Spökplump i protokollet

Det ska vara en spökskrivare i år. Alla har en, det är precis som med städerskor, barnflickor och såna där praktiska ryskor som kommer på beställning när man behöver riktiga skitjobb utförda. Det är väl ingen som gör nåt själv nuförtiden!

Yrkesarbetande karriärkvinnor inom de så kallade ”fria yrkena” lanserade tjänstefolkets återkomst som nån sorts feminism – de skulle också få möjlighet att odla sin arbetsnarkomani precis som karriärmännen gjort i alla tider.

Nu visar det sig att även själva arbetet sköts av andra. Spökskrivare! Kvar blir kärnan – varumärket. Linda Skugge, Alexandra Pascalidou, Kurdo Baksi. När spökskrivaren fuckar upp och börjar sno artiklar ur amerikanska tidningar eller kommer med udda spekulationer om vem som spökskrivit böcker får så klart varumärket ta smällen. Men det är världslig sak, som Karlsson på taket hade sagt.

De böckerna skrev naturligtvis inte Astrid Lindgren, hon var fullt upptagen med att spökskriva Den gamle och havet åt Ernest Hemingway medan han spökskrev Bangs antikärnvapenapeller.

Linda Skugge spökskriver artiklar åt folk varenda vecka, skriver hon (eller ja, ni vet ju hur det fungerar) på Newsmill. Tanken på att låta Linda Skugge spökskriva något känns lite som att använda bitreducerare när man gör musik. ”Det här blev alldeles för bra och väldisponerat. Noggrann research också. Bäst att köra det en sväng genom Lindafiltret så det blir lite sköna glitchar, några faktafel och dålig stavningskoll.”

Den här texten skrev jag naturligtvis inte själv, den är spökskriven av Nikanor Teratologen som dock lejde ut jobbet på Christian Gergils. Christian hade fullt upp med hästarna så han krävde in en gammal tjänst från Dominika. Hon ville inte ställa in lunchen med Viggo och Monique, så det fick bli ytterligare en spökvända. Nu har jag fått en faktura från något som heter Skugge & Co…

Damn.

Rikets Sal har mer avslöjanden på spökskrivartemat.

Mer om , , , ,

Annonser

Slutpunkten – Sunn O))) på Fylkingen

Om tillgången på billiga personbilar med radio och ännu billigare bensin var det som framför allt formade den amerikanska ungdomskulturen på femtiotalet (och därigenom västvärldens ungdomskultur, via den amerikanska militärens närvaro i alla hörn av Väst), var det helt andra tekniska landvinningar som formade sextiotalets ungdomskultur, den vi fortfarande på många vis lever med. Framför allt tre – P-pillret, LSD och kraftfulla ljudanläggningar.

P-pillret möjliggjorde den sexuella revolutionen, LSD öppnade för nya sätt att uppleva konst och musik, och nya, kraftfulla ljudanläggningar innebar att musiken kunde dominera rummet på ett nytt vis.

Det handlar i det sista fallet, kort sagt, om bas.

Bas är den gemensamma nämnaren för rootsreggae, dub, disco, funk, modern dansmusik och metal. Popmusiken som skapades innan, säg, 1967 kunde förvisso skramla, skrika och gnissla, men den kunde inte få kroppen att vibrera. Den tidens dansmusik, vare sig vi talar om soul eller reggae, opererade främst i mellanregistret.

San Fransiscobandet Blue Cheer var naturligtvis inte ensamma om att spela tungt, The Who och Jimi Hendrix är två betydligt mer berömda exempel från samma tid. Däremot blev Blue Cheer kända inom den kaliforniska hippiescenen för att spela HÖGST. Ljudet från deras högtalarvägg förvandlade luften till färskost, för att ta ett berömt citat som tillskrivits bandets manager, fd Hells Angel-medlemmen Gut.

Det är just den egenskapen som tog rockmusiken ett steg längre, från The Sonics, Jimi Hendrix och The Whos experiment med rundgång och allmänt oväsen – ljudväggen blev något man kunde känna med kroppen. Musik för reptiler, för hörselskadade – och för folk som inte hade något emot att bli hörselskadade.

