Överste Kilgores sista stöt

ApocalypseNow

Dagens stora diskussionsämne är naturligtvis helikopterkuppen mot vaktbolaget G4S värdedepå. Strax innan gryningen flög en BEL 206B med släckta strålkastare in och landade på taket till depån. Rånarna kom undan med en okänd men troligen väldigt hög summa i kontanter.

Polisen gissar på att helikoptern flögs av ett proffs, och det är väl bara att utbrista ”no shit, Sherlock!”

Rimligen är det INTE någon av Sveriges 350 aktiva helikopterpiloter som deltagit, istället kan man tänka sig någon med militär träning utomlands, kanske även stridsvana. Flyga med släckta strålkastare känns som något man sällan behöver göra i det civila.

Helikopterattacker är otroligt fascinerande, en helikopterstyrka i formation som flyger in i gryningen en enormt mäktig syn.

Morgonens fullkomligt spektakulära kupp gav mig en obändig lust att plocka fram Coppolas Apocalypse Now och helikopterscenen med Wagner på fullt blås. En av filmhistoriens vackraste uppvisningar i storslaget militärt våld.

Sedan drog jag mig till minnes att jag och en polare löste problemet med värderån – inklusive helikopterunderstödda – för ett par tre år sen.

Polaren kläckte idén med att alltid ha helikoptrar med senaste spårningsutrustningen i luften. Kombinera med spårsändare i pengabehållarna så kommer inte grabbarna med de feta puffrorna och guldlänkarna särskilt långt. Dyrt såklart, men billigare än alla pengar som rånarna tar i dag. Fast det är förstås bara vad vi kom fram till över ett par öl.

DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD

Mer om , , , , , ,

Annonser

James mutherfukkin’ Ellroy

JamesEllroy_200I dag släpps Blood’s a Rover, tredje delen i James Ellroys Underworld USA-serie, officiellt.

På The Cult, en sajt som drivs av Chuck Palahniuk – en annan genialisk skildrare av USA – kan man läsa en intervju med James Ellroy.

Blood’s a Rover is a historical romance. It’s a story of big people suffused with big ideas. It’s about the necessity of revolution, about political conversion. It’s about ideals at war and the extremity of love.

James mutherfukkin‘ Ellroy.

Huvudet på spiken, Hedvall

Det vore synd att säga att Barbro Hedvall någonsin varit någon ideologisk ledstjärna för mig, men i dagens DN slår hon huvudet på spiken.

Det handlar om kulturproppen, och även om Göran Hägglunds bizarra utspel nyligen (man kommer väldigt osökt in på Göran Hägglund när man diskuterar förslagen i den nya kulturpropositionen). Barbro Hedvall skriver om proppen:

Här är alliansen offer för två villor: För det första att människor inte skulle kunna värdesätta kultur också om de inte själva tar del av allt eller gillar det. Det är att förminska väljarna till köksbordspygméer vars funderingar aldrig når utanför livspusslet och dokusåpan. Det är rent oförskämt.

Den andra villan är att Sverige skulle ha en generös kulturpolitik och att staten därmed måste plocka bort något för att kunna lägga till något. Ta inträde på museerna och lägg ned Rikskonserter så att vi kan få pengar att göra entreprenörer av kulturfolk och en ny övervaknings-, förlåt, utvärderingsmyndighet.

Varför inte i stället starta från den måttligt goda nivå som den förra regeringen hade uppnått och höja den? Nu har man i stället utrett och utrett, småsparat och odlat gamla, grumliga fördomar om kulturmänniskor som parasiter.

Och om Hägglund:

Kristdemokraternas Göran Hägglund förvånar med ett rent kulturfientligt budskap om vad ”vanligt folk” tänker och gör.

Det är verkligen huvudet på spiken. Klart konstnärslönen sticker i ögonen på ärlig skattebetalare när han konfronteras med den. Men lika självklart finns det en stor mängd människor utanför Göran Hägglunds och Alliansens tänkta gated community som inte har det minsta emot att subventionera museibesök eller teaterturnéer med skattepengar fast de inte själva tar del av förmånerna. Konst av olika slag måste vara tillgängligt för att människor ska ha en chans att upptäcka den, och det är inte alls säkert att det aktiva valet som innebär att söka upp och dessutom betala för en upplevelse är den bästa modellen.

Och alla som någonsin lärt känna en konstnär eller annan kulturutövare vet att rikedom knappast är det man främst förknippar med dem.

Mer om , , , , , ,

Bevara konstnärslönen!

Det ser ut som en tanke att regeringsproppen om ny kulturpolitik kommer samtidigt som KD-ledaren Göran Hägglunds panikartade försök att vinna tillbaka lite väljare från SD genom att positionera sig mot en inbillad kulturelit, tydligen något mycket mer inflytelserik än eliten han själv tillhör, Sveriges regering.

Hägglund har fått spö både från höger och vänster, men det räddar naturligtvis inte konstnärernas inkomstgaranti som försvinner i och med att kulturproppen klubbas.

