Arvet efter imperiet

De blev kvar när Baltstaterna fick sin frihet. Men den rysktalande minoriteten har svårt att komma in i samhället. Daniel Wiklander har läst Kalle Kniiviläs Sovjets barnbarn (Atlas 2016).

För tredje gången återvänder journalisten Kalle Kniivilä i bokform till det forna Sovjetunionen där han en gång själv levde och arbetade. I Putins folk (Atlas, 2014) träffade han anhängare till Rysslands president långt från metropolerna St Petersburg och Moskva, i Krim tillhör oss (Atlas, 2015) talade han med Krimbor om halvöns uppgående i Ryssland.

I Sovjets barnbarn har turen kommit till de ryska minoriteterna i Estland, Lettland och Litauen. Hårda villkor för medborgarskap har lett till ett utanförskap som är en känsla hos vissa, men högst verkligt hos de framför allt äldre rysktalande som flyttade till Baltikum för arbete på 1980-talet och bara några år senare fann sig i ett nytt land där de inte alltid var välkomna, och där Estland och Lettland satte hårda språkkrav som villkor för medborgarskap.

Kalle Kniiviläs tre böcker om olika aspekter av arvet efter Sovjetunionen kan läsas
i en svit. Formen är likartad, Kniivilä sitter ner vid vanliga arbetande ryssars och andras köksbord och redovisar samtalen. Han döljer aldrig sin egen uppfattning, som i korthet är att det knappast var bättre i Sovjetunionen. Samtidigt låter han människorna komma till tals på deras egna villkor, och de får tala till punkt. Det innebär många upprepningar av åsikter och fraser som går tvärs igenom alla tre böckerna – klart jag stödjer Putin, han är ju vår president. Vi hade i alla fall bröd i butikerna, och inte var det så dyrt heller som det blev sedan, på 1990-talet. Den där Gorbatjov, han kom och förstörde.

Livet för rysktalande i Baltstaterna är inte särskilt gott, arbetslösheten är hög och attityderna från balterna naturligtvis varierande, men inte sällan negativ. Lasnamäe, ett stort betongområde i typisk sovjetisk stil med till största delen rysktalande befolkning utanför Tallinn, kallas av esterna för »olympiska byn«. Ja, en massa människor i träningsoverall som talar ett utländskt språk, blir förklaringen när Kalle Kniivilä frågar.

De balter som ser sina rysktalande grannar som »imperialister«, fast de i många fall bara flyttade inom samma union till dit jobben fanns, oroas i dag även för att de ska vara opålitliga vid en eventuell väpnad konflikt med Ryssland. Även här finns olika attityder hos dem Kalle Kniivilä talar med – vissa känner sig som medborgare i nationen de vuxit upp i och är beredda att försvara den, andra såg hellre en ny union med Ryssland. En och annan ytterkantspolitiker är mer militant motståndare till självständigheten.

Kalle Kniivilä kan i slutet av boken inte ge ett entydigt svar på om de rysktalande i Baltikum fortfarande är diskriminerade. Men det är svårare, om än inte omöjligt, att ta sig fram i samhället utan att tala det inhemska språket perfekt. I en undersökning från 2004 Kniivilä refererar identifierade sig 36 procent av de rysktalande letterna främst med Ryssland, liksom hela 41 procent av de rysktalande esterna – mot bara 6 procent i Litauen. Den mest troliga orsaken till den stora skillnaden? Litauen beviljade medborgarskap utan språkkrav.

Attityden som förs fram av en kvinna Kniivilä talar med, att om rysktalande som vuxit upp i Estland inte accepterar att de är »invandrare«, så kan de packa och dra, hjälper verkligen inte heller.

Dock har mycket hänt de senaste 10 åren, och 2014 var det bara fyra procent av de rysktalande i alla tre länderna som identifierade sig främst med Ryssland.

Kalle Kniiviläs tredje bok säger mycket viktiga saker om integrations- och assimilationspolitik, även sett frikopplat från baltstaternas väldigt speciella historiska bakgrund.

Uppdaterad 130916: förtydligande om hur attityderna förändrats över tid rörande vilket land rysktalande identifierar sig med.

Tidigare publicerad i Ordfront Magasin nr 3/2016

Annonser

Den fula klassen – om rednecks, hillbillies och ”white trash”

Det som amerikaner kallar ”ras” spelar fortfarande stor roll i USA. Därför ser vi ibland inte att klass också gör det. Fattiga vita på USA:s landsbygd avbildas ofta fördomsfullt som tandlösa, banjospelande byfånar – och är i viss mån också slavättlingar.

Det förs just nu en otrevlig kampanj bland rasister i USA, som går ut på att landets irlandsättade befolkning härstammar från människor som lidit av värre slaveri än afroamerikanernas förfäder. Dessa resonemang slängs i ansiktet på afroamerikaner som kräver bättre liv här och nu.

Att afroamerikaner löper betydligt större risk att skjutas till döds av polis än vita – för obeväpnade unga afroamerikanska män är den tjugo gånger större än för obeväpnade unga vita amerikanska män – är inget som bekymrar företrädare för den fula debatteknik som brukar kallas »whataboutism«. Rasisternas resonemang bygger dock på ett par korn av sanning. Det har funnits många vita i USA:s historia som har levt som slavar eller i slavliknande förhållanden.

Det samhällssystem som dömde alla med mörk hudfärg att vara bara slavar och inget annat infördes successivt mellan 1650 och 1700. Innan dess rådde ett slavsystem där både afrikaner och européer arbetade under fruktansvärda förhållanden i de nya kolonierna: Skinnet var ännu inte avgörande, och formellt tilläts enbart slaveri av hedningar – en kristen afrikan kunde teoretiskt bli fri – men i praktiken slavade otaliga kristna på tobaksfälten i Virginia.

