 |
Quentin Tarantinos Inglourious Basterds är en enorm succé. Det är i och för sig inte överraskande, det är en briljant sitcom med lysande manus och naturligtvis blir det hela ännu bättre av att en stor del av aktörerna är uppklädda i SS-uniform.
Filmen, en remake av en italiensk b-film från 70-talet, är också en fullkomlig orgie i referenser. För ovanlighetens skull när det gäller Tarantino inte till lagom patinerad trash-kultur, utan till Leni Riefenstahls alpinistfilmer, tysk mellankrigsfilm över huvud taget, King Kong och den tyske indianboksförfattaren Karl May.
Titelns Inglourious Basterds är ett irreguljärt judiskt förband inom US Army som opererar bakom fiendens linjer i Frankrike 1944. De ägnar sig åt en extremt osannolik operation som inte går ut på sabotge och spaning för att underlätta för den allierade invasionsstyrkan, utan på att personligen döda så många tyska soldater som möjligt, för hand och med bollträn om nödvändigt. Offren skalperas.
Som tur är utvecklas filmen från denna grottmännisko-”München”-plot till en otroligt underhållande matinéfilm som samtidigt är en drift med 60- och 70-talets alla b-filmer med irreguljära allierade styrkor som iförda SS-uniformer pangar tonvis med nazister med Schmeissers.
Sammanlagt två personer i filmen ges någon form av djupare karaktär – en judisk biografägarinna och hennes pojkvän, resten är tvådimensionella figurer byggda för att skjutas ner. Detta inbegriper även The Inglourious Basterds, som förutom att vara extremt brutala och osympatiska även är ganska klantiga.
Det finns helt enkelt ett antal lager av kitsch, referenser och ironi i filmen, och det går helt enkelt inte att se den som berättelsen om ett gäng man ska jubla åt när de mördar tyskar.
Det är det naturligtvis risk att ganska många människor gör ändå, och jag undrar hur mycket problem självmedvetenheten i modern underhållningsfilm faktiskt skapar för tolkningen av den. Sjuttiotalets ultrahårda ultrahögerfilmer som Dirty Harry och Death Wish-serien saknar ironi, Clintan och Charles Bronson är precis vad de ger sig ut för att vara. För att inte tala om Rambo.
Ställ dem mot exempelvis Inglourious Basterds, eller den påkostade skitfilmen 300. Det är inte på grund av sitt på ytan tokfascistiska budskap 300 fallerar, utan för att den är så förtvivlat tråkig. Det fascistiska budskapet går helt enkelt inte att ta på allvar med det skruvade formspråk filmen har, och samma är det med Inglourious Basterds primitiva hämndtema där varje tysk menig förtjänar att åtminstone få ansiktet sönderskuret. Specialstyrkan framstår mer som ett gäng östeuropeiska boneheads än en elittrupp, när de ristar in hakkors i ansiktet på sina fiender och slår ihjäl dem med baseballträn.
Samtidigt riskerar detta gå över huvudet på många biobesökare, precis som 300 både sågades och hyllades, alltefter personliga preferenser, av folk som missuppfattat den som en simpel fascistfilm.
Jag kommer att tänka på ett äldre exempel, långt bättre än 300 och en helt annan sorts film än Inglourious Basterds. Paul Verhoevens Starship Troopers fick skäll av mindre begåvade tittare som fick för sig att de sett en film med ett högerextremt budskap, medan vi andra hånskrattade åt deras oförmåga att förstå ironi och satir. Samtidigt satt en majoritet filmtittare och njöt av smaskig SF-action utan att reflektera över eventuella budskap alls. Huruvida det innebär att de ändå accepterade den spartanska krigarideologin som genomsyrar Verhoevens framtidssamhälle där alla i hela världen talar amerikanska är en öppen fråga.
Så tar de flesta antagligen även Inglourious Basterds, och går därmed miste om flera dimensioner i filmupplevelsen. För att inte tala om de högerextremister som tar tyskslaktandet på blodigt allvar – och samtidigt hyllar 300. På allvar.
Mer om Inglourious Basterds, Inglorious Bastards, Quentin Tarantino, WWII, Nazister, Leni Riefenstahl, King Kong, Karl May, Paul Verhoeven, Starship Troopers, The 300, Zack Snyder, Dirty Harry, Clint Eastwood, Charles Bronson, Death Wish, Rambo
Alamut – inget är sant, allt är tillåtet 