Streamingtjänsten Spotify har förändrat hur vi lyssnar på musik. Av branschen, det vill säga de stora musikbolagen, välkomnades den svenska tjänsten som frälsningen från olaglig fildelning och andra sätt att gratis ta del av den musik som så många av oss omger oss med i vardagen.
Artisterna har inte sällan varit mer skeptiska, särskilt som de tidiga avtalen bara gav dem smulorna av de intäkter musikbolag och distributör delade upp sinsemellan. Särskilt för dem som haft helt andra och bättre villkor för sålda CD-skivor blev den nya ordningen en stor besvikelse.
I dag är det möjligt att få något mer per spelad låt än de tiondels ören som för några år sedan fick Magnus Uggla att, sedan han upptäckte att Sony är delägare i Spotify, utbrista att han hellre blir ”våldtagen av Pirate Bay än rövknullad av Hasse Breitholtz och Sony Music”.
I veckan har rubrikerna i musikbranschens nyhetsmedier handlat om att den amerikanska megastjärnan Taylor Swift – uppbackad av sitt bolag – dragit tillbaka alla sina låtar från Spotify. I somras skrev hon på Wall Street Journals ledarsida att artister måste sluta ge bort sitt material gratis och att speciellt unga flickor och kvinnor måste inse sitt värde och kräva ersättning.
Reaktionerna har varierat från att sarkastiskt önska Taylor Swift ”lycka till” med den fortsatta karriären, till att oironiskt gratulera henne till gratisreklamen.
För konsumenterna är Taylor Swifts beslut en påminnelse om villkoren för lagligt musiklyssnande på 10-talet. Nej, det är inget tvång att lyssna via streamingtjänster, det går utmärkt att köpa nedladdad musik eller till och med CD, förutom alla i praktiken tämligen ofarliga olagliga distributionsvägar. Men det är ändå den fålla branschen, från musikbolag till mobiloperatörer, vill få in oss i.
Arbetarens förre kulturredaktör, Fredrik Edin, har myntat begreppet spotifiering för att beskriva den tuktade, avgiftsbelagda kommersiella approprieringen av fildelningens gränslösa värld, där vi tvingas välja mellan att uthärda reklam eller köpa oss fria. Det som är för alternativt och udda även för Spotifys affärsmodell riskerar att bli helt omöjligt att få tag på via tjänsten.
I och med Taylor Swifts avsked till Spotify ser vi något annat: en kommersiell jätteartist, som många användare – 40 miljoner enligt Spotifys eget uttalande om brytningen – gillar blir med ett musklick otillgänglig. Fast de betalat sin månadsavgift eller lidit sig igenom reklamen.
Detta är något nytt och oerhört. Artister och musikbolag har haft bittra tvister tidigare, men att exempelvis Prince och Warner varit i luven på varandra har inte medfört att skivjättens distributionsbolag kommit hem till fansen och beslagtagit deras skivor. Den som, i stället för att köpa eller ladda ned Taylor Swifts musik, betalat in månadsavgiften till Spotify och därmed berikat både hennes skivbolag och de storspelare i musikbranschen som har aktieandelar i tjänsten kan känna sig blåst.
En parallell finns hos bokjätten Amazon, som efter att ha upptäckt att ett förlag sålt e-böcker av George Orwell utan rättigheter, raderade 1984 och Djurfarmen för alla användare av e-bokläsaren Kindle. Ilskan lät inte vänta på sig, Amazon sade sig ”se över sina rutiner” – men att det ens är möjligt säger något mycket obehagligt om hur modern mediakonsumtion fungerar tekniskt.
Man behöver inte hänge sig åt avancerad science fiction för att tänka sig en framtid där streamingtjänster och motsvarande är totalt dominerande, yttrandefriheten av någon anledning inskränks rejält, och – poff – så är både icke önskvärd litteratur och tidningar borta från våra läsplattor.
Tidigare publicerad i Arbetaren 10 november 2014
Alamut – inget är sant, allt är tillåtet 