Afrikanerna kunde friges, och slå sig fram som fria. För en liten minoritet blev detta verklighet. Majoriteten av de vita arbetarna var å andra sidan indentured servants, tjänare i skuld, som systematiskt skeppades från Europa. De hade ett slutdatum för sin ofrihet – om de överlevde så länge. Om de inte redan var skuldsatta i hemlandet, hade de på andra sätt rövats bort eller deporterats i till exempel Oliver Cromwells brutala etniska rensning av Irland där protestanter skulle ersätta katoliker.

Många dukade under på överresan, många dog av malaria eller andra umbäranden i den nya världen. Några överlevde sin tid som »tjänare«, och fick sedan klara sig bäst de ville. De utgjorde den första vita arbetarklassen i det som skulle bli USA.

Vita och svarta plantagearbetare gjorde ofta uppror tillsammans. Ett sätt att splittra dem var att låta slavstatusen följa med hudfärg istället för religion. En annan anledning till att bestämma att alla svarta skulle vara slavar var förstås att slippa frige folk som blev kristna. En tredje att det blev lättare att identifiera förrymda slavar när deras status syntes direkt på huden (innan hade brännmärkning inte varit ovanligt). Människor från Västafrika ansågs också klara klimatet bättre och därmed vara en bättre investering.

Från runt år 1700 fann sig fria ättlingar till afrikanska slavar i Amerika förslavade på nytt, och deras barn ärvde bojorna – och skulle fortsätta göra det i ytterligare över 150 år, innan industrikapitalismens produktionssätt övertrumfade slavekonomin i en sista blodig uppgörelse.

Den vita egendomslösa klassen fick å andra sidan lära sig hur de hade skinnet gemensamt med godsägarna, och högre status – på papperet – än afrikanerna deras fäder och mödrar delat arbetsdagarna på tobaksfälten med. Nu fick en del av dem en piska och en låg lön för att hålla slavarna i schack. Men de flesta fick ingenting, inte ens en ägare som kunde se dem som en investering han ändå måste underhålla i viss mån.

De vita, utfattiga hade få valmöjligheter. Expansionen västerut hade inte börjat, ursprungsbefolkningen hade ännu inte drivits bort från den bördiga prärien. Bortom »the frontier« fanns ännu ingen möjlighet för nybyggare att slå sig ner och muta in ett stycke land.

Så den som inte hade egendom fick gå hungrig, leva på tjuvjakt eller vad den kunde komma på. Ättlingarna till plantageägare och till de protestantiska minoritetsgrupper som flydde det religiösa förtrycket i Storbritannien bildade den nya världens aristokrati, de som kom att utgöra ledarskiktet i den nya federala republiken och som skulle kallas WASP:s – White Anglo-Saxon Protestants. De frigivna »tjänarnas« ättlingar må ha haft vit hud, men tillhörde inte denna styrande klass.

Fattig vit arbetarklass kom så småningom att befolka hela USA, nya vågor av invandrare kom över från Europa – inte minst fler irländare, drivna på flykt av den svält Storbritannien underblåst för att hålla dem nere. Britterna började efter Förenta staternas självständighet för övrigt att skicka upproriska irländare, skottar och walesare som straffångar till Australien istället, men det är en annan historia.

Italienska och tyska arbetare tog med sig radikala traditioner hemifrån, inte minst till gruvdistrikten i Appalacherna. Sammandrabbningarna mellan arbetare och polis blev stundtals mycket blodiga.

Befolkningen i bergen i södra delen av Appalacherna intar en särställning bland ättlingar till européer i USA, i och med att de kommit att symbolisera allt deras gamla herrar i kolonierna hatade. I populärkulturen är de korkade, fördomsfulla, inavlade och ständigt fulla på hembränd whiskey.

Från banjospelarna och våldtäktsmännen i John Boormans kultfilm Den sista färden 1972, till Brad Pitts psykotiske »trailer trash«-mördare i filmen Kalifornia drygt 20 år senare, utgör »rednecks« eller »white trash« på vita duken ett latent hot mot den civiliserade vita världen. När Brad Pitt istället spelar den karismatiske sektledaren Tyler Durden i Fight Club från 1999, så har berättaren, en medelklassman i en toppmodern storstadslägenhet, försett sin stenhårde fantasifigur eller persona med inte bara primitivistiska framtidsvisioner om att leva i ruinerna av stora städer och likt de frigivna »tjänarna« i bergen klä sig i djurhudar, utan även en tjock landsortsdialekt.

Alternativt är fattig landsbygdsbefolkning människor det är okey att driva grovt med, som Peggy Bundys inavlade släkt från »Wanker County, Wisconsin« (ja, en del amerikaner fattar också det skämtet) i komediserien Våra värsta år. Den som vill framställa amerikanska fascister som i första hand korkade ser till att ge dem rejäla bilringar och den rätta bonniga sydstatsdialekten. Ska de framstå som smarta och farliga, som i American History X, castas istället en deffad och välartikulerad Ed Norton.

Någon gång kliver de fram i rampljuset på egna villkor, som rapparen Marshall »Eminem« Mathers, född i Missouri av en sjuttonårig mor och uppväxt med enbart henne i den döende industristaden Detroit, på samma slags uppställningsplats för husvagnar som Brad Pitts rollfigur i Kalifornia. Likt Guns’n’Roses sångare William »Axl« Rose, även han vit arbetarklass och född i en småstad av en tonårig mor under knappa förhållanden, har han blivit känd för nyckfullt temperament och åsikter som i bästa fall kan ses som … ogenomtänkta.

