När ironin inte biter

Inglorious Basterds

Quentin Tarantinos Inglourious Basterds är en enorm succé. Det är i och för sig inte överraskande, det är en briljant sitcom med lysande manus och naturligtvis blir det hela ännu bättre av att en stor del av aktörerna är uppklädda i SS-uniform.

Filmen, en remake av en italiensk b-film från 70-talet, är också en fullkomlig orgie i referenser. För ovanlighetens skull när det gäller Tarantino inte till lagom patinerad trash-kultur, utan till Leni Riefenstahls alpinistfilmer, tysk mellankrigsfilm över huvud taget, King Kong och den tyske indianboksförfattaren Karl May.

Titelns Inglourious Basterds är ett irreguljärt judiskt förband inom US Army som opererar bakom fiendens linjer i Frankrike 1944. De ägnar sig åt en extremt osannolik operation som inte går ut på sabotge och spaning för att underlätta för den allierade invasionsstyrkan, utan på att personligen döda så många tyska soldater som möjligt, för hand och med bollträn om nödvändigt. Offren skalperas.

Som tur är utvecklas filmen från denna grottmännisko-”München”-plot till en otroligt underhållande matinéfilm som samtidigt är en drift med 60- och 70-talets alla b-filmer med irreguljära allierade styrkor som iförda SS-uniformer pangar tonvis med nazister med Schmeissers.

Sammanlagt två personer i filmen ges någon form av djupare karaktär – en judisk biografägarinna och hennes pojkvän, resten är tvådimensionella figurer byggda för att skjutas ner. Detta inbegriper även The Inglourious Basterds, som förutom att vara extremt brutala och osympatiska även är ganska klantiga.

Det finns helt enkelt ett antal lager av kitsch, referenser och ironi i filmen, och det går helt enkelt inte att se den som berättelsen om ett gäng man ska jubla åt när de mördar tyskar.

Det är det naturligtvis risk att ganska många människor gör ändå, och jag undrar hur mycket problem  självmedvetenheten i modern underhållningsfilm faktiskt skapar för tolkningen av den. Sjuttiotalets ultrahårda ultrahögerfilmer som Dirty Harry och Death Wish-serien saknar ironi, Clintan och Charles Bronson är precis vad de ger sig ut för att vara. För att inte tala om Rambo.

Ställ dem mot exempelvis Inglourious Basterds, eller den påkostade skitfilmen 300. Det är inte på grund av sitt på ytan tokfascistiska budskap 300 fallerar, utan för att den är så förtvivlat tråkig. Det fascistiska budskapet går helt enkelt inte att ta på allvar med det skruvade formspråk filmen har, och samma är det med Inglourious Basterds primitiva hämndtema där varje tysk menig förtjänar att åtminstone få ansiktet sönderskuret. Specialstyrkan framstår mer som ett gäng östeuropeiska boneheads än en elittrupp, när de ristar in hakkors i ansiktet på sina fiender och slår ihjäl dem med baseballträn.

Samtidigt riskerar detta gå över huvudet på många biobesökare, precis som 300 både sågades och hyllades, alltefter personliga preferenser, av folk som missuppfattat den som en simpel fascistfilm.

Jag kommer att tänka på ett äldre exempel, långt bättre än 300 och en helt annan sorts film än Inglourious Basterds. Paul Verhoevens Starship Troopers fick skäll av mindre begåvade tittare som fick för sig att de sett en film med ett högerextremt budskap, medan vi andra hånskrattade åt deras oförmåga att förstå ironi och satir. Samtidigt satt en majoritet filmtittare och njöt av smaskig SF-action utan att reflektera över eventuella budskap alls. Huruvida det innebär att de ändå accepterade den spartanska krigarideologin som genomsyrar Verhoevens framtidssamhälle där alla i hela världen talar amerikanska är en öppen fråga.

Så tar de flesta antagligen även Inglourious Basterds, och går därmed miste om flera dimensioner i filmupplevelsen. För att inte tala om de högerextremister som tar tyskslaktandet på blodigt allvar – och samtidigt hyllar 300. På allvar.

Mer om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Annonser

Manifestival

Författare är ett lustigt släkte. Samtidigt som de har tillräckligt mycket tro på sig själva för att inte bara skriva en roman utan även skicka på olika förlag manuset för att det ska ge ut det, så kan en smärre motgång decimera dem till små lipande femåringar.

OK, det finns naturligtvis undantag. Men de är få.

En annan sak författare (och kritiker) verkar gilla att ägna sig åt är metadebatter om Litteraturen. Nu senast går ett antal mer eller mindre kända svenska författare ut med ett Manifest i DN. De lovar att låta bli en massa dumheter, vilket låter himla fint om man bara skummar lite.

Inga nyckelromaner, inga deckare med griniga pensionsfärdiga poliser, inga romaner om historiska personer, inga form- och språkexperiment. Vad fint.

Naturligtvis får de mothugg av ett gäng författare som kanske inte producerat så mycket böcker om griniga poliser men desto mer formexperiment. Det vill de kunna fortsätta med. Och det är ju också fint. Om än lite töntigt, och – misstänker jag – rentav på uppmaning av DN:s redaktion. Det är ju så fräscht med kulturdebatt och författare som bitchar mot varandra, dessutom finns en enorm potential här – bröderna Birro och Raneloiden är ju inte ens inblandade än!

Den minnesgoda läsaren känner givetvis igen linjerna i debatten från en liknande härom året – experiment kontra Piratförlaget, kris för den svenska romanen och så vidare.

Fast de sade inte Piratförlaget då, utan ”Guillou och Liza Marklund”. Låt vara att den ene sitter på två stolar här, men det är naturligtvis förlagen det handlar om egentligen. Och det här första manifestet är mer än något annat en bön om att få sina icke-experimentella, icke-historiska, icke-självbiografiska icke-deckare utgivna. Skriver den sortens böcker gör de väl förhoppningsvis redan, tanken på svenska författare som mot sin vilja tvingas till språkakrobatik typ Martina Lowden eller redovisningar av sina privata nojor med alla inblandades riktiga namn kvar är för plågsam. För att inte tala om att med kniven mot strupen knattra fram nya deckare i småstadsmiljö.

De blir väl helt enkelt inte utgivna i den omfattning de vill, de som varken skriver de klyschiga deckare som marknaden efterfrågar eller de experimentella verk som får priser och hyllas av kritikerna. Tråkigt, men knappast värt ett manifest.

Det finns ju lösningar, liksom. Gå ihop och starta ett eget förlag är bara det första jag kommer på.

Mer om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,