De blev kvar när Baltstaterna fick sin frihet. Men den rysktalande minoriteten har svårt att komma in i samhället. Daniel Wiklander har läst Kalle Kniiviläs Sovjets barnbarn (Atlas 2016).
För tredje gången återvänder journalisten Kalle Kniivilä i bokform till det forna Sovjetunionen där han en gång själv levde och arbetade. I Putins folk (Atlas, 2014) träffade han anhängare till Rysslands president långt från metropolerna St Petersburg och Moskva, i Krim tillhör oss (Atlas, 2015) talade han med Krimbor om halvöns uppgående i Ryssland.
I Sovjets barnbarn har turen kommit till de ryska minoriteterna i Estland, Lettland och Litauen. Hårda villkor för medborgarskap har lett till ett utanförskap som är en känsla hos vissa, men högst verkligt hos de framför allt äldre rysktalande som flyttade till Baltikum för arbete på 1980-talet och bara några år senare fann sig i ett nytt land där de inte alltid var välkomna, och där Estland och Lettland satte hårda språkkrav som villkor för medborgarskap.
Kalle Kniiviläs tre böcker om olika aspekter av arvet efter Sovjetunionen kan läsas
i en svit. Formen är likartad, Kniivilä sitter ner vid vanliga arbetande ryssars och andras köksbord och redovisar samtalen. Han döljer aldrig sin egen uppfattning, som i korthet är att det knappast var bättre i Sovjetunionen. Samtidigt låter han människorna komma till tals på deras egna villkor, och de får tala till punkt. Det innebär många upprepningar av åsikter och fraser som går tvärs igenom alla tre böckerna – klart jag stödjer Putin, han är ju vår president. Vi hade i alla fall bröd i butikerna, och inte var det så dyrt heller som det blev sedan, på 1990-talet. Den där Gorbatjov, han kom och förstörde.
Livet för rysktalande i Baltstaterna är inte särskilt gott, arbetslösheten är hög och attityderna från balterna naturligtvis varierande, men inte sällan negativ. Lasnamäe, ett stort betongområde i typisk sovjetisk stil med till största delen rysktalande befolkning utanför Tallinn, kallas av esterna för »olympiska byn«. Ja, en massa människor i träningsoverall som talar ett utländskt språk, blir förklaringen när Kalle Kniivilä frågar.
De balter som ser sina rysktalande grannar som »imperialister«, fast de i många fall bara flyttade inom samma union till dit jobben fanns, oroas i dag även för att de ska vara opålitliga vid en eventuell väpnad konflikt med Ryssland. Även här finns olika attityder hos dem Kalle Kniivilä talar med – vissa känner sig som medborgare i nationen de vuxit upp i och är beredda att försvara den, andra såg hellre en ny union med Ryssland. En och annan ytterkantspolitiker är mer militant motståndare till självständigheten.
Kalle Kniivilä kan i slutet av boken inte ge ett entydigt svar på om de rysktalande i Baltikum fortfarande är diskriminerade. Men det är svårare, om än inte omöjligt, att ta sig fram i samhället utan att tala det inhemska språket perfekt. I en undersökning från 2004 Kniivilä refererar identifierade sig 36 procent av de rysktalande letterna främst med Ryssland, liksom hela 41 procent av de rysktalande esterna – mot bara 6 procent i Litauen. Den mest troliga orsaken till den stora skillnaden? Litauen beviljade medborgarskap utan språkkrav.
Attityden som förs fram av en kvinna Kniivilä talar med, att om rysktalande som vuxit upp i Estland inte accepterar att de är »invandrare«, så kan de packa och dra, hjälper verkligen inte heller.
Dock har mycket hänt de senaste 10 åren, och 2014 var det bara fyra procent av de rysktalande i alla tre länderna som identifierade sig främst med Ryssland.
Kalle Kniiviläs tredje bok säger mycket viktiga saker om integrations- och assimilationspolitik, även sett frikopplat från baltstaternas väldigt speciella historiska bakgrund.
Uppdaterad 130916: förtydligande om hur attityderna förändrats över tid rörande vilket land rysktalande identifierar sig med.
Tidigare publicerad i Ordfront Magasin nr 3/2016
Alamut – inget är sant, allt är tillåtet 