Liksom när det gäller arvet efter slaveriet kan situationen för dem med ursprung i USA:s fattigaste vita arbetarklass ändå inte jämföras med den för afroamerikaner. Eminem eller Axl Rose kan med hjälp av färgtonen på sin hud röra sig på gatan som de medelålders männen Marshall Mathers och William Rose, utan att löpa samma risk att skjutas av polis eller privata vaktbolag, och de kan köra dyra bilar utan att bli stoppade som misstänkta biltjuvar. Samtidigt finns föraktet där mot dem för deras ursprung – precis som Dolly Parton trots sitt rekord i listettor i USA och sin extremt framgångsrika låtskrivarkarriär fått finna sig i att bara ses som storbystad blondin från landet. Nog för att alla tre på olika vis spelat ordentligt på fördomarna också.

Föraktet finns i mycket högre grad mot dem som aldrig tagit sig ur husvagnslägren eller de nedstängda gruvstäderna i Kentucky och West Virginia, där ättlingarna till tobaksbaronernas »tjänare« kämpade för drägliga arbetsvillkor, och deras barnbarn nu säljer socialens matkuponger för halva värdet för att lägga pengarna på morfinpreparatet OxyContin.

Och föraktet är ömsesidigt. I valrörelsen 2008 var republikanerna, väl medvetna om att raskortet hade slagit tillbaka på dem själva, måna om att utmåla Barack Obama, med sitt toppbetyg från Harvard, som en del av den politiska och intellektuella eliten. Och att tillhöra en politisk elit som är hemtam i Washington är inget man tar poäng på i Kentuckys och West Virginias bruksorter. Båda partierna har gett och svikit löften till arbetslösa gruvarbetare, precis som de gjort till dem som fått gå från stålindustrin och från bondgårdar som inte längre burit sig.

I Martin Gelins bok Den amerikanska högern hävdar arbetarklassrepublikaner i West Virginia, att de matkuponger och welfare checks som introducerades av John F Kennedy i det uttalade syftet att hjälpa arbetslösa kolgruvearbetare bara permanentat fattigdomen. De må låta snarlika Fredrik Reinfeldt och Anders Borg i den gamla Alliansregeringen – men för just den landsända där de lever är det uppenbart att den amerikanska varianten av socialhjälp aldrig varit rätt lösning.

Manusförfattarna till säsong två av The Wire, en av de bästa skildringarna av amerikansk arbetarklass på senare år, lät den stridbare men korrumperade stuveriarbetarbasen Frank Sobotka uttrycka en känsla som många kunde känna igen:

»We used to make shit in this country, build shit. Now we just put our hand in the next guy’s pocket.«

I den mån den fattigaste delen av den vita arbetarklassen alls går och röstar i höst, är risken stor att de lägger sin röst på Donald Trump – en gestalt mycket lik en av tobaksbaronerna som drev deras förfäder i döden, eller kolbaronerna som skickade polis på dem när de krävde att slippa dö i gruvolyckor. Hillary Clinton är å andra sidan så insyltad i just det förhatliga Washingtonetablissemanget att hon knappast är ett alternativ.

Vinner Trump kommer de att få skulden. Det brukar de få. Samtidigt har ingen av de välutbildade, välbärgade WASP:sen som står beredda att peka finger på »hillbillies« i november gjort det minsta för att göra deras situation bättre. Så har det varit i snart 400 år.

Läs även: Svartmetall och stenkol – intervju med Austin Lunn/Panopticon

Skräck-rednecks på film:

Hillbillies eller rednecks är återkommande klichéer i amerikansk populärkultur. De är klantiga, korkade, allmänt vulgära med slafsiga vanor och incestuösa familjeband. De drivs med i komedier – eller utmålas som den ultimata ondskan. Här några exempel på det senare:

MOTORSÅGSMASSAKERN (1974, regi: Tobe Hooper) Kannibalfamiljen på Texas landsbygd kan vara det ultimata i redneck-skräck. Prata inte med bönderna, då käkar de upp dig.

EASY RIDER (1969, regi: Dennis Hopper) Enligt Peter Fonda var statisterna i sydstatshålan där man spelade in scenen där Jack Nicholson blir ihjälslagen precis lika obehagliga som de verkar i filmen. Om de goda i Easy Rider är frihetslängtande hippies och motorcykelmän, så är de onda som blir deras död utan undantag inskränkta, mordiska sydstatsbor.

THE HILLS HAVE EYES (1977, regi: Wes Craven) Wes Cravens kultskräckfilm från 1977 går lite utöver de vanliga stereotyperna, men grundtemat med en förvildad klan i vildmarken som attackerar människor som har oturen att komma förbi finns där.

TRUE DETECTIVE, SÄSONG 1 (2014) En av de mest omtalade HBO-serierna de senaste åren. Första säsongen är olidligt spännande – ända tills serien tvärt byter kurs de två sista avsnitten och det visar sig att mördaren är den sedvanlige inavlade bonnlurken. Ja, självfallet har han en incestuös relation med sin syster.

CARNIVÁLE, SÄSONG 2 (2005) I HBO:s serie från mitten av 00-talet är huvudpersonen Ben Hawkins en fattig bondpojke från the Badlands, som följer med ett resande tivolisällskap genom södra USA i depressionens 30-tal. Demonisering av fattig landsortsbefolkning är alltså inget som utmärker serien – förrän Ben träffar sina vansinniga kusiner och sin genomonda farmor ute i träskmarkerna i Södern. Men då är den å andra sidan grov. 

En version har tidigare publicerats i Ordfront Magasin nr 3/2016

Svartmetall och stenkol – intervju med Austin Lunn/Panopticon

enlarged and better

Austin Lunn, som alltid med ansiktet bort från kameran, här vid kanten av en sjö i Kentucky. Foto: Bekah Lunn.

Naturromantik möter arbetarhistoria, bluegrass möter black metal – Panopticon gör unik musik med inspiration från hembygden i Kentucky.

De flesta förknippar nog black metal främst med satanism, död och ondska. Men ända sedan genren växte fram i Skandinavien under tidigt 1990-tal har också naturromantik varit ett bärande tema.