Livstidslön för konstnärer! Om det funnes något mer tacksamt för enfaldiga populister att attackera. Konstnärer ska ju lida, eller ingå någon sorts osund relation med en eller annan rik mecenat.

Svenska Dagbladet publicerar i dag hela listan på statligt avlönade kulturutövare. Det räcker att ögna igenom den för att inse att regeringen är idioter som drar in denna utgift på 17 miljoner per år (på sikt, ingen som får bidraget nu klipps av) samtidigt som de tycker sig ha råd att sänka skatterna med 10 miljarder nästa år.

För bland de lyckliga i det statliga kulturlotteriet hittar vi såväl Freddie Wadling som Stig Larsson (han utan ”e” som fortfarande lever och skriver böcker det går att läsa), Carl-Göran Ekerwald, Stefan Jarl och Bruno K Öijer.

Det räcker för mig. De uppräknade kunde gärna få dela på alla miljonerna, även om säkert flera andra i listan gjort sig förtjänta. För övrigt hade Lars Hillersberg också han inkomstgaranti medan han levde. God smak har uppenbarligen varit ledstjärnan vid premieringen.

Mer om , , , , , , , ,

No Fun at the festival

Det blir ingen No Fun-festival på Fylkingen för mig i helgen, och det beror främst på att biljetterna sålde slut innan jag orkade skaffa några. Men förfesten hölls på betydligt rymligare Strand, och där spelade bland andra Wolf Eyes och Carlos Giffoni.

Wolf Eyes från Iggy Pops hemstad Ann Arbor, Michigan är en blytung trio som totalt körde över publiken på Acceleratorfestivalen 2005. Öronproppar var obligatoriskt, musiken kändes i bröstkorgen, pulserade i inälvorna.

Kort sagt, det var högt.

Drygt fyra år senare, två stopp västerut på röda linjen. Någonting har hänt. Redan när mediokra Skull Defekts spelar märks problemet. Det går att prata framme vid scenen. Ljudet är löjligt lågt.

Carlos Giffonis acid house-set är bra i teorin, men genom Strands lilla PA låter det bara OK. Publiken står still, basen hörs knappt och känns absolut inte.

Wolf Eyes går på sist och det är bäst att hålla sig framför scenen, vid medhörningslådorna. Där behövs sannerligen öronproppar, men det beror på att Wolf Eyes backline är på maxvolym, inklusive den manshöga baslådan. Men basen, så enormt viktig för den här musiken, hörs fortfarande snarare än känns.

Därmed inte sagt att det var dåligt, inte alls, det var stundtals svinbra men kunde varit infernaliskt om det inte varit för Socialstyrelsens decibelregler. De nya, skärpta reglerna infördes 2005, rimligen någon gång efter Wolf Eyes spelning på Münchenbryggeriet, och stipulerar max 100 decibel i konsertlokaler.

Det är samma rigida tänkande som när det gäller annat potentiellt farligt, förbud istället för skademinimering. För naturligtvis kunde man införa regler om att öronproppar ska finnas tillgängliga om det bara gällde omtanke om folks trumhinnor.

Livemusik ska inte bara höras utan också kännas för en god totalupplevelse. Det är illa nog att banden på Strand och Debaser måste vara färdiga klockan 23, av omtanke om grannar (trots att inget av ställena har grannar i egentlig mening) – decibelreglerna förhindrar själva musikutövandet för band som Wolf Eyes.

Copyriot skriver bra om Socialstyrelsens godtyckliga regler.

Mer om , , , , , ,

Modern konst för svårt för EU:s ministrar


Modern konst är knepiga grejer. Så länge den funnits har den bekämpats av anhängare av ”traditionell” konst, ofta med motiveringen att den är obegriplig för arier/arbetarklassen/vanligt folk.

Nazisternas konstpolitik är en av de mest kända som bedrevs enligt denna lågpannade princip, och nu verkar det inte bättre än att sentida trender vridit utvecklingen varvet runt.

På Moderna museet i Stockholm hänger ett antal målningar av Dick Bengtsson, där han kompletterat ganska ordinära oljemotiv med en enkel svart svastika i ett runt vitt fält. När EU:s utrikesministrar besökte museet nyligen var tavlorna nerplockade, efter en ”vädjan” från UD.

Det här är alltså människor som ska vara experter på diplomati, men som inte bedöms begripa modern konst. Undrar hur de hanterade åsynen av en get med ett bildäck runt magen.

Uppdaterat: Det är inte första gången diplomater har synpunkter på Dick Bengtssons målningar. Zvi Mazel, Israels fd Stockholmsambassadör som blev känd när han vandaliserade en installation på Historiska museet, besökte en gång Moderna museet. Han fick syn på Bengtssons målningar, pekade på tavlorna och sade ”nästa gång jag kommer hit ska det där vara borta!”

Mer om , , , ,