När Black Sabbaths gitarrist Tony Iommi och basisten Geezer Butler slog an de första ackorden på låten Black Sabbath, som inleder albumet med samma namn, skapade de musik som måste spelas högt för att komma till sin rätt. The Whos Live at Leeds eller MC 5:s Kick Out the Jams är två andra album som bör spelas på öronbedövande volym, men de larmar, det är rundgångstjut och annat oväsen i mellan- och diskantdelen av registret som inte alls kräver samma decibelnivåer innan man når maximal njutning.

Black Sabbath är något helt annat. Efter de två första albumen började Tony Iommi och Geezer Butler dessutom att stämma ner sina instrument rejält. Det berodde på att Iommi sedan han var 17 år har ett för gitarrister helt osannolikt handikapp – vänsterhänte Iommi förlorade fingertopparna på höger lång- och ringfinger i en arbetsplatsolycka. De flesta tonåringar med gitarrambitioner hade deppat ihop totalt över att ha förstört fingrarna på handen som håller greppbrädan, men Tony Iommi började experimentera med proteser, och från och med Master of Reality stämde han ner gitarren för att det skulle bli enklare att trycka ner strängarna. Plötsligt blev Black Sabbath ännu tyngre, och dikterade riktningen för all liknande rockmusik som kom efter dem.

Blytung musik har mäktiga fiender. Grannar hatar den, myndigheter förföljer den av omtanke om våra öron. Öron är naturligtvis ovärderliga organ, men dem kan man enkelt skydda med proppar. Förbud och decibelgränser drabbar däremot musiken.

Amerikanska Wolf Eyes spelning på Strand i höstas var en misslyckad tillställning. Det var sorgligt att se dem så vingklippta, svenska tillståndslagar och allmänna regler begränsade ljudnivån så att mycket av själva poängen med konserten försvann.

Fylkingen lever uppenbarligen under andra lagar, eller utanför dem, för när Sunn O))) framträdde igår fanns inga gränser alls.

Sunn O))), två skäggiga män i munkkåpor med varsin Les Paul, är idén om det tunga rockbandet destillerat till en grad där alla referenser till ”rock” försvunnit. Inget sväng, ingen groove, ingen rytm över huvud taget. Bara olika varianter på den allra första tonen på Black Sabbaths debutalbum genom ett berg av fyrtolvor som täcker hela scenen.

Kroppen vibrerar, kläderna fladdrar. Efteråt ringer öronen trots extra bra skydd. Någon nämner talet 135 decibel. Någon nämner att en ljudstyrka på över 155 decibel kan få hjärtat att slå oregelbundet. Vid 180 spricker trumhinnan, över 195 skapas inte ljud längre, utan chockvågor.

Stephen O’Malley och Greg Anderson drar ut sina gitarrdrones i bortåt 90 minuter. Luften smälter till en konsistens inte olik färskost. Människor i publiken upplever desorintering, trans. De darrar, svajar, lägger sig ner.

Sunn O))) är på sätt och vis slutpunkten på den väg den tunga rockmusiken tog efter Blue Cheer och Black Sabbath. Mycket brutalare går inte att spela utan att skada människor. Mycket enklare kan inte uttrycket bli.

Läs även: Copyriot om spelningen.

Mer om , , , , , , ,

Visdomsord från en veteran

I’m afraid I have always been a slight snob, and would rather sell fewer records to a market of discerning customers who appreciate going out of their way to find my stuff, and take care of it over the years, rather than have my record sit unplayed on the shelf (or worse, in the box of old cds in a thrift store or Car Boot sale) of someone who just bought it because they liked Nine Inch Nails.

– Pete Christopherson (TG, Coil, Psychic TV) i en mycket intressant intervju om villkoren för oberoende musikproduktion.

Peter Christopherson har varit insyltad i musikbranschen sedan mitten på 70-talet, när han medverkade i omslagsdesignen till bland annat Pink Floyds ”Wish You Were Here”. Intervjun med Pete gjordes för fem år sedan, men är mycket lärorik även i dag.