I dag råder ingen brist på black metalartister som låter naturupplevelser stå i centrum, utan att alls beröra genrens andra ursprungsteman. Inte minst finns de i USA. Austin Lunn, som kallar sig Panopticon, går på albumet »Kentucky« från 2012 ännu ett steg längre när han hyllar den del av USA där han känner sig som mest hemma.

Här finns de kämpande gruvarbetarna i Harlan County, här finns den hisnande vackra naturen – och hotet mot den, gruvbolagen som i jakten på kol spränger bort bergstoppar i Appalacherna. Austin Lunn varvar ömsom brutal, ömsom vemodig black metal med rak bluegrass. Gamla strejkvisor från kolgruvorna får nytt liv när genrerna kraschar in i varandra.

– Jag är född och uppväxt i Tennessee, men flyttade till Kentucky när jag var några och tjugo. Det var den första plats där jag kände att jag hör hemma. Ju mer jag reser i världen, desto mer påminns jag om vilken unik plats Kentucky är, säger Austin Lunn på intervju via e-post.

– Jag ville tala om alla de problem delstaten ställts inför, och rent politiskt står kolet i centrum.

Austin Lunn har skänkt en del av intäkterna från albumet till »Kentuckians For the Commonwealth«, en organisation som arbetar för att förbättra miljön och den sociala situationen i Kentucky, och framför allt i det fattiga gruvdistriktet. En av de saker de vill förändra är kolutvinning där bergstoppar sprängs bort, så kallad MTM.

– Jag är inte mot gruvdrift i sig, säger Austin Lunn.

– Hur skulle jag kunna vara mot att folk försöker försörja sig i ett område där det finns så få jobb till att börja med? Men jag vill skydda miljön så gott det går, och hitta ett vettigt sätt att kombinera förnyelsebar energi med arbetstillfällen åt dem som påverkas av de här frågorna.

Bluegrass och country fanns med hela tiden under hela Austin Lunns uppväxt i Tennessee, men utan att han själv lockades av musiken. Han sökte sig till hård metal istället, för att nu som vuxen och bosatt i Minnesota i norra USA ha försonats med barndomens musik.

– I dag påminner den mig om släktingar som gått bort, om Södern. Det är trygghet och hemkänsla att ha med sig här uppe i norr.

Austin Lunn berättar att han när han arbetat i Europa stött på både fördomar och hån på grund av sitt ursprung i USA:s sydstater.

– Tänk dig då hur amerikaner i storstäderna försöker distansera sig från den fattiga landsbygden, från människor med mycket tuffare ekonomisk situation än de själva.

– Men några av de finaste människor jag känner kommer från riktigt utarmade platser. Omständigheterna har tvingat dem att växa, att mogna som människor. Styrkan hos dem är helt fantastisk. Men det är en del av Amerika som du inte får se i media.

Läs även: Den fula klassen – om rednecks, hillbillies och ”white trash”

Fakta:

PANOPTICON startades 2007 och är Austin Lunns soloprojekt, även om han tagit in gästmusiker på vissa album.

Austin Lunn bor sedan 2012 i Minnesota och driver ölbryggeriet Hammerheart, uppkallat efter ett album med svenska kultbandet Bathory, tillsammans med sin svåger.

Nu i sommar släpps »Revisions of the Past«, ett dubbelalbum med omarbetade versioner av Panopticons första två album, »On the Subject of Mortality« och »Social Disservices«, på Bindrune i USA och Nordvis i Sverige.

Daniel Wiklander

Tidigare publicerat i Ordfront Magasin nr 3/2016

 

Donald Trump och den ögonblickliga njutningen

När någon säger och gör precis vad fan som helst med ett brett flin går en rysning av njutning längs åhörarnas ryggrader. Därför går det så dåligt att sätta dit Donald Trump som oseriös eller lögnaktig.

Det är 25 år sedan Bret Easton Ellis släppte lös sin romankaraktär Patrick Bateman över världen. American Psycho handlar om en rik ung man i karriären med kontor i Manhattans finanskvarter, smak för dyra kläder, utslätad popmusik, kokain – och att mörda kvinnor.

Patrick Bateman föraktar i princip alla människor i världen utom sig själv. Sig själv och Donald Trump, som han beundrar som en trettonåring beundrar Justin Bieber.

I en intervju i The Guardian nyligen berättar Bret Easton Ellis att detta inte bara var något han hittade på för att han tyckte Trump var en dryg figur, det var något som hade framkommit när han intervjuade yuppies i New York i arbetet med boken. De unga börsklipparna såg verkligen upp till Donald Trump. Han elitism inspirerade, precis som Michael Douglas rollfigur Gordon Gecco i filmen Wall Street.

I dag är Donald Trumps image en annan. Bret Easton Ellis tror inte att han skulle tilltala Patrick Bateman eller de unga männen på Wall Street i dag, inte med sin populism riktad mot vit arbetarklass.

Samtidigt finns där en koppling, även om målgruppen ändrats. Donald Trumps 80-talsjag som den skrupelfrie kapitalisten, och i ännu högre grad Gordon Gecco som ju ändå var tänkt som en karikatyr av samma slags kapitalist, blev samtidigt symboler för en anda. Även de mindre välbeställda som arbetade i finansbranschen och som ändå behövde äta under sina långa arbetsdagar kunde känna ett sting av avund och välbehag när Gordon Gecco i Wall Street utbrister ”Lunch is for whimps!” eller när Donald Trump i Patrick Batemans favoritbok The Art of the Deal slår fast att ”the point is that you can’t be too greedy”.

Sedan en tid tillbaka står det klart att det många trodde var för absurt för att förverkligas faktiskt skett: Donald Trump är republikanernas presidentkandidat i höst. I sin primärvalskampanj uttryckte han sig lika hejdlöst som han förr gjorde om affärskonkurrenter, men nu istället med udden mot invandrare, muslimer, kvinnor och vad han hävdar är ett svagt och krävande Europa.

