När någon säger och gör precis vad fan som helst med ett brett flin går en rysning av njutning längs åhörarnas ryggrader. Därför går det så dåligt att sätta dit Donald Trump som oseriös eller lögnaktig.
Det är 25 år sedan Bret Easton Ellis släppte lös sin romankaraktär Patrick Bateman över världen. American Psycho handlar om en rik ung man i karriären med kontor i Manhattans finanskvarter, smak för dyra kläder, utslätad popmusik, kokain – och att mörda kvinnor.
Patrick Bateman föraktar i princip alla människor i världen utom sig själv. Sig själv och Donald Trump, som han beundrar som en trettonåring beundrar Justin Bieber.
I en intervju i The Guardian nyligen berättar Bret Easton Ellis att detta inte bara var något han hittade på för att han tyckte Trump var en dryg figur, det var något som hade framkommit när han intervjuade yuppies i New York i arbetet med boken. De unga börsklipparna såg verkligen upp till Donald Trump. Han elitism inspirerade, precis som Michael Douglas rollfigur Gordon Gecco i filmen Wall Street.
I dag är Donald Trumps image en annan. Bret Easton Ellis tror inte att han skulle tilltala Patrick Bateman eller de unga männen på Wall Street i dag, inte med sin populism riktad mot vit arbetarklass.
Samtidigt finns där en koppling, även om målgruppen ändrats. Donald Trumps 80-talsjag som den skrupelfrie kapitalisten, och i ännu högre grad Gordon Gecco som ju ändå var tänkt som en karikatyr av samma slags kapitalist, blev samtidigt symboler för en anda. Även de mindre välbeställda som arbetade i finansbranschen och som ändå behövde äta under sina långa arbetsdagar kunde känna ett sting av avund och välbehag när Gordon Gecco i Wall Street utbrister ”Lunch is for whimps!” eller när Donald Trump i Patrick Batemans favoritbok The Art of the Deal slår fast att ”the point is that you can’t be too greedy”.
Sedan en tid tillbaka står det klart att det många trodde var för absurt för att förverkligas faktiskt skett: Donald Trump är republikanernas presidentkandidat i höst. I sin primärvalskampanj uttryckte han sig lika hejdlöst som han förr gjorde om affärskonkurrenter, men nu istället med udden mot invandrare, muslimer, kvinnor och vad han hävdar är ett svagt och krävande Europa.
I Trumps populistiska budskap ingår naturligtvis att lova guld och gröna skogar, men till skillnad från hos populister som Alexis Tsipras i Grekland är det inte bara de utlovade resultaten och en roll i kampen mot en överhet som lockar väljare – det är också chansen att få njuta här och nu. Njuta av att någon säger det där förbjudna, och därmed kittlande, man upplever att man inte får säga själv. I det läget spelar det mindre roll om vallöftena är realistiska, Donald Trump erbjuder mer än en dröm, han erbjuder omedelbar belöning av samma slag som när välartade skolelever ryser av välbehag när klassens bråkstake kallar läraren ett fult ord de aldrig själva skulle använda.
Naturligtvis är inte varken fenomenet eller den psykologiska mekanismen bakom det minsta ny, men det har blivit lättare än någonsin att utnyttja den när ett provokativt uttalande blixtsnabbt sprids över nätet – inte minst av dem som upprörs mest. Att en twittrare våren 2016 kommenterar en länk hen delar till en högst seriös artikel om klimatkrisen och smältande polaris i New York Times med ”I can’t believe Donald Trump just said that!” är både ett smart sätt att få så många som möjligt att klicka på länken – och samtidigt en lysande kommentar till samtalsklimatet.
När Expressen hösten 2012 offentliggjorde Kent Ekeroths ökända ”järnrörsfilm” ökade Sverigedemokraterna i opinionsmätningarna som följde, tvärt emot förväntningarna från vissa håll. Men för delar av den svenska väljarkåren var det inte motbjudande att se en blivande riksdagsman avfärda en ung kvinna med orden ”bry dig inte om den där lilla horan” – det kändes tvärtom skönt.
”Vi säger vad du tänker” var en av Sverigedemokraternas tidigaste paroller. Den håller än i dag som formel för hur man säljer in substanslös och populistisk politik som något spännande.
Tidigare publicerad i Ordfront Magasin nr 2/2016
Alamut – inget är sant, allt är tillåtet 