En upplysning som egentligen känns självklar när man väl ser den i skrift är att majorbolagen förr faktiskt hjälpte till att lyfta fram även smalare musik. Villkoren för större kedjor var ofta skrivna så att ville de ha senaste Madonna fick de även lov att skylta med Psychic TV. Något man lätt glömmer bort i dagens polariserade klimat. Baksidan var att bolagen, enligt Pete, ofta inte ens själva hade riktig koll på vad de var skyldiga sina artister.

Vill du bli popidol och struntar i att du samtidigt blir utnyttjad rekommenderar Pete Christopherson att du skaffar en manager och kör det gamla vanliga racet. Vill du däremot släppa intressant musik och dessutom kunna leva på det finns det i dag nya möjligheter att göra det. Problemet är (förutom att skapa själva musiken) att nå ut.

Lyckas man göra det, och har något att komma med, är vägen öppen enligt Pete Christopherson. Hans räkneexempel är enkelt: Sälj skivor på spelningar. Sälj skivor som kostar en dollar att producera för 20 dollar styck. Lyckas du sälja 5 000 exemplar på det viset så kan du börja fundera på att sluta lönearbeta. Säljer du 10 000 exemplar befinner du dig på en nivå där media garanterat är intresserade. Och skivbolag, om man nu skulle tycka att man behöver ett skivkontrakt.

[The] great thing is you know that none of your money is going to pay for the mercedes of some prick in Hollywood who knows nothing about you, and cares even less…

Mer om , , , ,

James Ellroy tar nya vägar

Det var antagligen nödvändigt. Tanken på en tredje bok i Underworld USA-trilogin med samma språk, samma karaktärer, samma namndroppande av sextiotalskändisar och samma transkriptioner av telefonsamtal med J Edgar Hoover kändes underbar i teorin, under de långa år vi fick vänta.

De första 200 sidorna av Blood’s a Rover kändes å andra sidan mest som en upprepning. Been there, done that. Men sen…

   James Ellroy – Blood’s a Rover

   Random House 2009

James Ellroys stilbrott får den mycket inarbetade struktur hans roman vilar på att krackelera, den verklighet han byggt upp i de två föregående böckerna trasas upp i kanterna och genom små revor skymtas andra dimensioner.

Nytt för Ellroy är också karaktärer som inte känns en- eller möjligtvis tvådimensionella. Placeringen av antihjälten Crutch, den sexuellt hämmade tjuvtittaren som blivit privatdetektiv, i historiens mitt är ett befriande steg bort från alla dessa stenhårda cyniska män vars själsliga komplexitet främst markeras genom att de gör fläckvisa undantag i sin cynism eller eventuellt tafatt försöker gottgöra ett eller annat massmord.

Naturligtvis korrumperas Crutch minst lika mycket som alla andra manliga karaktärer i en Ellroyroman, men han är åtminstone en antihjälte man kan tro på, och inte bara ett råskinn med blodiga händer och ett pockande samvete.

Nytt för Ellroy är också kvinnornas mer aktiva roll. De två främsta får förvisso nästan ses som principer snarare än individer – den milda pacifisten och modern ställs mot den äventyrliga och totalcyniska revolutionären. Båda två har en aldrig sviktande tro på socialismen, som det blir alltmer uppenbart genom boken att även Ellroy delar.

Naturligtvis är hela Underworld USA ett vänsterprojekt, men där de tidigare böckerna framför allt beskrivit samarbetet mellan polis, maffia, kapitalister och högerextremister som lett till våldsamma ingripanden i amerikansk politik på sextiotalet, finns i Blood’s a Rover den andra sidan, socialisterna, med på ett helt annat vis. Det ger boken en helt annan ton av hopp, som inte bara yttrar sig i överraskande handlingar från maktens hantlangare utan även pekar på existensen av ett konsekvent motstånd.

På svenska kommer boken att heta Oroligt blod, och översätts något otippat av serietecknaren och triviakungen David Nessle!

Andra recensioner: Sydsvenskan, Skumrask, The Independent

Mer om , , ,