I Trumps populistiska budskap ingår naturligtvis att lova guld och gröna skogar, men till skillnad från hos populister som Alexis Tsipras i Grekland är det inte bara de utlovade resultaten och en roll i kampen mot en överhet som lockar väljare – det är också chansen att få njuta här och nu. Njuta av att någon säger det där förbjudna, och därmed kittlande, man upplever att man inte får säga själv. I det läget spelar det mindre roll om vallöftena är realistiska, Donald Trump erbjuder mer än en dröm, han erbjuder omedelbar belöning av samma slag som när välartade skolelever ryser av välbehag när klassens bråkstake kallar läraren ett fult ord de aldrig själva skulle använda.

Naturligtvis är inte varken fenomenet eller den psykologiska mekanismen bakom det minsta ny, men det har blivit lättare än någonsin att utnyttja den när ett provokativt uttalande blixtsnabbt sprids över nätet – inte minst av dem som upprörs mest. Att en twittrare våren 2016 kommenterar en länk hen delar till en högst seriös artikel om klimatkrisen och smältande polaris i New York Times med ”I can’t believe Donald Trump just said that!” är både ett smart sätt att få så många som möjligt att klicka på länken – och samtidigt en lysande kommentar till samtalsklimatet.

När Expressen hösten 2012 offentliggjorde Kent Ekeroths ökända ”järnrörsfilm” ökade Sverigedemokraterna i opinionsmätningarna som följde, tvärt emot förväntningarna från vissa håll. Men för delar av den svenska väljarkåren var det inte motbjudande att se en blivande riksdagsman avfärda en ung kvinna med orden ”bry dig inte om den där lilla horan” – det kändes tvärtom skönt.

”Vi säger vad du tänker” var en av Sverigedemokraternas tidigaste paroller. Den håller än i dag som formel för hur man säljer in substanslös och populistisk politik som något spännande.

Tidigare publicerad i Ordfront Magasin nr 2/2016

Politiska myter – på gott och ont

Recension av Fronesis nr 52–53 från Ordfront nr 1 2016.

Det senaste numret av tidskriften Fronesis behandlar ideologi, och är med nödvändighet en spretig volym texter. Ideologibegreppet har en rad olika definitioner – redaktionen räknar i sin inledning till åtminstone 16.

Och vi får en samling texter som varierar i både ämnesval och kvalitet. Vi kan med fördel bläddra förbi såväl en ytlig analys av attacken mot Charlie Hebdo som en medioker essä som vill bestämma årtalet för det modernas död till 1977. Franco Berardi, medieteoretiker och veteran från den italienska autonoma rörelsen, försöker trycka in så många händelser som möjligt som inträffat detta år som stödjer hans hypotes – utan att riktigt lyckas.

futurismen

Berardi tar avstamp i den italienska futurismen från 1900-talets början, och avslutar med en parafras på Marinettis Det futuristiska manifestet (1909). Här publicerar Fronesis även originaltexten, och trots att Marinetti vävde in för grundtemat helt irrelevant misogyni, och trots hans naiva beundran för patriotism, militarism och krig bara några år innan första världskrigets massdödande inleddes, så är det bara att konstatera att hans korta text i sin sprudlande livsglädje är en långt vackrare litterär upplevelse än Berardis humanistiska och »postfuturistiska« variant.

Den dynamik och framåtsyftande rörelse som Det futuristiska manifestet hyllar och genomsyras av saknar såväl styrning som moralisk kompass. Manifestet var en direkt inspiration till den fascistiska ideologin i dess ursprungliga skepnad, men förlorade i betydelse när Mussolinis regim formulerade mål och mening. Myten om återupprättandet av romarrikets forna storhet fick större vikt än Marinettis hyllningar till framrusande bilar »som ormar med exploderande andedräkt«. Nihilismen byttes mot nationalism när ideologin antog sin fasta form.

Den politiska myten är temat för Charlotte Fridolfssons och Johan Örestigs essä om den amerikanske statsvetaren Samuel P Huntingtons text Civilisationernas kamp från 1996. Författarna analyserar Huntingtons tes om att den nya grundmotsättningen efter Sovjetunionens sammanbrott är en kraftmätning mellan Västerlandet och Islam, som en livaktig politisk myt.

Huntingtons text väckte uppståndelse när den publicerades, och passade bara alltför väl in i det narrativ som länge varit under uppbyggnad i USA och som kulminerade under 00-talet med »kriget mot terrorn« och invasionerna av Afghanistan och Irak. Huntington backade senare något från sin ståndpunkt, men den destruktiva myten levde vidare.

Att Huntington har i grunden fel i sin hårt polariserade bild av världen har spelat mindre roll, liksom att, vilket exempelvis Ian Buruma och Avishai Margalit visar i sin bok Occidentalism, det västfientliga tankegodset hos moderna islamistiska rörelser snarare hämtats från europeisk radikalkonservatism från tidigt 1900-tal, än från muslimska teologer. Myten överlever för att den fyller ett behov.

Fridolfsson och Örestig nämner den syn på myternas praktiska användande som formulerades av den franske syndikalisten Georges Sorel i boken Tankar om våldet (1908). Sorel talar om hur myten skapar »en beslutsamhet att handla«. Hos Sorel är generalstrejken den myt som ska sporra arbetarna till våldsam politisk handling, men hans teorier plockades upp även av fascister, som skapade myter med radikalt annorlunda innehåll.

Fascismen är det mest övertydliga, men långtifrån enda, exemplet på att myter som politiskt redskap kan vara fullkomligt ödesdigert. Detta vare sig deras tema är löftet om ett radikalt annorlunda samhälle, eller helt enkelt idén om ett ständigt lurande hot som kräver handling. Samtidigt är det svårt att tänka sig ett kollektivt enande och en rörelse för samhällsförändring i positiv riktning utan någon form av ideologiskt ramverk.

