Slutpunkten – Sunn O))) på Fylkingen

Om tillgången på billiga personbilar med radio och ännu billigare bensin var det som framför allt formade den amerikanska ungdomskulturen på femtiotalet (och därigenom västvärldens ungdomskultur, via den amerikanska militärens närvaro i alla hörn av Väst), var det helt andra tekniska landvinningar som formade sextiotalets ungdomskultur, den vi fortfarande på många vis lever med. Framför allt tre – P-pillret, LSD och kraftfulla ljudanläggningar.

P-pillret möjliggjorde den sexuella revolutionen, LSD öppnade för nya sätt att uppleva konst och musik, och nya, kraftfulla ljudanläggningar innebar att musiken kunde dominera rummet på ett nytt vis.

Det handlar i det sista fallet, kort sagt, om bas.

Bas är den gemensamma nämnaren för rootsreggae, dub, disco, funk, modern dansmusik och metal. Popmusiken som skapades innan, säg, 1967 kunde förvisso skramla, skrika och gnissla, men den kunde inte få kroppen att vibrera. Den tidens dansmusik, vare sig vi talar om soul eller reggae, opererade främst i mellanregistret.

San Fransiscobandet Blue Cheer var naturligtvis inte ensamma om att spela tungt, The Who och Jimi Hendrix är två betydligt mer berömda exempel från samma tid. Däremot blev Blue Cheer kända inom den kaliforniska hippiescenen för att spela HÖGST. Ljudet från deras högtalarvägg förvandlade luften till färskost, för att ta ett berömt citat som tillskrivits bandets manager, fd Hells Angel-medlemmen Gut.

Det är just den egenskapen som tog rockmusiken ett steg längre, från The Sonics, Jimi Hendrix och The Whos experiment med rundgång och allmänt oväsen – ljudväggen blev något man kunde känna med kroppen. Musik för reptiler, för hörselskadade – och för folk som inte hade något emot att bli hörselskadade.

När Black Sabbaths gitarrist Tony Iommi och basisten Geezer Butler slog an de första ackorden på låten Black Sabbath, som inleder albumet med samma namn, skapade de musik som måste spelas högt för att komma till sin rätt. The Whos Live at Leeds eller MC 5:s Kick Out the Jams är två andra album som bör spelas på öronbedövande volym, men de larmar, det är rundgångstjut och annat oväsen i mellan- och diskantdelen av registret som inte alls kräver samma decibelnivåer innan man når maximal njutning.

Black Sabbath är något helt annat. Efter de två första albumen började Tony Iommi och Geezer Butler dessutom att stämma ner sina instrument rejält. Det berodde på att Iommi sedan han var 17 år har ett för gitarrister helt osannolikt handikapp – vänsterhänte Iommi förlorade fingertopparna på höger lång- och ringfinger i en arbetsplatsolycka. De flesta tonåringar med gitarrambitioner hade deppat ihop totalt över att ha förstört fingrarna på handen som håller greppbrädan, men Tony Iommi började experimentera med proteser, och från och med Master of Reality stämde han ner gitarren för att det skulle bli enklare att trycka ner strängarna. Plötsligt blev Black Sabbath ännu tyngre, och dikterade riktningen för all liknande rockmusik som kom efter dem.

Blytung musik har mäktiga fiender. Grannar hatar den, myndigheter förföljer den av omtanke om våra öron. Öron är naturligtvis ovärderliga organ, men dem kan man enkelt skydda med proppar. Förbud och decibelgränser drabbar däremot musiken.

Amerikanska Wolf Eyes spelning på Strand i höstas var en misslyckad tillställning. Det var sorgligt att se dem så vingklippta, svenska tillståndslagar och allmänna regler begränsade ljudnivån så att mycket av själva poängen med konserten försvann.

Fylkingen lever uppenbarligen under andra lagar, eller utanför dem, för när Sunn O))) framträdde igår fanns inga gränser alls.

Sunn O))), två skäggiga män i munkkåpor med varsin Les Paul, är idén om det tunga rockbandet destillerat till en grad där alla referenser till ”rock” försvunnit. Inget sväng, ingen groove, ingen rytm över huvud taget. Bara olika varianter på den allra första tonen på Black Sabbaths debutalbum genom ett berg av fyrtolvor som täcker hela scenen.

Kroppen vibrerar, kläderna fladdrar. Efteråt ringer öronen trots extra bra skydd. Någon nämner talet 135 decibel. Någon nämner att en ljudstyrka på över 155 decibel kan få hjärtat att slå oregelbundet. Vid 180 spricker trumhinnan, över 195 skapas inte ljud längre, utan chockvågor.

Stephen O’Malley och Greg Anderson drar ut sina gitarrdrones i bortåt 90 minuter. Luften smälter till en konsistens inte olik färskost. Människor i publiken upplever desorintering, trans. De darrar, svajar, lägger sig ner.

Sunn O))) är på sätt och vis slutpunkten på den väg den tunga rockmusiken tog efter Blue Cheer och Black Sabbath. Mycket brutalare går inte att spela utan att skada människor. Mycket enklare kan inte uttrycket bli.

Läs även: Copyriot om spelningen.

Mer om , , , , , , ,

Annonser

No Fun at the festival

Det blir ingen No Fun-festival på Fylkingen för mig i helgen, och det beror främst på att biljetterna sålde slut innan jag orkade skaffa några. Men förfesten hölls på betydligt rymligare Strand, och där spelade bland andra Wolf Eyes och Carlos Giffoni.

Wolf Eyes från Iggy Pops hemstad Ann Arbor, Michigan är en blytung trio som totalt körde över publiken på Acceleratorfestivalen 2005. Öronproppar var obligatoriskt, musiken kändes i bröstkorgen, pulserade i inälvorna.

Kort sagt, det var högt.

Drygt fyra år senare, två stopp västerut på röda linjen. Någonting har hänt. Redan när mediokra Skull Defekts spelar märks problemet. Det går att prata framme vid scenen. Ljudet är löjligt lågt.

Carlos Giffonis acid house-set är bra i teorin, men genom Strands lilla PA låter det bara OK. Publiken står still, basen hörs knappt och känns absolut inte.

Wolf Eyes går på sist och det är bäst att hålla sig framför scenen, vid medhörningslådorna. Där behövs sannerligen öronproppar, men det beror på att Wolf Eyes backline är på maxvolym, inklusive den manshöga baslådan. Men basen, så enormt viktig för den här musiken, hörs fortfarande snarare än känns.

Därmed inte sagt att det var dåligt, inte alls, det var stundtals svinbra men kunde varit infernaliskt om det inte varit för Socialstyrelsens decibelregler. De nya, skärpta reglerna infördes 2005, rimligen någon gång efter Wolf Eyes spelning på Münchenbryggeriet, och stipulerar max 100 decibel i konsertlokaler.

Det är samma rigida tänkande som när det gäller annat potentiellt farligt, förbud istället för skademinimering. För naturligtvis kunde man införa regler om att öronproppar ska finnas tillgängliga om det bara gällde omtanke om folks trumhinnor.

Livemusik ska inte bara höras utan också kännas för en god totalupplevelse. Det är illa nog att banden på Strand och Debaser måste vara färdiga klockan 23, av omtanke om grannar (trots att inget av ställena har grannar i egentlig mening) – decibelreglerna förhindrar själva musikutövandet för band som Wolf Eyes.

Copyriot skriver bra om Socialstyrelsens godtyckliga regler.

Mer om , , , , , ,