trilogin ifrågasätter heroismen på albumet. Personer som tjejen i ”Working Class Jacket” är ju inga vinnare egentligen.
– Vad som hände var att en massa människor bara försvann i slutet av åttiotalet, folk vi umgicks med i high school. Jag började fundera över var de tagit vägen.

Och kanske ligger de ensamma i något utkylt studentrum och stirrar i taket som huvudpersonen i ”L-P” från Joan of Arc Awaiting Trial. Eller vantrivs på en psykvårdsavdelning med piller som enda sällskap som i ”Le Monster” från A Cult of One.

Kanske förenas de för stunden i gemenskapen på ett fullpackat dansgolv.

When the dancefloor’s full
All the kids look so beautiful
When the dancefloor’s full
All the kids look indivisible
– ”Homeless Club Kids”

Jeanne d’Arc får vara huvudtemat för hela trilogin, och helgon som S:t Sebastian dyker upp i texterna. Michael erkänner dock att han inte direkt har järnkoll på de helgonberättelser han fick höra som barn.
– Jag tog avstånd från det under mer än tio år, och det har kommit tillbaka i mina texter först på senare tid. Jag kan delar av historierna, jag använder det mer som symboler. Och raden om att S:t Sebastian brutit alla sina löften och tar emot torskar i ett hemsökt hus är egentligen en hälsning till Belle And Sebastian…

Vad? Handlar det om gruppen Belle And Sebastian?!
– Ja, de, precis som vi, tjänar pengar på att de lyckats pejla exakt hur melankoliska ungdomar kan känna sig. Så de förmedlar en känsla av gemenskap, men det handlar ju ändå till slut om att hora och sälja skivor…

Hur kommer det sig att ni lyckats så dåligt med det själva? Varför händer det aldrig någonting?
– Vi anstränger oss mer nu. Det fanns en tid när jag inte ville vara berömd, men inte nu längre.
– Nästa album ska handla om B-filmer och monster och vara betydligt mer lättillgängligt vad gäller temat. Vi räknar med att släppa det i slutet av året.
– Vi snackar till och med om att byta namn till något som fungerar bättre. Självfallet kommer våra trognaste fans att kalla oss sellouts, men vi får väl bjuda dem på middag eller nåt…

Tidigare publicerad på Bomben 22 april 2002

Lyssna på och köp Love At Absolute Zero här!