Kalla det myt, kalla det »stor berättelse«, kalla det framtidsvision. Utan mål, ingen mening.

Den ledarlöse terroristen

I sin bok Raskrigaren, om Peter Mangs som mördade med rasistiska förtecken, tecknar Mattias Gardell en bild av en både övertygad och kompetent terrorist, inbegripen i ett krig mot det demokratiska samhället.

År 1953 hade den amerikanska underrättelseorganisationen CIA bara existerat i sex år, och erfarenheterna var ännu inte särskilt omfattande på en rad områden. Föregångaren OSS hade bildats efter brittisk modell under brinnande krig på 1940-talet, av ren nödvändighet eftersom USA helt saknade något liknande britternas MI6.

En av organisationens medarbetare, överste Ulius Amoss, var missnöjd med hur CIA organiserade motståndet mot de auktoritära socialistiska regimerna i Östblocket. De hierarkiska organisationsstrukturer man använde sig av var för lätta för sovjetiskt kontraspionage att infiltrera och slå sönder.

RaskrigarenAmoss förordade därför vad han kallade ledarlöst motstånd. I stället för direkta fysiska kontakter med motståndsgrupper skulle CIA sprida idéer och praktisk kunskap om hur man organiserar små, fristående sabotagegrupper som agerar utan central styrning.

1961 spred motståndare till Fidel Castro flygblad på Kuba som argumenterade för bildandet av ”fantomceller” för att bekämpa regimen i Havanna. Av allt att döma togs Ulius Amoss principer i bruk – den gången dock inte med någon framgång. Fidel Castro klarade som bekant att parera alla CIA:s försök att störta honom.

Ett par decennier senare plockades konceptet ledarlöst motstånd upp av den amerikanske högerradikalen Louis Beam. I sin essä ”Leaderless Resistance” refererar Vietnam­veteranen och före detta Ku Klux Klan-medlemmen Beam till Ulius Amoss som konceptets upphovsman, men tillägger att om det för Amoss handlade om att bekämpa kommunismen så handlar det för Beam om att bekämpa den federala staten i USA.

Louis Beams utveckling av Ulius Amoss koncept har haft enormt inflytande på den amerikanska högerradikala undergroundmiljön. Det mest kända attentatet är sprängningen av en federal byggnad i Oklahoma City i april 1995, då 168 människor dödades och fler än 600 skadades. De båda dömda för dådet, Timothy McVeigh och Terry Nichols, agerade utifrån Louis Beams riktlinjer. Men de var inte ensamma om det.

Seriemördaren Joseph Paul Franklin hade liksom Louis Beam en bakgrund i Ku Klux Klan. Han var övertygad nazist, och sina båda förnamn tog han sig för att det är de som Tredje rikets propagandaminister Goebbels bar. Han reste runt i USA, gäckade myndigheterna medan han tog livet av mer än tio personer under fyra år. Hans främsta måltavla var par av olika ”ras”, men han tog även på sig mordförsöket som satte porrkungen Larry Flynt i rullstol. Motiveringen var enligt Franklin att Flynt publicerade porr där svarta och vita hade samlag med varandra.

Franklin inledde sin verksamhet flera år innan Louis Beam första gången publicerade sin text, och är en föregångare för den form av lågintensivt högerradikalt motstånd som Mattias Gardell i sin bok om Peter Mangs döpt till ”Franklin-modellen”. Detta i kontrast till ”McVeigh-modellen”, att likt Timothy McVeigh göra ett stort, spektakulärt dåd. Nazisten William Pierce, mest känd för The Turner Diaries – en nazistisk upprorsmanual i romanform – baserade sin bok Hunter från 1989 på Joseph Paul Franklins seriemord.

Peter Mangs var 17 år när Hunter kom, och det skulle ta ännu ett antal år innan han intresserade sig för nationalsocialismen. Mattias Gardell, som tidigare gjort omfattande forskning i och om just de miljöer i USA som Beam, Franklin och McVeigh kom ur, redovisar mycket övertygande hur Mangs, delvis inspirerad av sin högernationalistiske far, kom att omfatta liknande åsikter som dem från och med slutet av 1990-talet. Nationalsocialism och övermänniskoideal blandades med moderna konspirationsteorier, i Mangs egen mix med judarna som ytterst ansvariga.

Myndighetsövergrepp i USA som belägringen av en kristen sekt i Waco, Texas där många sektmedlemmar dödades, och ett onödigt våldsamt ingripande mot en högerradikal man och hans familj i Ruby Ridge, Idaho hade fått enorm symbolisk betydelse för den amerikanska miljön, och även Mangs tog till sig dessa symboler.
På 00-talet började han skjuta människor som han ansåg inte hade rätt att leva i hans hemstad Malmö. Människor han ansåg var del av en utländsk invasion.

Mattias Gardell har under arbetet med sin bok Raskrigaren; Seriemördaren Peter Mangs studerat de ideologiska texter som polisen beslagtog ur Peter Mangs dator, och intervjuat Mangs själv i sammanlagt 30 timmar. Peter Mangs idévärld är en som Gardell känner utan och innan, vilket minimerar risken för missförstånd.

Av materialet, som också inbegriper vad som verkar vara många och långa timmars mödosamt läsande på webbforum som Flashback, bygger han en bild av en både övertygad och kompetent terrorist, inbegripen i ett krig mot det demokratiska samhället. Detta var inte något som fick en särskilt framskjuten plats i åtalet, delvis för att åklagaren inriktade sig på en fällande dom, att Mangs utfört attentaten, snarare än att utreda varför. Mattias Gardell anser också att polisen saknade den kompetens han själv besitter att tolka vad som faktiskt stod i textdokumenten.

