Denna text publicerades ursprungligen november 2004.
John Balance, sångaren i den brittiska gruppen Coil, har avlidit. Han var full och ramlade över räcket på trappavsatsen en våning upp i det gamla huset han delade med sin fd pojkvän Peter Christopherson. Han föll fem meter och slog i golvet med huvudet först. Han dog på sjukhuset i lördags kväll utan att ha återfått medvetandet.
Ironiskt nog skulle han inte ha hängt runt hemma och krökat över huvud taget i lördags, Coil skulle ha spelat på en tillställning på den nedlagda tunnelbanestationen Aldwych i London. Men det arrangemanget ställdes in, enligt Pete Christopherson för att “någon höjdare på London Underground tydligen såg ordet ‘rave’ på något internetforum och fick panik”.
Det var ändå på sätt och vis inte ett helt förvånande slut för John Balance, eller Jhon som han ville stava namnet. Det kanske inte var någon som trodde att han skulle dö av alkoholen, men att han haft återkommande allvarliga problem har stått ganska klart – både av uttalanden om hans hälsa på Coils hemsida och av efterlysningen för något år sedan av Jhons anteckningsbok med texter och utkast som han blivit av med på tunnelbanan.
Jhon Balance grundade gruppen Coil för mer än 20 år sedan. Hans bekantskap med “Sleazy” Peter Christopherson går tillbaka ännu längre, till när Jhon var ett ungt Throbbing Gristle-fan som kom att komma närmare sina idoler än de flesta. Efter TG:s splittrande hoppade han in på Sleazys och Genesis P-Orridges nästa projekt Psychic TV, och från 1984 satsade Jhon och Sleazy på Coil på heltid.
Det slår mig att Coil på något sätt både är kända och okända, att de verkligen lyckats bli ett sånt där “kultband” i ordets rätta bemärkelse. Vissa av deras vänner och samarbetspartners, som Marc Almond och Trent Reznor, är kända i bredare kretsar. Men Coil verkar kräva ett intresse för “industrimusik” eller ockultism eller möjligen för homosexuell populärkultur för att man ska komma i kontakt med dem.
Själv gjorde jag det närmast av en slump när jag upptäckte att de gjorde en knappt utannonserad spelning på Fylkingen i Stockholm hösten 2002. Jag hade inte hört mycket av dem innan, men hade nyligen upptäckt Throbbing Gristle, och det var ju Throbbing Gristle-Petes nuvarande band så jag gick dit. Jag blev genast totalt förälskad.
Någonting strömmade ut från människorna på scenen som jag bara kan tolka som kärlek. Peter Christopherson bakom syntarna som en trygg, gråhårig farbror, och Jhon Balance längst fram som en stor nallebjörn i en vansinnig vit pälsoverall.
Coil tog sig själva och sitt musikmakande på så stort allvar, och det kändes verkligen – både i utforskandet av nya ljud och när det gällde den ockulta dimensionen i Aleister Crowleys och Austin Osman Spares fotspår som de trodde fullt och fast på.
Sedan konserten såg jag till att skaffa allt jag kunde komma över med gruppen, deras många väldigt skiftande produktioner genom åren. Från industrimusiken på “Scatology” äver den dans- och ecstasy-influerade “Love’s Secret Domain” till mörka, inåtvända och psykedeliska ambientexperiment som “Black Light District” och “Worship the Glitch” och de senaste årens vackra och lågmälda “Musick to Play in the Dark” del 1 och 2 och dubbelalbumet “Moon’s Milk”.
“Black Antlers” blir det sista riktiga Coil-album Jhon Balance sjunger på, och antagligen det sista som kommer under namnet Coil. När jag lyssnar på det slås jag av hur “normalt” det låter, flera spår är traditionella sånger fjärran från de mest utsvävande experimenten.
“All the Pretty Little Horses” – en gammal barnvisa som Jhon sjunger helt enkelt och allvarligt, blir samtidigt ett passande avsked.
Go to sleep
Don’t you cry
Rest your head on the clover
In your dreams
You shall rise
While your mommy watches over you…
Mer om Coil, John Balance, Peter Christopherson, Aleister Crowley, Austin Osman Spare
Alamut – inget är sant, allt är tillåtet 