När Atlantis gav ut Lundasociologen Göran Dahls bok Radikalare än Hitler? satte man självklart en av Caspar David Friedrichs mest suggestiva målningar på omslaget. Temat är ett av Friedrichs vanligare, en gotisk klosterruin i granskog, men den nedgående, döende solen insveper landskapet och krucifixet i förgrunden i ett närmast sjukligt ljus, som om det silats genom ett brunt filter. Perfekt för bokens tema om de knäppare avarterna av tysk Blut und Boden-mystik och allmänt biodynamiskt flummeri som var viktiga ingredienser i de strömningar som skulle utmynna i nazismen.
För att symboliken inte skulle undgå ens den genomsnittlige Viasat History-tittaren kände sig omslagsdesignern dessutom nödgad att komplettera med en svastika på vit botten i nedre vänstra hörnet, som en annan Dick Bengtsson. Postmodernare än postmodernism.
Man får väl kanske ändå tacka för den förtydligande solsymbolen, eftersom Friedrichs romantiska artonhundratalsmåleri i sig naturligtvis inte har ett dugg med nazism att göra.
Kopplingarna görs ändå gång på gång när nu Caspar David Friedrich ägnas en utställning på Nationalmuseum. I Sverige verkar nämligen tysk kultur över huvud taget inte kunna betraktas utom genom det bruna filter som vår fixering vid nazismen utgör.
Jag är naturligtvis också fixerad vid nazism, själva tanken på hur ett land hanterar besvikelsen efter brakförlusten i första världskriget, monarkins fall och ekonomiskt kaos med att klä upp sig i historiens snyggaste uniformer, marschera i snörräta led och noggrannt och pedantiskt börja ta livet av stora delar av Europas befolkning är otroligt fascinerande. Det var också vad som gjorde Jonathan Littells De välvilliga till en av förra årets bästa romaner.
Men romantiken har bara i andra hand med detta att göra, och de konstkritiker som inte kan låta bli att se Friedrichs målningar, eller till och med hans stil genom ett brunt filter har med rätta hånats under de senaste månaderna.
Tidningen Axess redaktör Johan Lundberg framstår förvisso ibland som en självupptagen pajas, men i sitt försvar av den egna retrogardistiska utställningen Figurationer mot gälla utrop om ”nazism” hade han alla rätt.
Jag körde nyligen bil genom Sverige. Med i bilen fanns bland annat en vegetarian. Vi lyssnade under en körsträcka på delar av Wagners Rhenguldet och vid ett par tillfällen undslapp jag mig positiva kommentarer om Heidegger samt om motorvägar (inte minst i samband med en dåligt underhållen norrländsk Europaväg). Nu misstänker jag att Sydsvenskans läsare börjar dra öronen åt sig: vem är egentligen denne skribent; är han verkligen att lita på politiskt?
Det går helt enkelt inte att kräva att alla människor ska korrigera sin smak enligt modellen ”vad hade Adolf Hitler tyckt om detta? OK, då tycker jag tvärsemot”. Det vore nämligen att låta en liten nazist som varit död sedan över 60 år få alldeles för stort inflytande över våra liv.
Det senaste året har jag intresserat mig alltmer för neofolk, en musikstil som i sina största ögonblick är den musikaliska motsvarigheten till Friedrichs klosterruiner i tät granskog. Om artisterna beklagar att klostren raserats eller ej varierar nog. Det romantiska vemodet hos tyskar som Forseti och Darkwood når in i själen på samma vis som Friedrichs Aftonen, Munk vid havet eller de olika klosterruinerna. Säkert inget för envar, men heller ingen utpräglad naziestetik.
Skulle Hitler ha gillat det? Kanske. Fast han var väl mest inne på pompös opera. Skulle låtarna funka vid lägerelden på något ”nationellt” sommarläger? Säkert, men de bästa banden är också i flera fall de som tagit hårdast avstånd från nazismen – och av någon anledning låter åtminstone de svenska öppet högerextrema försöken i genren mer som en talanglös Dan Berglund än som något man orkar lyssna på, även om det gick att bortse från texterna.
Jag har inte tagit mig till Nationalmuseum än, men när jag gör det ska jag se utställningen med den här låten i lurarna:
Mer om Caspar David Friedrich, Nationalmuseum, romantik, Axess, Johan Lundberg, Neofolk, Forseti, Darkwood, Dan Berglund, Göran Dahl, Adolf Hitler, nazism
Alamut – inget är sant, allt är tillåtet 