En självklar beröringspunkt till Peter Mangs, vid sidan av Joseph Paul Franklin, är den svenske serieskytten och mördaren John Ausonius. Gellert Tamas bok Lasermannen nämns tidigt i boken, och det var en av Peter Mangs favoritböcker. Han såg Ausonius som en förebild, ända tills Lasermannen som höll Stockholm i skräck ett halvår 1991–1992 gjorde avbön 2008 och tog avstånd från sina brott. Peter Mangs använde också lasersikte, och attackerade människor med ”syd- och utomeuropeiskt utseende”. Han kallades den nye Lasermannen, men i själva verket är det mycket som skiljer dem båda – vilket också avspeglar sig i böckerna om dem.

En av de mer irriterande aspekterna av Gellert Tamas bok är tonvikten han lägger på tidsandan under perioden då Ausonius utförde sina attentat. Lasermannen ska ha påverkats att utföra attentaten av bland annat Ny Demokratis valframgångar och retorik.

En av de stora förtjänsterna är å andra sidan det personporträtt Tamas tecknar, där det tydligt framgår att orsakerna till Ausonius våldsbrottslighet är mer komplex än att bara handla om ideologi. En avgrund av självhat, en strävan att passa in som leder till såväl att den svarthårige Wolfgang Zaugg färgar sitt hår ljust som byter namn – till Ausonius – för att bli ”mer svensk”.

John Ausonius upplevde ett utanförskap som var plågsamt för honom. Hans narcissistiska personlighetsstörning gjorde honom extremt lättkränkt, vilket flera gånger ledde till våldsamma utfall mot människor han kom i gräl med. Han var känd hos polisen till den grad att när Olof Palme mördades 1986 både dubbel- och trippelkollade polisen att Ausonius verkligen satt inlåst natten för mordet.

Hans känsla av att vara värd ett liv i lyx, parat med hans bristande sociala förmåga, drev honom först till daytrading och sedan – när hans aktier rasade – till bankrån. Båda dessa sysslor var han på kort sikt ganska bra på. Däremot var han tämligen usel som rasistisk mördare. Hans okunskap om vapen och oförmåga att skaffa rätt sorts vapen för ändamålet ledde till att hans elva attacker kostade en enda människa livet.

Peter Mangs delar narcissistiska drag och lättkränkthet med såväl Ausonius som med Nordens främste representant för McVeigh-modellen av ledarlöst motstånd: Anders Behring Breivik. Men till skillnad från John Ausonius var Mangs varken särskilt impulsiv, inte till den grad att han ådrog sig polisens intresse i alla fall, eller inkompetent när det kom till kunskap om och anskaffande av vapen. Om John Ausonius kriminella aktivitet verkade triggas av en uppblossande drift lik den vi är vana att se hos den ”vanliga” sortens seriemördare, den som får något slags sexuell njutning av att mörda, så var Peter Mangs kall och kalkylerande.

Kritik har riktats mot Mattias Gardells bok för att han i för hög grad skulle köpa vad som lika gärna kan vara efterhandskonstruktioner från Mangs kring de ideologiska drivkrafterna och att han tar hans självförhärligande skildringar för sanning. Men även rent objektivt framstår Mangs som mycket skicklig – särskilt jämfört med förebilden Ausonius.

Peter Mangs diagnosticerades med Aspergers syndrom 2009, efter att länge varit mycket intresserad av denna neuropsykiatriska funktionsnedsättning och bland annat deltagit i föreningsliv för människor med diagnosen. Aspergers är en medfödd funktionsnedsättning, och innebär i sig ingen som helst förhöjd risk för kriminalitet – däremot är det vanligt att människor med diagnosen fastnar för ett specialintresse som stjäl all deras uppmärksamhet. Ett tag var Peter Mangs allt uppslukande specialintresse att bygga elbasar, ett hantverk han var omvittnat skicklig i. Däremot var han trots deras goda kvalitet sämre på att sälja sina handbyggda basar – dit räckte inte specialintresset.

Vid en tidpunkt kring millennieskiftet verkar intresset ha svängt till något så udda och obehagligt som att utföra ledarlöst motstånd i Joseph Paul Franklins anda. Dessvärre visade han sig ha lika stor talang för detta som för instrumentbyggande.

Mangs lyckas hålla sig undan i många år, medan skräcken hos Malmöborna – särskilt dem som utgör hans måltavlor – stegras. Han rekognoserar, han övar sig i självkontroll för att hålla huvudet kallt. Han lär sig skjuta, och blir så småningom en skicklig skytt som tar guld i tävlingar. Han utför attentat med båda de vapen han har licens för, han lägger ut villospår och han kommer undan gång på gång. Enligt polisen hade han troligen gått fri om han inte behållit de pistolpipor som använts vid morden. Mangs trodde felaktigt att det räckte att slipa om dem, så de skulle bli svårare att binda till kulor som hittats i kropparna.

Ett av de misstag Peter Mangs gör beror troligen på hans diagnos. Han väljer att anförtro sig om morden till två vänner som delar hans politiska åsikter. Att de i ett trängt läge ska ange honom verkar inte ha rymts i hans föreställningsvärld, något som passar in väl på Aspergerproblematiken.

Den sortens osäkerhetsfaktorer går bortom vad man kan logiskt räkna ut genom att analysera stora mängder information om exempelvis kultyper och vilka material de tränger igenom. Peter Mangs hade beslutat sig för att dessa två män var hans förtrogna – då kunde de inte plötsligt sluta vara det.

Principen om det ledarlösa motståndet ställer till det på flera vis när dåden ska analyseras. Givetvis kan något ligga i klyschan att en islamistisk terrorist alltid ses som just terrorist oavsett om hen tagit order uppifrån eller agerat ensam, medan en vit högerradikal som agerar på egen hand ofta kallas ”ensam galning”.

