Svarta stjärnor och diamanter

Härom veckan dog en av rockens stora, Ian ”Lemmy” Kilmister, sedan cancern ätit sig in i stora delar av hans hjärna. Lemmy lyckades med sin bas och sin hesa röst skapa och förfina ett lika enkelt som kraftfullt uttryck, först i Hawkwind och sedan med Motorhead. Alla gillade det inte, men för oss som gjorde det var det en svart dag när han somnade in.

David Bowie var snudd på jämngammal med landsmannen Lemmy och dog även han i cancer. Där upphör likheterna. Tvärtom mot Motorheads frontman fanns inget enkelspårigt i Bowies livsverk. Inget enkelt uttryck man antingen gillar eller inte.

Istället lämnade han efter sig en kaotisk skattkammare av stilar och samarbeten, av trender och identiteter där det bara är att plocka upp de diamanter man tycker är vackrast och lämna resten kvar åt andra.

Andelen album med David Bowie jag har ägt, lyssnat på rätt igenom mer än någon gång eller ens minns namnet på är rätt liten. Samtidigt har han influerat en mycket stor del av mina favoritartister genom åren – möjligen med undantag för dem som snarast lyssnat på Lemmy.

Är det inte direkt genom sångstil eller musikaliskt så genom de många infallen och experimenten, attityden till popmusiken och leken med alter egon. Förmågan att suga upp trender innan de blivit trender, att låna från konst, film, litteratur och mode, hitta diamanterna bland bråten i popkulturens kaotiska skattkammare. Det är inte säkert att det alltid varit Bowie själv som fulländat de olika uttryck han lekt med, eller att alla som inspirerats av honom ens insett själva vad ursprunget varit.

Det är i stort sett omöjligt att tänka sig vare sig punk, postpunk, new wave, synt eller modern popmusik som vi känner den utan David Bowies alla stilar. Vare sig rötterna är Iggy and the Stooges raseri på Raw Power, eller den förfinade elegansen under Berlineran. Vare sig det är den teatrala sångstilen, instrumentala experiment med Brian Eno, den sexuella ambivalensen eller något så simpelt som Ziggy Stardusts spretiga morotshår – nog finns han där i bakgrunden.

Blackstar blev en värdig avslutning på en nära 50 år lång karriär och på ett liv, men även om David Bowie varit lika musikaliskt irrelevant som Lemmy under lika lång tid hade han fortfarande överskuggat allt som gjorts de senaste 35 åren.

Och därför är även jag, som aldrig räknade mig som ett fan, tvungen att ta ett ordentligt farväl.

I’m happy, hope you’re happy too
I’ve loved all I’ve needed, love

Annonser