Samtidigt kan vi inte kalla varenda seriemördare ”terrorist”, även om exempelvis Peter Sutcliffe, mer känd som Yorkshire Ripper, absolut satte skräck i en del av befolkningen – kvinnor – i den del av England där han var verksam under 1970-talets senare hälft, och därmed uppfyllde det första kriteriet för terrorbegreppet. John Ausonius kommer – oavsett sina djupare bevekelsegrunder och trots sina tillkortakommanden – närmare, främst genom den kontext som uppstod när svenska nazister började hylla honom på demonstrationer och med exempelvis t-shirts.

I Peter Mangs fall fanns ett mycket välformulerat politiskt syfte, som är detsamma som hos William Pierces romanfigur i Hunter, såväl som hos dennes förebild Joseph Paul Franklin. Ett ”raskrig” ska provoceras fram, och mord på rasifierade är bara första steget. När människor som tillhör etniska minoriteter blir rädda uppnås ett mål, men om de tar till vapen mot dem Mangs ser som svenskar börjar det bli riktigt intressant ur den ensamopererande terroristens synvinkel.

Det är en viktig poäng i sammanhanget att, som vi sett ovan, konceptet ledarlöst motstånd är uppfunnet inom USA:s underrättelsetjänst, av en hög officer med kvalificerad militär utbildning och erfarenhet. Det är ingen ”ensam galning” som formulerat principerna, inte heller om vi talar om William Pierce eller Louis Beams utveckling av dem och förflyttning från den internationella storpolitiken till kampen mot den federala staten.

Närliggande koncept som ”spänningens strategi”, som i 1970-talets Italien främst sökte åstadkommas med brutala terrordåd som egentligen var falskflaggoperationer där fascistiska terrorister låtsades vara socialister, kan lika gärna appliceras på Peter Mangs verksamhet, med tanke på vartåt den syftade.

Det är vår smala lycka som samhälle att den typ av terrorism som Peter Mangs och Anders Behring Breivik gjort sig skyldiga till kräver en nära nog unik kombination av personlighet och kompetens. Att unga människor radikaliseras i kontakt med en social miljö, ett nätverk av något slag, och uppmuntras att ta upp någon form av väpnad kamp, kan vi bara försöka motverka genom att sträva efter att skapa en rättvisare värld – samtidigt som myndigheterna måste vässa sin underrättelseverksamhet på alla vis som är förenliga med demokratin.

Men att en ensam person i stort sett på egen hand både skaffar sig motiv och dessutom kunskaper att begå grova brott är mycket svårare att komma åt i tid, särskilt när hen samtidigt är kompetent att faktiskt utföra dem.

En slutsats som kan dras av Mattias Gardells bok är att det vi kan göra, och det våra myndigheter måste bli bättre på, är att se andra mönster än de gamla vanliga när människor skjuts ned till synes slumpmässigt. Efter John Ausonius härjningar borde en rasistisk seriemördare vara ett givet spår parallellt till de rutinmässiga utredningsinslagen att leta efter konflikter i offrets närhet. Att från början se den möjligheten, och att ta människors oro på allvar, motverkar också syftet att provocera fram väpnat motstånd från terroristens utvalda måltavlor.

Tidigare publicerad i Arbetaren 10 januari 2016.

Svarta stjärnor och diamanter

Härom veckan dog en av rockens stora, Ian ”Lemmy” Kilmister, sedan cancern ätit sig in i stora delar av hans hjärna. Lemmy lyckades med sin bas och sin hesa röst skapa och förfina ett lika enkelt som kraftfullt uttryck, först i Hawkwind och sedan med Motorhead. Alla gillade det inte, men för oss som gjorde det var det en svart dag när han somnade in.

David Bowie var snudd på jämngammal med landsmannen Lemmy och dog även han i cancer. Där upphör likheterna. Tvärtom mot Motorheads frontman fanns inget enkelspårigt i Bowies livsverk. Inget enkelt uttryck man antingen gillar eller inte.

Istället lämnade han efter sig en kaotisk skattkammare av stilar och samarbeten, av trender och identiteter där det bara är att plocka upp de diamanter man tycker är vackrast och lämna resten kvar åt andra.

Andelen album med David Bowie jag har ägt, lyssnat på rätt igenom mer än någon gång eller ens minns namnet på är rätt liten. Samtidigt har han influerat en mycket stor del av mina favoritartister genom åren – möjligen med undantag för dem som snarast lyssnat på Lemmy.

Är det inte direkt genom sångstil eller musikaliskt så genom de många infallen och experimenten, attityden till popmusiken och leken med alter egon. Förmågan att suga upp trender innan de blivit trender, att låna från konst, film, litteratur och mode, hitta diamanterna bland bråten i popkulturens kaotiska skattkammare. Det är inte säkert att det alltid varit Bowie själv som fulländat de olika uttryck han lekt med, eller att alla som inspirerats av honom ens insett själva vad ursprunget varit.

Det är i stort sett omöjligt att tänka sig vare sig punk, postpunk, new wave, synt eller modern popmusik som vi känner den utan David Bowies alla stilar. Vare sig rötterna är Iggy and the Stooges raseri på Raw Power, eller den förfinade elegansen under Berlineran. Vare sig det är den teatrala sångstilen, instrumentala experiment med Brian Eno, den sexuella ambivalensen eller något så simpelt som Ziggy Stardusts spretiga morotshår – nog finns han där i bakgrunden.

Blackstar blev en värdig avslutning på en nära 50 år lång karriär och på ett liv, men även om David Bowie varit lika musikaliskt irrelevant som Lemmy under lika lång tid hade han fortfarande överskuggat allt som gjorts de senaste 35 åren.

Och därför är även jag, som aldrig räknade mig som ett fan, tvungen att ta ett ordentligt farväl.

I’m happy, hope you’re happy too
I’ve loved all I’ve needed, love